Med ett ryck vaknade jag av väckarklockan som stod bredvid min säng. Yrvaken tog jag kliven genom huset, elefantstegade mig nedför trappan och tog på mig någon i familjens alldeles för stora eller små skor. På uppfarten hade det kommit flera nya snöcentimeter men jag gjorde det jag alltid gjorde varje morgon; hämtade Jönköpings-Posten.

Del 1 hamnade direkt i tidningskorgen, så att min mamma fick leta efter den med ljus och lykta, men del 2 låg nu framför mina ögon. Det var här sporten rymdes, och framför allt matchreferat, betygsättning och krönika om Hv71s senaste match.

Där och då föddes mitt otroliga ishockeyintresse och det finns med mig än idag. Idag gör jag det som många bara drömmer om att göra, att arbeta med min största passion i livet. Jag heter Micke Rosell och arbetar idag som spelaragent.

Min morfar tog mig till mina första matcher i hockeyn redan i början av 90-talet. Jag satt i hans knä medan jag fängslades av Kaspari Barotas outtröttliga trummande i takt med Klapp och Klangs (sedermera North Bank Supporters) hoppande i anrika Rosenlundshallen. När det vankades boxplay hade man en specialutformad tuta som hade fått handklapporna från idag att framstå som sofistikerade och välanpassade för ishockey. För att kunna veta vad det stod i de andra matcherna var man tvungen att köpa matchprogrammet och det rapporterades med ett pling följt av en bokstav på en gammal resultattavla från Westerstrand.

Det bästa jag tyckte med matcherna var att efteråt stanna kvar och kasta in de mjuka sittdynorna man fick plocka med till sin plats. Jag stod kvar i tio minuter och såg mina dynor flyga som en frisbee ut på isen.

I takt med att ishockeyn har blivit en industriell affärsverksamhet har vår roll blivit allt viktigare från ung ålder. SHL-klubbar har idag satt i system att lägga beslag på landets största talanger i tidig ålder, för att kunna kapitalisera på dem i form av export till NHL och billig arbetskraft i sitt representationslag.

Jag vet, det låter helt bisarrt men det är den totala sanningen. Jag vet flera klubbar som budgeterar med ett visst antal spelare som ska nå ett NHL-avtal (och därmed få en ersättning för utvecklingen för dessa).

Det är därför det är viktigt med en agent och rådigare från en ung ålder. I Sverige är det tillåtet att ha kontakt och välja agent från 1 januari det året man fyller 16. Innan dess är såväl direkt som indirekt kontakt strikt förbjuden.

Innan dess har däremot ett av deras viktigaste beslut i deras hockeykarriär gjorts.

Innan dess har det stått fritt för klubbarna att roffa åt sig de största talangerna – helt utan rådgivning. Det tycker jag är bisarrt och helt fel.

Och det är också en dålig sak för ligan HockeyAllsvenskan – som med helt andra förutsättningar inte kan utmana de stora drakarna i SHL om de största talangerna. Talanger, som i stor utsträckning hade mått alldeles perfekt av att frodas i en mindre miljö, nära sitt hem och med en väg genom HockeyAllsvenskan innan man tar sig för SHL. Här borde HockeyAllsvenskan som liga göra något och ta ställning, för att kunna behålla talangerna i sina verksamheter.

Som spelare i Hv71s ungdomslag lärde jag mig att man absolut inte tyckte om Troja Ljungby. Vi spelade enormt många matcher mot deras 87or under ungdomsåren – och fick faktiskt stryk ganska ofta. Vår tränare Bosse ”Mackan” Karlsson lärde oss tidigt att ”antingen spelar du i Troja – eller så tycker du illa om dem”. Det gjorde jag.

Jag som spelare representerar inte direkt företagsnamnet vi valt; Playmaker.

Jag skulle snarare beskrivas som en mix mellan Rasmus Kahilainen och Alexander Wiklund. Hjärta, passion och ett munläder som gick i ett. Men viljan och ambitionen – var det aldrig något fel på. Vad jag lärde mig av mina helt fantastiska ledare i Hv71, från Rune Nordén i Björnligan till Bosse Karlsson – så var det att tävla och ha kul. Och att matcherna som gällde lite extra – som DM-finalerna mot Shawn Glans och Robert Sundin i Troja, det var de som betydde något.

Det är därför inte konstigt att de allra roligaste matcherna jag upplevt som ishockeyälskare, inte bara som agent, är de i kvalet upp till SHL. Det är så fundamentalt för svenskt idrottsliv att behålla de öppna spjällen mellan de olika serierna - och att det finns just platser att spela om. Matcherna på Hovet mellan AIK och Djurgården när det knappt tilläts motståndarsupportrar var helt galna – men enkom på ett positivt sätt. Jag skulle mer än gärna ha två platser att spela om – där första laget i HockeyAllsvenskan går rakt upp och det spelas om en ytterligare plats. Slutspelsträdet som ersatt kvalserien tycker jag är mycket positiv - då man får en nerv i matcherna hela vägen och inte är beroende av en ”bra lottning” i en kvalserie.

Jag älskar slutspel.

Jag älskar HockeyAllsvenskt slutspel.

Hemma har jag en fästmö och tre barn. En vardag hos mig startar precis som för de flesta andra föräldrar med; kolsvart kaffe, bråk i en alldeles för smal hall om vilka skor mina grabbar ska ha till dagis och lite frustrerande grymtningar när jag har tre missade samtal från någon vansinnig sportchef som inte fått svar på spelaren vi diskuterat.

