Har tillbringat större delen av mitt hockeyliv i HockeyAllsvenskan och det i arbetarstaden Karlskoga.
HockeyAllsvenskan har under de här åren jag hade förmånen att vara med gjort en otrolig resa.
Minns väl när jag som sistaårsjunior i FBK J20 år 2000 hade spelat träningsmatch mot Munkfors A-lag och tillsammans med Daniel Wessner satt utslagen efter det att Munkfors egen ”Bulten i Bo” på egen hand slagit ner halva vårt lag, bokstavligt talat! Vår dåvarande tränare ”Perra” Johnsson kom fram till oss berättade att ”Boförs har litte skador och de undrer om ni kan följe med å spele match”.
Gjorde några matcher med BIK under hösten tills jag på en trasig massagebänk skrev under mitt första seniorkontrakt, 1 500:-/mån, BOOM! Jävlar vad nöjd jag var. Flyttade till Karlskoga och fick ett heltidsjobb på Bofors Test Center a.k.a Skjutfältet. Arbetstiderna var 7-16, träningarna började 17.
Det här var under den tiden då LCHF inte var uppfunnet och cirkelträning fortfarande kallades cirkelträning, så till min glädje hade jag kommit till ett ställe där rutor endast existerade på schackbräden och fula skjortor, det gjorde det lite enklare att smälta in och bli accepterad med min dåvarande Sibyllafysik. Förutsättningarna och träningsviljan för en spelare i dagens HA går inte att jämföra med förr och nuförtiden ser en nakna elitspelare ut som castingobjekt till Chippendales.
Jag trivdes som Donald Trump på en tupé-mässa redan från den allra första avfarten in till Karlskoga.
Dåvarande tränaren Leif Strömberg hade en förmåga att göra alla matcher till hatmatcher, bråk och tjafs under, efter och före avblåsningarna blev vardag.
BIK har liksom hela HA gjort en jäkla resa och det var Leffe som vred om nyckeln, efter det har klubben förädlat detta och haft fantastiskt ledarskap vilket är grunden till den stabilitet klubben visat år efter år.
HA har under åren innehållit många bra spelare och sköna profiler. Framförallt fantastiska backar som på ålderns höst enligt mig hittade nya nivåer i sitt spel.
Greger Arthursson i Mora, tiden i Salzburg hade gjort honom kyligare än ett isbjörns-arsle med pucken, han dominerade varje match. Marcus Ragnarsson i Almtuna, gjorde färre misstag på en hel säsong än regeringen gör på 10 minuter. Johan Åkerman, Ryan Gunderson, toppbackar som lika gärna kunnat spela VM-final i plocke-pinn.
Den allra bästa är såklart Kenny Jönsson, och om någon känner Kenny kan ni väl tacka från mig för att jag till mina avkommor kan säga:
– Jag spelade i samma liga som OS/världens bästa back! Att hålla den nivån efter spel i en andraliga är ett fantastiskt betyg till den ligan och svensk hockey.
Den skönaste profilen jag mött är dock en annan. Patrik Ross. Han var in-i-helvete bra och med ett otroligt skott. Hade bara Kim Jong Un sett Ross skjuta skulle han lagt ner kärnvapenutvecklingen pronto och ställt Ross vid landsgränsen med en puckhink.
Vi snorungar brukade roa oss med att skjuta prick på motståndarnas puckhög under målvaktsuppvärmningen. Det var extra spännande mot Ross för när man väl träffade och puckarna for åt alla håll så kom det alltid tillbaka ett gäng 10 ggr så hårt.
En annan gång åkte Emil Kåberg (en annan legend) och väste under en matchvärmning att han visste om att Ross hade ett dåligt knä, Ross tvärnitade vid rödlinjen och körde upp klubban innanför Emils skyltfönster till visir, Emil svarade som en skitunge brukar göra… med ett flin.
Martin Thelander Legend i BIK Karlskoga
