Slutet av mars och början av april är den bästa tiden på hela hockeysäsongen.
Det är då varenda skott, passning, närkamp och beslut blir viktigare och viktigare ju längre du spelar.
Kvalserien till HockeyAllsvenskan en serie med sex lag där division 1-lagen kommer till start med ett positivt tänk inför vad som komma skall. Det är detta man har kämpat för genom en grundserie, en alletta och ett playoff och nu har man allt att vinna. Dom allsvenska lagen kan jag däremot lova inte är lika positiva där kan det nog mer handla om nervositet och ångest för att man har nått att förlora, sin allsvenska plats.
Här tänkte jag dela med mig av mina egna upplevelser från Kvalserien till HockeyAllsvenskan.
Min första kvalserie spelade jag säsongen 2010/11 med Vita Hästen. Denna säsong kan man nog kalla starten på Vita Hästens resa mot allsvenskan med tre kvalserier på fyra säsonger.
Grundserien och allettan gick bra och jag tror att vi bara förlorade fem matcher innan kvalserien. En kvalserie som började på sämsta tänkbara sätt när vi i premiären förlorade borta mot Huddinge med 6-1. Efter det tycker jag själv att vi aldrig riktigt hittade tillbaka till spelet vi haft tidigare under säsongen. Vi lyckades trots inte särskilt bra spel ändå vinna mot Karlskrona i sudden och sedan slog vi även Asplöven stort med 9-0 men sen var det slut på det roliga för denna gång. Vi förlorade sedan sju raka matcher och var tidigt borta från racet om de allsvenska platserna.
Min andra kvalserie var säsongen 2013/14.
Säsongen då Vita Hästen äntligen tog sig tillbaka till HockeyAllsvenskan.
Denna säsong kom jag tillbaka till Vita Hästen efter en säsong i HockeyAllsvenskan med Västerås och nu var det uttalade målet att Vita Hästen skulle gå upp. Laget var på pappret väldigt starkt men under både grundserien och allettan var spelet som en bergochdalbana. Vi varvade strålande spel med att spela som ett division 2-lag matchen efter och jag kan ärligt säga att efter allettan hade jag nog inte en tanke på att vi skulle kunna gå upp den säsongen. Och efter första playoff-matchen borta mot Visby som vi till slut slog i sudden kommer jag ihåg att vi satt några spelare i laget på hotellet och pratade och vi alla var överens om att vi var tvungna att höja oss rejält för att ha någon chans till en plats i HockeyAllsvenskan.
Vi slog ut Visby genom att vinna med 6-0 på hemmaplan, efter det var det som att något hände i gruppen. Nu var det som att alla accepterade den rollen man fick och var beredda att göra allt man kunde för att vi skulle ta klivet upp oavsett om man spelade noll eller trettio minuter per match.
Vi började kvalserien borta mot Piteå och körde över dom totalt och vann med 7-1 och efter det var det som att inget kunde stoppas oss.
Vi vann sex raka matcher där det kändes som att allt gick vår väg.
Vi avgjorde mot Björklöven med 21 sekunder kvar efter att ett backskott gått via två Löven-spelare och in i mål. Vi hämtade upp ett 1-3-underläge mot Tingsryd med två mål i sista minuten för att sedan avgöra i sudden. Till slut förlorade vi mot Björklöven borta men slog sedan Krif hemma och när sedan Gustaf Gardell kvitterade med 2:30 kvar mot Troja borta så var det klart.
Efter 18 år var Vita Hästen tillbaka i HockeyAllsvenskan.
Glädjen var total och känslan att få stå bredvid 25 andra spelare och ledare som man slitit med i io månader är obeskrivlig.
Extra speciellt blev det att få fira tillsammans med Norrköpingkillarna Linus Näsström, Jesper Samuelsson och Joakim Petersson som också varit med på klubbens långa resa tillbaka till HockeyAllsvenskan.
Så ni som nu spelar eller kommer spela kval i framtiden.
Se till att njuta och våga.
Det är inte alla som får chansen att spela matcher som betyder något under hela sina karriärer så ta tillvara på tillfället, man vet aldrig om man hamnar där igen.
Marcus Eriksson Spelare Vita Hästen