Väl hemma från skrikande dagislämning, häller jag upp min andra kopp alldeles för starka kaffe – och påbörjar dagens arbete med att surfa in på Eliteprospects, Instat, HockeyAllsvenskan och alla andra sidor som gör mig uppdaterad på vad som skett sedan gårdagen. Mina dagar slutar sällan under 50 samtal och 200 sms-kontakter – så en välladdad telefon är att föredra.

Att vara agent är mer än att ringa upp sportchefer när det är dags för kontrakt. Precis för de allra flesta som arbetar med någon typ av försäljning är ”produktutveckling” en stor kategori. Vi lägger otaliga timmar på att prata med våra befintliga klienter och tillsammans med lagen utbilda dem vidare i sin karriär. Det kan handla om matchsituationer – men också beslut utanför hockeyn kring kost, träning eller ekonomi.

För familjen, och framför allt min livskamrat Sofia, är det inte alltid lika roligt.

Under en semester i Florida sommaren 2018 tillbringade jag mer tid i telefon än jag kunde göra med familjen. Tre NHL-avtal och elva ytterligare kontrakt skrevs under de 10 dagarna vi hade hyrt ett hus utanför Miami.

Hon vet också att om hon sätter sig i en bil till släkten i Mora med mig kommer bilens headset vara blockerat under de nästan fyra timmarnas körning med allt från Henrik ”Hinken” Gradin till Emil Andrae som en vän på vägen. Hinken är för övrigt en av de absolut bästa människorna inom hockeyn, både som sportchef men framför allt som person. Sträck på dig, för du är grym.

I helgen var det NHL-draft. En stor händelse hiskeligt långt från vårt relativt rumsrena och gulliga föreningsliv vi byggt upp i Sverige.

Förväntansfulla och nervösa killar lotsas runt av oss agenter tillsammans med sina familjer till rätt sittplats i arenan. På ”golvet” sitter mängder av män i kostym (ja, mestadels är det faktiskt män) runt sina bord och pekar på det de vill ha och ropar upp deras namn. För utomstående är det rena boskapshandeln, för killarna som väljs är det deras kanske största upplevelse i livet ditintills.

Personligen älskar jag NHL-draften, men är än mer förtjust i resan som tagit oss dit och vart vi tar vägen efter. HockeyAllsvenskan som liga – har varit det självklara vägvalet på resan för extremt många stjärnor som är firade hjältar i världens bästa hållplats för hockeyspelare. Filip Forsberg, David Pastrnak, Oliver Ekman Larsson och Elias Pettersson är bara några av de namn som valde bort SHL i första skedet och tog HockeyAllsvenskan med storm innan man tog klivet vidare. Jag tycker det ska fortsätta så. Det förtjänar ligan, föreningarna och supportrarna.

Jag minns än idag de elektriska derbyna mellan SSK och DIF 2014 i Scaniarinken, när Nylander och Pastrnak hade lekstuga i offensiv zon. En hemmaarena som kokade, bortafans som vrålade och en pizza på Mimmos efteråt – så var kvällen fulländad.

Ett av de första minnena jag har som agent är när jag spatserade längs Birger Jarlsgatan i en alldeles för varm ulltröja, skjorta och slips för att möta upp Modos sportchefer på ett närliggande hotell. Längs min ryggrad rann svetten och min vita skjorta hade ringar lika stora som CD-romskivor under armarna. Jag blir sällan nervös, men på en extremt kort tid hade jag hittat in i hockeyns finrum och jag var helt ärligt äckligt nervig inför mötet med Markus Näslund och Peter Forsberg gällande en av landets då största talanger i hockey. Jag tror ingen av dem minns det här mötet, men för mig var det en gamechanger som fick mig att förstå att om man bara vill något och försöker tillräckligt hårt, går det vägen.

Vad jag däremot önskar är att jag haft någon att fråga dumma frågor till. Högt, lågt, i sidled och med säkerligen hur självklara svar som helst. Jag fick göra fel, för att sen fatta – i stället.

Hockeyn behöver vara mer öppen. Vi behöver ha fler kvinnor, vi behöver ha fler med annan bakgrund än de som idag spelare och vi behöver få sporten att växa. Det gör vi inte genom att exkludera folk som är annorlunda, folk som tar oväntade vägval eller säger saker i affekt efter en match. Vi som sport måste växa och det gör vi bara genom att vi delar med oss av kunskap till varandra. Vi som sport behöver lära oss att det inte är så farligt att vara öppen på sociala medier med varför man gjort vissa val. Vi som sport behöver kommunicera mycket bättre med dem som faktiskt gör sporten möjlig att ha som arbete – de fenomenala supportrarna därute. Utan dem, utan alla eldsjälar som lägger ned besparingar på swishspelare, ståplatsbiljetter och fisljumna Norrlands i en iskall buss en onsdagkväll – är vi ingenting.

För mig personligen har det varit en självklarhet att försöka vara tillgänglig så mycket som möjligt. Jag har själv varit en helt vanlig kille som helt plötsligt satt öga mot öga med Peter Forsbergs isblå ögon och pratat kronor och ören. Jag vet att man har frågor man vill ha svar på.

Åter i mitt barndomshem vid köksbordet med del två av Jönköpings-Posten framför mig. Svart på min ena sida av armen av trycksvärtan och genuint glad över att läsa om IK Tords Petter Vibekes senaste målorgie, Göran Bäckströms genomusla krönika kring Hv71s powerplay eller IK Brahes storseger i basketens division ett. Det idrottsintresse som då byggdes upp och fanns – är fortfarande det som driver mig idag. Att jag skulle få arbeta med något jag älskar allra mest, är jag såklart både stolt och tacksam över.

Till sist vill jag önska er alla en glad sommar och hoppas att alla njuter av väder, grill och rykten om de sista pusselbitarna till ert lag. Snart ses vi i ladorna igen, med en överkokt korv och en svart rivig java i en paus.