MODO:s talangpool med juniorbackar ifjol var inte att leka med.
Tom Hedberg och Victor Berglund tog båda viktiga roller och tog fina kliv i utvecklingen. Mitt under säsongen lyftes också Mattias Norlinder upp, parades ihop med veteranen Tobias Enström och blev en dundersensation.
En juniorback som det fanns stora förhoppningar på tog dock inte samma kliv.
Sebastian Walfridsson fick "bara" 22 allsvenska matcher och knapert med speltid.
Nu hoppas 20-åringen på en nystart i nya klubben Södertälje.
– Jag har haft en fantastisk tid i MODO. Jag tror inte jag kunnat få en bättre utbildning faktiskt. Det var bra hockeygym, bra J20-tränare och jag har fått vara med om och vinna tre SM-guld, ett med J18 och två med J20, säger Sebastian Walfridsson.
– Det enda som varit negativt är väl att jag inte riktigt fått chansen i A-laget. När jag väl fick spela så tycker jag att det gick bra, men det är svårt att kastas in i matcher, spela några få minuter och då göra sina livs byten. Efter säsongen höll klubben med mig om att jag inte riktigt fått chansen, men sade också att det var andra som helt enkelt var bättre än mig.
Du hoppas få chansen i Södertälje istället? – Precis, det är nu min seniorkarriär börjar känns det som.
Vad har du för förväntningar? – Jag siktar på att ha min första riktiga A-lagssäsong. Där man känner att man verkligen är med och bidrar. Det är mitt mål. Att spela stabilt och få den istid jag behöver för att ta nya kliv.
Det finns en målsättning till.
Att bryta sig ur det defensiva facket.
Sebastian Walfridsson är allmänt känd och stämplad som en stark, rejäl och effektiv defensiv back. Det är den rollen som gjort att han blev draftad av Washington Capitals 2017, det som gjort att han fått spela U18-VM och det som gett honom ett gäng juniorlandskamper.
Han själv ser sig som en tvåvägsback.
– Jag är en tvåvägsback. Det är det jag vill vara, säger han.
– I MODO så blev det mycket att vara en defensiv back. Det var det som behövdes och efterfrågades och jag tog den rollen. Jag har liksom halkat in på det spåret. Det finns många bra spelare att konkurrera med och jag kan ta den defensiva rollen alla dagar i veckan om det är det som krävs, men jag vet att jag har en uppsida i offensiven.
Är det tufft att ha hamnat i ett fack? – Lite. När jag kom till MODO ville jag vara med i offensiven och bidra också, men det fanns många offensiva backar och då började jag tänka annorlunda, vad jag behövde göra för att ta mig framåt i laget. Som jag sagt, jag har inga problem att spela defensivt och spela av boxplay, och just där och då kände jag att den rollen skulle ta mig längst just då. Sedan har jag blivit kvar lite där. Uffe (Ulf Lundberg, tränare Södertälje) har sagt att SSK vill ha en tvåvägsback, och det tyckte jag lät bra för det är det jag vill vara.
Just Ulf Lundberg var en stor anledning till att Sebastian Walfridsson hamnade i Södertälje.
– Jag har haft honom som tränare i landslagssammanhang innan. Jag kände att jag ville ha en tränare som vet vem jag är, vad jag har för verktyg och som vet vad det är för typ av spelare han har att jobba med.
Annars finns en vakant plats som defensiv backpjäs i SSK sedan Nicklas Grossmann lagt skridskorna på hyllan.
– Det har varit en viktig spelare för Södertälje så det är trist att han lägger av. Det är klart att det är svårt att fylla de skorna, men det känns ändå spännande att få ta en roll i det arbete som han gjort på isen.
En nystart efter att inte fått A-lagschansen i MODO, en möjlighet att bryta sig ur det defensiva facket och spel under en coach som han känner till sedan innan.
Men det finns ytterligare en anledning till att Sebastian Walfridsson valde SSK.
Närheten till hemmet i Värmdö.
– Det blir en stor skillnad och väldigt skönt att komma närmare hem. Familjen har haft det tufft den senaste tiden, säger han.
– Pappa gick bort i cancer för tre år sedan och min mamma har bröstcancer nu. Att få vara nära henne känns bra.
Det är en tuff tid i livet… – Ja, det är det, samtidigt så får jag något att spela för. Jag vill spela för min mamma.
