Drömmarnas liga: "Önskar jag varit lite äldre då"

31 december 2016 08:00

HockeyAllsvenskan är drömmarnas liga - och en liga där många hockeyspelares drömmar har gått i uppfyllelse. I en ny intervjuserie över jul och nyår får spelare berätta om sin väg till att leva drömmen.


Tomas Sandström är en av Sveriges mest framgångsrika spelare någonsin i NHL. Legendaren smackade in fantastiska 394 mål på sina 983 matcher på andra sidan Atlanten och fick också vinna Stanley Cup 1997.

Samma år som troféen lyftes var hans brorson, Lucas Sandström, bara sju år.

Nu, tjugo år senare, är Lucas etablerad allsvensk spelare i Björklöven och han minns fortfarande Tomas och hans framgångar, men önskade också att han var äldre när farbrodern var som mest framgångsrik.

– Vi var över och kollade sista året när Tomas spelade i Anaheim och i en match mötte de Colorado med Peter Forsberg i laget. Det var häftigt. Men jag var så jetlaggad att jag sov under halva matchen, minns Lucas.

– Jag tyckte det var roligt att åka dit och se honom men samtidigt så var jag inte tillräckligt gammal för att förstå hur stort det var och uppfatta hur bra Tomas faktiskt var. Ibland kan jag önska att jag hade varit lite äldre när han var som bäst för att verkligen kunna ta till mig det han gjorde.

Det var inte heller Tomas Sandström som prydde pojkrummet hemma.

– Jag hade affischer, tavlor, klubbor i rummet. Allting. Men det var bilder på Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Jari Kurri, vill jag minnas.

Lucas är uppvuxen i en riktig hockeyfamilj.

– Pappa spelade i Fagersta och jag var med honom på matcherna och träningarna, så det blev naturligt att jag började spela. Jag spelade fotboll också men det var aldrig något snack när jag skulle välja, hockey har alltid varit nummer ett. Alla i familjen spelade och vi har alltid lekt och spelat mycket när vi var små, säger Lucas.

– Jag kan inte minnas något annat än att jag skulle bli hockeyspelare när jag var liten. Samtidigt har jag aldrig känt någon tvång hemifrån att spela hockey trots att mycket kretsade kring just hockeyn.

Någon som betytt något speciellt för dig?
– Det är min pappa i så fall. Han tränade mig i ungdomsåren. Jag har pratat mycket hockey med honom och han har alltid kommit med många tips och trix.

Vad är dina bästa minnen som knatte?
– Det är nog alla cuper som man var på, det var alltid kul. Jag kommer speciellt ihåg en cup när jag var tio-elva år, Nicklas Lidström Cup, där vi gick till final och spelade inför 800-1000 personer på läktarna. Det var spänt och nervöst.

Minnena från tiden som knatte är ganska få, men Lucas menar också att det talar lite om hur han är.

– Jag ser mycket framåt och blickar inte så mycket bakåt. Samtidigt så hände mycket kul i uppväxten så klart, säger han.

– Men jag är dålig på att minnas saker. Jag hade ett prisskåp i pojkrummet, men nu vet jag faktiskt inte var det är. Jag har inga speciella minnesgrejer i lägenheten nu faktiskt, det är lite tråkigt.

Han försöker njuta av att kunna leva på ishockeyn.

– Ofta är man så inne i det man håller på med att man inte tänker på det, men när man är skadad eller borta någon gång så kan man stanna upp och tänka efter. Det är klart att det är stort, det är få förunnat att kunna leva på ishockeyn. Jag har det fantastiskt bra, säger han.

Hur ser drömmen ut?
– Drömmen om att klättra finns alltid. Det gäller att vara realistisk men ambitionen är att komma till SHL någon gång. Det börjar kännas lite som nu eller aldrig, men det kan gå fort i ishockey och vi har sett många som gjort raketresor lite senare i karriären. Inget är omöjligt.

Lucas Sandström. Foto: Per Eliasson, Pic-Agency.