Drömmarnas liga: "Fördel att ligga efter de bästa"

8 januari 2017 14:00

HockeyAllsvenskan är drömmarnas liga - och en liga där många hockeyspelares drömmar har gått i uppfyllelse. I en ny intervjuserie över jul och nyår får spelare berätta om sin väg till att leva drömmen.


Idag är Filip Owesson en av de mest populära och mest uppskattade spelarna i Tingsryd. Han är hemmasonen och kämpen med det TAIF-gröna blodet i ådrorna som gör allt det som hemmapubliken älskar: kämpar, sliter, käkar puck och spelar varje byte som om det vore det sista i karriären.

Vägen till att bli publikfavorit har dock inte var oproblematisk - han tvekade när han skulle välja sport, han hade en målvakt som barndomsidol och han var ingen juniorstjärna.

– Det här hade jag nog aldrig trott, men visst är det skoj, säger Filip Owesson.

Som uppvuxen i Tingsryd, som för många är synonymt med ishockey, så blev det naturligt att testa just att spela hockey som knatte.

– De flesta i Tingsryd testar ishockey någon gång, säger han.

– Jag vet att det var många tidiga lördagsmorgnar som liten och jag har alltid varit trött på morgonen, men när man väl fått i sig gröten så gick det bra. Det var trots allt veckans höjdpunkt.

Det var dock inte givet att det skulle bli en hockeykarriär, men till slut så var det just hockeyintresset i Tingsryd som fick honom att välja puckarna framför bollarna.

– Jag spelade fotboll till jag var 16 år och tyckte det var skitkul. Det var inte lätt att välja. Jag var ganska liten till växten som ung och fick verkligen kämpa för att hänga med i hockeyn, men hade det kanske lite enklare i fotbollen, berättar han.

– Men... det blev hockeyn ändå, och det berodde nog på hockeyns fäste i Tingsryd. Det vägde på något sätt tyngre, det var en högre nivå, fler förebilder. Jag sökte till hockeygymnasium men trodde faktiskt inte att jag skulle komma in, jag hade ju aldrig fått vara med på någon samling i TV-pucken eller någonting, men jag blev antagen.

Filip Owesson. Foto: Lars Nilsson, Pic-Agency.

Juniorkarriären var bra, men Filip Owesson var ingen stjärna.

– Det var väl först sista året på hockeygymnasiet som jag kände att det kunde bli något. I J18 fick jag ju spela en del i andralaget, i utvecklingslaget, till exempel. Men jag tror jag haft fördel av att ligga bakom de bästa, jag har fått kämpa lite mer än alla andra. Tränat lite mer, säger han.

– Sedan hade jag lite flyt. När jag var junior så hade Tingsryd värvat hårt men gick inte bra i serien, och det började snackas om att talangerna måste få chansen. Så jag och några andra fick träna med A-laget efter den säsongen och jag spelade till mig en plats. Året innan var det inte tal om att ge någon egen talang chansen, så jag fick chansen att spela mig in TAIF vid precis rätt tillfälle.

Häftigt att du nått hela vägen?
– Ja, verkligen. Om någon sagt till mig när jag var 15 år att jag skulle spela allsvensk hockey med Tingsryd nu så hade jag tyckt det varit helt fantastiskt. Att kunna leva på sin ishockey. Leva på sin hobby.

Som knatte ville han egentligen bli målvakt. Idolen var NHL-legendaren Patrick Roy.

– Jag kände till hur många NHL-målvakter som helst. Jag stod i mål tills jag var tio-elva år. Vi var två målvakter som stod varannan match och min kollega var kanske lite bättre, och det i kombination med att jag fick lite påtryckningar om att bestämma mig gjorde att jag blev utespelare istället, säger han.

– Jag började se upp till andra spelare. Några stjärnor i världen, men framförallt Anders Åkesson och Larry Pilut i Tingsryd. Jag vet att Larry brukade komma till skolgården och spela bandy ibland, det var jättehäftigt.

Som barn var Filip Owesson alltid i Dackehallen (som numera heter Nelson Garden Arena).

– Jag var på alla matcher. Jag hade ett stort mål som tioåring och det var att någon gång få åka igenom tigerdraperiet, skrattar Filip.

Du har nått ditt mål?
– Ja, det är häftigt att man faktiskt har fått göra det.

Nu är det barn som ser upp till dig?
– Ja, nu är det jag som är där på isen. Jag vet vad smågrabbarna drömmer om. Ibland besöker vi pojklagsträningar och de tycker det är jättehäftigt. Man vill ge tillbaka det man själv fick en gång. Jag vet hur häftigt jag tyckte det var och jag vill ge dem samma upplevelse.