Som i slowmotion passerade pucken min vänstra sida. Det är den 18 april 2021 och världen har precis stannat en stund. En sista puck har hittat förbi mig och vi har åkt ur SHL. Ingenting kunde kännas mer svart än så.
Ingenting.
Spola fram 381 dagar och det är sent på kvällen den 4 maj 2022. Jag åker ismaskin i Husqvarna Garden och ur högtalarna dundrar Cruz låt Hååvee på hög ljudnivå. Vi har gått upp i SHL igen, vi är tillbaka och allting känns som ren magi.
Allting.
Precis så där svart eller vitt är det, idrottens brutala öde. Den här historien börjar där jag och laget 2020/2021 åkte ur SHL och slutar där jag och laget 2021/2022 gick upp i SHL igen.
Ett drygt år som tog oss igenom en säsong i Sveriges mest underhållande liga.
Och Sveriges kanske svåraste liga.
De första veckorna efter att vi åkte ur var allt väldigt jobbigt. Jag sov dåligt, grubblade, ville inte göra så mycket utanför huset. Allra minst av allt ville jag för tillfället någonsin spela en hockeymatch igen. Men när jag hade pratat ofta och länge med bland annat Simon Önerud och Fredrik Forsberg fanns det inte så mycket att tveka på.
Vi bestämde oss.
Vi gör det tillsammans.
Vi stannade kvar, inte av dåligt samvete utan för att det kändes rätt. Det kändes rätt att ordna upp det vi hade ställt till med.
För alla fans, för alla på kontoret, för klubben.
Med Tommy som ny tränare blev det så tydligt. Med en tydlig strategi skulle vi lösa det, och trots att resan dit inte var spikrak hela tiden fungerade den.
Vi visste från början att vi hade ett tungt favoritskap på oss, det var något vi jobbade med från dag ett och något som alla var medvetna om när vi skrev på våra avtal för att representera HV71 under denna säsong. För att kunna axla detta ansvar gällde det att alla bidrog med att bära sin del av bördan och att alla verkligen litade på och trivdes med varandra. Detta var något vi jobbade med genom hela säsongen där tränarna med Tommy i spetsen satte bollen i rullning tidigt för att sedan överlåta mer och mer till gruppen att hantera och utveckla ju längre säsongen led.
Detta ledde till att jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig spelat i lag med sådan sammanhållning tidigare i min karriär. Detta hjälpte oss verkligen på en daglig basis då pressen vi hade på oss nästan glömdes bort då vi hade så kul ihop både på träning och på match. Det var verkligen något som hjälpte oss otroligt mycket genom denna säsongen, självklart i kombination med att vi också hade mycket hockeykompetens inom gruppen.
Precis som vanligt stängde spelarmarknaden i februari. Vi fick då tillskott till laget i form av tre nya spelare som alla kom in på en gång. Vid ett sådant tillfälle kan mycket förändras i en gruppdynamik, kanske speciellt då vi redan hade ett lag som gick bra. Jag blev verkligen imponerad och stolt över hur detta lag hanterade den förändringen och det har vi mycket att tacka den miljön som vi hade byggt upp inne i vårt omklädningsrum.
Det spelade ingen roll vilka som spelade mycket, lite eller inget alls utan alla var medvetna om att uppdraget vi var ute på var större än någon individ.
Det var riktigt häftigt att både skåda och vara en del av det laget som tog sig an slutet av säsongen.
Den 4 maj satt jag, efter att ha fått avsluta min säsong i finalmatch två på grund av skada, på sidan och följde det som skulle komma att bli den sista matchen för säsongen. Tillsammans med resten av spelarna som av olika anledningar inte fanns med ombytta följde vi matchen med blandade känslor.
Jag kände av den tyngd och den fulla press som legat på oss under hela säsongen.
Jag hade nu ingen naturlig anledning att hålla den borta då jag inte befann mig på isen. Nervositeten var så tung att bära att jag kände mig fysiskt sjuk, jag har aldrig varit så nervös av att titta på en hockeymatch tidigare under hela mitt liv.
Sen, en bra bit in i förlängningen lämnade pucken Fredrik Forsbergs blad som så många gånger förr och allt blev bara glädje, och en stor del lättnad.
Vi gjorde det.
