Gästkrönika: "Känner hur tårarna är på väg"
Publicerad: 2019-05-12
Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver backen Mattias Karlsson om Leksands säsong, mörka december, vändningen, tränarens pianospelande, harmoni, SHL-avancemanget och tacksamheten till alla fans.

Efter cirka tio år så var det åter dags igen att byta fina SHL-arenor mot rock’n’roll-hallar i HockeyAllsvenskan.

Redan första gången i slutet på april när Leif Carlsson ringde mig och hörde sig för hur jag ställde mig till Leksand så blev jag genast sugen att få komma dit och spela.

Jag började genast tänka tillbaka på min tid som spelare i Bofors och när vi på den tiden vann vår första match någonsin mot just Leksand så åkte vi runt på isen efter matchen och viftade med flaggor och publiken stod kvar länge i hallen och applåderade oss som om vi vunnit något stort. Det var en vanlig seriematch men just att slå Leksand där och då betydde allt.

Leksand är en speciell förening som många där ute redan vet, men att få chansen att spela för en klubb som har fans över hela Sverige det är få förunnat. Vart vi än reste säsongen 18/19 så stod våra fans i hundratal och hejade på oss, vinst som förlust.

Ni var alltid där och jag uppskattar det enormt.

Efter att ha spelat en säsong i HockeyAllsvenskan med Leksand så skulle jag inte kunna spela för ett annat lag i allsvenskan. Jag skulle aldrig kunna finna den motivationen som behövs för att spela i allsvenskan. Det är ni fans som höjt mig många matcher i vinter och ju längre säsongen blev så kom också publiken till Tegera Arena och började tro att det var möjligt för denna upplaga av Leksand att ta steget upp till hockeyns finrum.

Men om vi backar bandet några månader så såg det lite annorlunda ut.

Vi tog julledigt med nio raka torsk och hockeyn var inte speciellt rolig just då. Leksand valde att gå skilda vägar med tränaren Leif Carlsson och in kom en man vid namn Roger Melin. När Roger anlände så hände någonting med vår grupp, vi började slappna av och det märktes även på spelet.

Matchen hemma mot Almtuna var den som vände på allt för oss i Leksand.

Vi vann och såg till att bryta förbannelsen med förluster. Men efter matchen så kunde ingen av oss glädjas speciellt mycket åt segern.

Vår vän Tobias hade under matchens gång kraschat in i sargen med huvudet före och vi vet än idag inte hur allvarligt skadad Tobias är. Hela hockey-Sverige slöt sig samman efter det och på flera ställen vi åkte till så rullade videos och ramsor till Tobbe.

Vi alla blev såklart rörda men samtidigt så blev vi starkare och på något sätt så kom vi varandra närmare.

Vi började vinna matcher, och det spred sig en positiv känsla i laget och jag tror någonstans under den där Slutspelsserien så började vi känna själva att vi har något stort på gång. Vi tog oss igenom Slutspelsserien till slut men det satt hårt inne, speciellt den kvällen nere i Karlskrona när vi ”bara” skulle åka ner och hämta tre poäng för dom hade inget att spela för. Det är livsfarligt och det var så otroligt nära att det kostade oss säsongen. Vi kvitterar matchen med cirka en minut kvar och sen att se Mattias Ritola avgöra för oss i sudden var otroligt skönt.

Förutsättningarna var tillbaka till ursprungsläget.

Vinst hemma mot Modo och saken var klar. Matchen mot Modo blev inte ens någon match, vi avgjorde i första perioden och jag tror det blev 6-0 eller något till slut.

Vi hade nu tagit oss fram till en bäst av tre mot AIK. Vi började borta på Hovet där det var en härlig inramning och jag har aldrig sett så många leksingar på en bortamatch tidigare. Vi tog över Hovet och det tror jag bara att en förening i Sverige kan göra!

Det är vi.. Leksands IF!

Matchen då: AIK kom ut och skruvade upp tempot på max, vi lyckades göra 1-0 tidigt och efter det så spelade vi i egen zon nästan hela matchen. AIK pressade men kunde inte få in pucken, samtidigt så kände vi att Axel Brage i mål var sådär bra som en mästare måste vara. Vi vann matchen med 2-1 trots massivt spelövertag för AIK.

Vi vände hem och två dagar senare var det ny match och chans att säkra kvalplatsen mot Mora. Alla i laget hade denna match i huvudet och när Roger gick upp på scen i foajén innan matchen och gick lös på pianot så kanske alla som läser detta förstår vilken harmoni Leksands IF befann sig i. Vi körde fullständigt över AIK och vann med 7-1.

Stämningen i arenan sista perioden var helt galen.

Folk skrek för livet och vi spelare satt i båset och bara njöt. Nu hade vi äntligen kommit till den matchserie som vi och hela Sverige hade väntat på: slaget om Siljan 3.0.

Förutsättningarna såg bra ut för oss, vi har ett lag i fullständig harmoni som ska möta ett lag som hade åkt runt och fått ganska mycket stryk under året. Men samtidigt så visste vi att Mora satt inne med en extremt bra spets i laget och den måste vi se upp med.

Första matchen i Mora så märkte man direkt att detta är någonting helt annat mot vad vi hade stött på tidigare denna säsong. Mora spelade med hög fart och intensitet. Men som så många gånger tidigare så stod Axel Brage på huvudet och vi hade killar som satte dit pucken när chansen dök upp. Vi vann både match ett och två på liknande sätt, vi fick klara ledningar som vi sedan tappade men lyckas hålla undan i slutet.

I match tre åkte vi på pumpen ordentligt, vi spelade inte alls bra och lämnade Brage helt ensam där ute. Det slutade med att han blev utbytt för att spara energi och kunna fokusera på nästa match.

Match fyra hemma, hela den kvällen blir något alldeles extra.

Det var fullsatt och publiken var helt galen, än värre än sista perioden mot AIK. Hur det nu ens är möjligt?

Vi spelade bra hockey och kände att vi har övertaget mentalt på Mora. Vi vann även här och skulle sedan åka till Mora för att slå in matchbollen.

Jag personligen var lite orolig, det var för mycket saker som liknade det jag var med om året innan (tappade 3-1-ledning i matcher mot Timrå) men väl uppe i Mora så gjorde vi en sista kraftansträngning och lyckades vinna i sudden.

När August Berg gjorde sitt första mål i Leksand så innebar det att säsongen är slut, vi hade tagit tillbaka platsen i SHL.

Firandet blev vilt och jag som aldrig har vunnit någonting kan fortfarande när jag skriver detta en månad senare känna hur tårarna är på väg fram.

Jag är så stolt över alla lagkamrater och ledare runt laget.

Jag är otroligt tacksam för alla fans som sjungit och stöttat oss även den där mörka månaden i December när vi bara var någon poäng från negativt kval.

Och tänk om vi inte hade vänt på matchen nere i Karlskrona?

Snacka om små marginaler.

Vi lyckades vända detta tillsammans och nu ska vi börja förbereda oss för SHL. Tack HockeyAllsvenskan för ett kort gästspel för min del. Nu ska vi se till att Leksand blir att räkna med i SHL.

En sista hälsning till alla fans där ute:

HockeyAllsvenskan är en viktig liga, det kommer fram väldigt många ishockeyspelare som sedan blir etablerade SHL- eller NHL-spelare. Ni fans ska känna en stolthet över ert lag och era spelare. Fortsätt heja fram dem för utan er så finns inte ishockeyn. Alla supportrar i HockeyAllsvenskan får en stor 👍🏻 från mig.

Mattias Karlsson
Back i Leksand

HockeyAllsvenskan