Drömmarnas liga: "Inte längesedan jag stod där själv"

5 januari 2017 12:00

HockeyAllsvenskan är drömmarnas liga - och en liga där många hockeyspelares drömmar har gått i uppfyllelse. I en ny intervjuserie över jul och nyår får spelare berätta om sin väg till att leva drömmen.


När Henrik Larsson var en liten knatte så var han ofta på Karlskogas hemmamatcher och hejade på stadens hjältar. Liksom många andra barn så stod han så nära spelarna han kunde efter matcherna och skrek efter klubbor och souvenirer.

Idag, 22 år gammal, är han kvar i Nobelhallen, men nu är det han som är på isen och den som barnen söker uppmärksamhet ifrån.

– Det är klart att man stannar till och snackar med grabbarna ibland. Ger dem någon klubba. Men vet själv hur man uppskattade det där, säger Henrik Larsson.

– Det är ju faktiskt inte så längesedan jag själv stod där. Jag tror faktiskt jag skrikit på Daniel Wessner som jag spelar med nu, till och med.

Henrik började åka skridskor som fyra-femåring och började spela ishockey i sex-sjuårsåldern - och han har varit Karlskoga trogen i hela karriären.

– Brorsan var ett år äldre och spelade, så det var nog för att han spelade som jag började. Vi spelade en del i samma lag i början, minns Henrik.

– Drömmen för mig har alltid varit att bli hockeyspelare. Jag kan inte minnas att jag sagt något annat.

Minns du dina första skridskor?
– Nej, men jag har ett speciellt minne om skridskor. Ett par guldfärgade Bauer-skridskor som jag verkligen ville ha och som vi köpte. De var supercoola, men jag fick fruktansvärda skavsår av dem. Men jag skulle ha dem ändå, det var bara så. Det var plåster och hela faderullan, jag ville verkligen inte släppa dem.

Henrik och brorsan spelade mycket hemma.

– Vi har bytt framsidan på garageporten, men på insidan kan man fortfarande se att vi stått och skjuit på den. Sedan spelade vi mycket landhockey ute på gatan. Så ofta man kunde, säger han.

Men brorsan satsade inte?
– Nej, han slutade i 16-årsåldern då han fick andra intressen. Vi är lite olika där, för mig var det givet att fortsätta spela.

Men Henrik spelade inte bara med brorsan i ungdomsåren, han spenderade också mycket tid med kusinen Douglas Bergqvist och de två spelade mycket hockey och fotboll fram till att Douglas och hans familj flyttade till London år 2000.

Idag är Douglas allsvensk fotbollsspelare i Östersund.

– Ja, han valde fotbollen och jag hockeyn. Det är lite kul att det gått bra för oss båda.

Idolen under ungdomsåren var Henrik Zetterberg.

– Han är grymt duktig, men framförallt så har vi samma namn. Det var det som lockade för mig, säger Henrik.

I ungdomsåren - upp till J18 - spelade Henrik Larsson center och det hade också del i att "Zäta" blev en förebild. I J18 skolades han om till back, och har fram till ett par år sedan alternerat mellan positionerna.

Men nu är han back.

– Så känns det. Det är viktigt för karriären att ha en position, veta var man ska spela. Anledningen till att jag blev back var att jag var yngst och vi hade kort om backar i J18 någon gång, så då fick jag spela där. Det var väl enklast att flytta på mig, säger han.

Kan man inte bli stött av det, att liksom flyttas ner som back bara för att man är yngst?
– Jag var mest glad över att få spela då. Jag såg det faktiskt som en bra utbildning. Jag hade inga problem med det.

Som knatte stod han där i Nobelhallen och såg upp till lirarna på isen. Nu är han själv en av dem.

– Det är klart att man lever någon form av dröm. När man stod där som knatte var det svårt att veta hur långt man skulle nå, men jag har alltid velat spela i BIK, så är det ju, säger han.

– Folk älskar hockey i Karlskoga. Man får ryggdunkar när det går bra, men man får höra när det går dåligt också. Det är så det är. Men jag älskar det.

Henrik Larsson säger också att folk på stan kan säga "tjena Kingen" till honom.

– Ja, folk som man inte känner igen, säger han och skrattar.

– Smeknamnet "Kingen" kommer från en julklappsutdelning med laget. Vi skulle skriva rim till alla paket och jag skrev till Andreas Ollikainen: "du tror att du är ingen, men du är kingen". Det tyckte alla var roligt och började kalla mig "Kingen". Det kan jag leva med, haha.

Henrik (i röd tröja) tillsammans med storebror.