"Låt de starka känslorna leva"

18 juli 2021 09:00

Björn Wästerlund skriver om 96 % av lagen som inte nådde sportslig tillfredsställelse, kärleken till ett lag, elden kring tävlandet, det organisatoriska systemet och konkurrensen mellan ligorna.


I SHL, HockeyAllsvenskan och HockeyEttan spelade den gångna säsongen 75 lag.

Ett av dessa blev svenska mästare, ett blev hockeyallsvensk mästare och flyttades upp till SHL, slutligen flyttades ett lag upp till HockeyAllsvenskan.

Med andra ord så var det 72 av 75 lag, med supportrar och sponsorer, som inte fick uppleva den största sportsliga framgång som kan uppbringas på respektive serienivå.

En andel motsvarande 96 % kunde alltså inte summera säsongen med full sportslig tillfredsställelse, och den hårda sanningen är att detsamma kommer att vara facit även efter säsongen 2021-22. Trots detta – så ser vi alla fram emot kommande säsong, vi drömmer om segrar, vi köper årskort och planerar in resor till bortamatcher.

För mig är detta faktum det tydligaste argumentet för att man inte kan se på kärleken till ett lag som ett strikt kund-/leverantörsförhållande. Man kan som supporter eller sponsor inte förvänta sig en given kvalitetsnivå på det man köper och med hög sannolikhet kommer man känna en viss grad av besvikelse efter säsongen.

Som ett sökande efter trygghet eller belåtenhet är därför inte supporterskap eller sponsorskap till en elitförening i svensk ishockey något som är fullt ut rationellt eller möjligt att beräkna en konkret nytta av. Supporterskapet handlar helt enkelt om en omistlig del av ens personlighet och identitet. Sponsorskapet handlar troligen till viss del om värden i föreningarna som de lokala sponsorerna vill förknippas med. Det som dock förenar och eldar på både supportrar och lokala sponsorer är viljan att se ”sin” förening vinna och bli mer framgångsrik.

Elden kring tävlandet är det som får alla parter att återkomma, säsong-efter-säsong. Elden kring tävlandet är det som får nya föreningar att satsa på att ta sig uppåt i seriesystemet och det är också den som får ärofyllda gamla föreningar med mängder av mästerskapsflaggor i taket att kraftsamla för ännu en säsong.

Hur pass väl matchat är då det organisatoriska inom svensk ishockey med förhållandet till sporten som det beskrivs ovan, där tävlandet och möjligheten att ta sig uppåt i seriesystemet är själva blodomloppet? Min personliga åsikt är att en stor del av de senaste årens protester mot ligaorganisationer och individer inom svensk ishockey från supporterhåll går att härleda till ett glapp mellan det organisatoriska kring sporten och vad som får supportrar och de lokala sponsorerna att engagera sig i sporten.

Möjligen svär jag i kyrkan när jag skriver detta på en ligaorganisations hemsida, men för en supporter så fyller faktiskt inte intern konkurrens mellan ligor i samma seriesystem någon reell funktion. För tävlingsperspektivet så vore ett gradvist eller mer kraftigt närmande mellan ligaorganisationerna samt även ökning av rörligheten mellan serierna något som skulle göra sporten mer levande på sikt samt skapa och stärka värden som är säljbara gentemot sponsorer.

Det vi arbetar med är starka känslor – låt dem leva och fånga nya generationer av supportrar.