Chanserna borde vara förbrukade vid det här laget.

Trots en säsong full av motgångar har vi fortfarande allt i egna händer. Tre matcher kvar och möjligheten att undvika kval är i allra högsta grad vid liv, men nu gäller det att vi vågar tro på det.

Först ut är Tingsryd hemma, det blir förlust inför storpublik. Tungt och mörkt men chansen finns fortfarande.

Vita Hästen borta. Vi vänder ett underläge till seger i övertid. Hoppet lever även om vi nu inte har allt i egna händer längre.

Onsdag och grundseriens sista match, ironiskt nog borta mot Troja. Vad som krävs? Tre poäng samtidigt som Almtuna förlorar hemma mot Västerås, gärna med ett par mål är kvällens förutsättningar. Vi lyckas efter mycket om och men vinna matchen, men dessvärre tar Almtuna poäng och säkrar sitt HockeyAllsvenska kontrakt.

Kvalet var nu ett faktum.

För den som inte vet det så är SSK mitt lag. Det var i Scaniarinken som jag fostrades som junior och jag har tyvärr varit i precis samma sits en gång tidigare, där blev utfallet inte som önskat. Skammen att vi inte lyckades vända på säsongen är stor. Nu väntar den där ångesten när man ska äntra isen och det är vinna eller försvinna som gäller. Samtidigt som dessa känslor av skuld och skam far genom mitt huvud känner jag fortfarande en stark tro på gruppen. Pelle Hånberg och Björn Lidström kom in under vintern och gav oss tron på oss själva tillbaka. De inbringade mod i gruppen som jag tror till slut var en helt avgörande faktor.

Vad de gjorde när kvalet var fakta var att försöka vända ångesten och skammen till möjligheten att få vinna någonting ihop, att få avsluta säsongen som vinnare.

Det blev fokus och målbilden.

Med det sagt, det var ingen lätt uppgift vi hade framför oss. Trycket låg på oss, anrika SSK med SM-gulden vajandes i taket mot Troja-Ljungby som hade allt att vinna.

Åter till matchserien. Dubbla matcher på hemmaplan väntade inledningsvis. Vi vinner båda men Troja kör mer eller mindre över oss spelmässigt. Men det spelar ingen roll, vi leder med 2-0 inför roadtrip ner mot Småland och lastbilshotellet i Ljungby.

Match tre gör vi vår bästa period i matchserien och tar också ledningen i matchen. Det känns bra, vi löser det här. Det trodde förmodligen ni som satt där hemma och såg matchen också. Det var ju bara minuter kvar av matchen och vi hade dessutom läge att punktera till 0-3. Istället 1-2 och plötsligt blir allt lite ängsligt. 2-2 med sekunder kvar.

Ridå.

Vad är det som händer?

Det blir en mental knockdown och Troja vinner på övertid. Det var en tuff kväll och helt plötsligt flåsade dem oss rejält i nacken. Vi deppar i omklädningsrummet innan vi åkte tillbaka till lastbilshotellet alldeles invid motorvägen. Jag delade rum men Jonatan Harju, hans norrländska lugn gjorde mig gott. Dagarna på hotellet tillsammans med laget gjorde någonting med gruppen. Min känsla var att vi som lag hittade den berömda bubblan.

Alla hade bestämt sig, vi skulle klara detta.

Den fjärde matchen väntade och vi hade laddat om och hittat ny kraft och energi. Jag blir stolt när jag tänker tillbaka på hur gruppen agerade i det så otroligt pressade läget. Hur dåligt alla än mådde klev man ut på isen och offrade sig för laget och märket på tröjan. Pelle och Björn fick oss att känna oss som vinnare, att vi löser det här tillsammans. Men åter till matchen. Vi kliver ut på isen efter käftsmällen två dagar tidigare och gör vår bästa match. Vi skulle bara vinna, varenda en i det där båset hade bestämt sig och efter den matchen visste jag att vi löser det här.

Match fem på hemmaplan, Scaniarinken mer eller mindre fylld med SSK:are. Vi hade under hela matchserien sagt att det spelar ingen roll var vi avgör, bara att vi gör det. Jag skulle inte säga att någon tagit ut något i förskott men situationen som sådan kombinerat med ett övertaggat motstånd ställde till det för oss. Det var en otrolig skam att kliva av isen den söndagskvällen, att vi inte kunde ge fansen en seger gjorde ont.

3-2 i matcher och fortsatt matchboll. Bussen styrde åter skutan mot hotellet invid motorvägen i Ljungby. Det blev på något sätt vår borg, där vi kom samman och samlade kraft.

Den sjätte matchen var fruktansvärd.

Ångesten gick att ta på i omklädningsrummet och mitt illamående kom och gick under hela matchen. Ove och Mange dukade upp en buffé i omklädningsrummet i varje periodpaus, det fanns verkligen allt du kunde önska dig för att inte tappa energi, men det enda jag fick i mig var några ynka klunkar Pepsi.

Omklädningsrummet kryllade av hjärnspöken.

Ett exempel var Emil Alba som var tvungen att ha nya skor varje match. Ett annat var Ove som tydligen bar ett ölflak mellan omklädningsrummet och bussen en handfull gånger den sjätte matchen.

När Gustav Willman Borvik trycker in pucken i femte perioden är det bara total lycka.

All ångest försvinner direkt och lättnade gör så att man känner sig 100 kg lättare.

Såsongen 21/22 blev verkligen inte som jag eller någon SSK:are hade hoppats på men jag vill ändå avsluta med att tacka för allt stöd från alla trogna supportrar.

Utan er är sporten ingenting.

Vi ses i Scaniarinken till hösten.