"Det var NI som gjorde det"

28 juli 2022 09:00

Östersunds tränare Kjell-Åke Andersson skriver om att sova, mardrömmen, tre avgörande saker, 27 år, gruppdynamik och riktar ett tack till alla fantastiska spelare.


”Kan du sova?”

Med några omgångar kvar av kvalserien får jag frågan av Elias Bjuhr när vi sitter i arenarestaurangen och äter lunch. Förutom att jag är hans tränare är vi också arbetskamrater på kansliet.

"Jag sover bra, du då?", svarar jag.

"Kan inte sova. Jag vill bara att det här är över och att vi gått upp", replikerar Bjuhr.

Det är lätt att säga ”det är det här man spelar för, ut och njut”, det är en helt annan sak att faktiskt göra det. Det är en bedrift att spela sin bästa ishockey i den mest pressade situationen fast man bara vill att det ska ta slut.

Det gjorde Elias Bjuhr.

Hans och alla vi andras mardröm var så klart att det skulle sluta som vanligt, att det var över och att vi inte gått upp. Men så blev det inte den här gången.

Östersunds IK bildades 1965 när man slog ihop IK Boston och IFK Östersunds ishockeysektioner. Senaste gången Östersunds IK spelade i landets näst högsta serie var 1995 i det som på den tiden hette division ett. Resan tillbaka tog 27 år och tittar man på nålsögat som erbjuds alla hårt arbetade HockeyEttan-föreningar hade det kunnat tagit dubbelt så lång tid.

Jag tror att det framför allt är tre saker som är avgörande för att lyckas ta sig till HockeyAllsvenskan: ekonomi, faciliteter och gruppdynamik.

En förutsättning för att vinna HockeyEttan är att du har en tillräckligt bra spelartrupp. Bra hockeyspelare kostar pengar, även på HockeyEttan-nivå. Du behöver inte ha mest pengar av alla lag men du får inte vara för långt efter dom som har störst plånbok. Vi hade inte mest pengar men vi hade långt ifrån minst.

1975 fick Östersund en ishall för första gången, Z-Kupolen – såg ut som globen i miniformat med två squashhallar i stället för loger, den gav Östersunds IK ett lyft, bättre förutsättningar och vi spelade i landets näst högsta serie i flera omgångar med playoff mot Elitserien 1985 som största bedrift.

1989 brann Z-kupolen ner och ersattes av en provisorisk byggnad som skulle stå en säsong men blev kvar i 24 år. Det tog oss nästan tjugo år att förstå att det är väldigt svårt att avancera i seriesystemet i ett provisorium. Som exempel tog Z-hallen, som var namnet på hallen, in cirka 2 000 personer men det var bara 700–800 som såg hela spelplanen. Om publikintäkterna täckte domarkostnaderna, var det en bra kväll. I december 2013 flyttade vi upp i Östersund Arena och efter det kunde vi aldrig mer skylla på dåliga faciliteter.

Med att gruppdynamik är avgörande menar jag både i spelartruppen, kansliet och styrelserummet. Hela organisationen måste vara överens men inte för överens. Vi behöver lyfta på allt, ifrågasätta allt vi gör. Men aldrig vika från målsättningen.

Allt från att spelarna tror på målet, att alla strävar åt alla håll, köper sina roller och allt det där som alla experter pratar om. Men har du inte ett kansli med ett säljteam som känner och gör samma sak kommer de inte nå sin budget och då faller allt. Har du inte en styrelse som jobbar tillsammans med laget och kansliet och har förståelse både för elit. och breddverksamhet i klubben, kommer det heller aldrig att gå.

Det jag beskriver ovan är det många anser vara en bra organisation, jag tycker bara att människorna i organisationen är mycket viktigare än titlar och fina organisationsscheman.

Vi hade förutsättningarna med ekonomi och faciliteter men den gruppdynamik som vi hade i organisationen var helt avgörande, där spelar pengar en väldigt liten roll.

Vill passa på att tacka alla fantastiska spelare, det var ni som spelade.

Vi var många i föreningen som försökte ge er dom bästa förutsättningarna, men det var NI som gjorde det.

PS. Linus Lundström, jag erkänner mig besegrad!