Signerat Szymon: Jens Fjellströms kärlek till hockey och Björklöven

”Det är som en ungdomskärlek. Jag inser att jag är gift med en annan och jag bor i en annan stad, men kärleken till Björklöven kommer alltid finnas där. Jag skulle så, så gärna se att de tog sig tillbaka.”

Jens Fjellström var en av de första fotbollsspelarna från Umeå som nådde eliten. Året efter att den då 20-årige talangen från Gimonäs CK (cykelklubb!) hade hejat fram sitt Björklöven till SM-guld i ishockey, flyttade Jens till Stockholm och påbörjade en resa som tog honom till Djurgården, Malmö FF, kinesiska Dalian Wanda, tre A-landskamper (ett mål!) sedan assisterande tränare i MFF och i Australiens damlandslag i VM.

Idag är Fjellström mest känd som en synnerligen uppskattad fotbollskommentator i TV, vältalig och med knivskarpa analyser. Han medverkar i den mycket populära podden Sporthuset (i torsdags avverkades avsnitt 542) ihop med kollegorna och mediegiganterna Lasse Granqvist och Tommy Åström.

Så när ni hör Jens Fjellström bryta ner Real Madrids anfallsspel där han sitter på Santiago Barnabéu-stadion under en Champions League-match kan det hända att han i paus förvissar sig om att Björklöven planenligt har gjort jobbet mot Vimmerby i Hockeyallsvenskan.

Fastän Jens numer bor i Malmö, 1262 kilometer från föräldrahemmet i Mariehem, stadsdelen nära vackra Nydalasjön och några kilometer från Umeås centrum och trots att han idag har hela världen som sitt arbetsfält, kallar han fortfarande Umeå för ”hemma”.

Och fastän Jens i unga år spelade och tävlade i fotboll, innebandy, basket och tennis så fanns det en tid då allt kretsade kring ishockey – och Björklöven.

”Det var bannemej i stort sett varje dag på vintern när skolan var slut, hem, snöra på sig grejerna, upp på isbanan på Mariehem fyrahundra meter från vårt hus och så lira man. Jag tillbringade oändligt många timmar där”, minns Jens.

Men det var också hockeyn som blev – som Jens uttrycker sig – ett ”litet problem”.

”Hockeyn var den första sporten av dem jag utövade som tidigt ställde störst krav på närvaro medan med de andra sporterna var det mer att man kom när man ville. Om man inte kunde komma till hockeyn på ett tag, då jackades man ner ett snäpp. Så det blev att hockey spelade man med dem man blev ihopsatt med, de som var ungefär lika bra som en själv, men med dem jag inte valde själv. Medan fotboll spelade jag med mina kompisar från Mariehem. Och det var egentligen det som gjorde att fotbollen kom att väga tyngre för mig. Och det gjorde det till slut ganska enkelt för mig att släppa hockeyn.”

”Så det fanns tidigt något mer elitistiskt över hockeyn än som var fallet i fotbollen, som var lite mer förlåtande.”

Jens är inne på ett resonemang som är ytterst aktuellt i dessa dagar då Frölunda, landets just nu ledande hockeyklubb på alla nivåer, häromsistens gick ut med att man kommer att radikalt ändra strukturen på sin ungdomsnivå där man ska minska antalet organiserade träningar för att öka lek och spontanidrott. Detta för att uppmuntra barn och ungdomar att engagera sig mer i olika sporter och upptäcka sin passion för idrott.

Detta kan bli ett tema för en fördjupning i en annan krönika. Tillbaka till Mariehem, för där fanns en person i bakgrunden som redan på 70-talet var inne på samma spår.

Något som nästan aldrig slår fel när man pratar med folk som blev bra i någon idrott är det otvungna och villkorslösa stödet hemifrån.

”Jag och pappa var kolossalt tajta”, berättar Jens. ”Han uppmuntrade mig att hålla på med sport hur mycket jag ville och med vilka sporter jag ville. Det är jag oerhört tacksam för.”

Pappa, det var den kände idrottspsykologen Åke Fjellström, som gick bort några dagar in på 2026 vid 87 års ålder. Jens hade en oerhört fin och rörande hyllning till sin pappa i podden Sporthuset någon vecka efter bortgången. Åke bedrev idrottspsykologi då det fortfarande ansågs vara något mysko när han på 70-talet började jobba med Tre Kronor och senare också med Björklöven då laget coachades av Hans ”Virus” Lindberg.

Så att det blev hockey och Björklöven för Jens var så att säga utstakat.

Ett av de tidigaste minnen i Jens Fjellströms liv handlar om familjens julaftnar, men inte om de vanliga sakerna man förknippar med 24 december.

”Min kusins pappa körde ismaskinen i ladan. (I folkmun har Björklövens hemmaarena alltid hetat ”ladan” och inget annat). På julaftonsmorgon efter adventskalendern stack vi barn och föräldrar till isladan, den var helt mörk och nedsläckt, så kom man in, helt nyspolad is, och så hörde man klick, klick, klick i taket när kusinens pappa tände lamporna och så hade vi en timme helt för oss själva, kusiner, morbrödrar, farbrödrar, alla i familjen som hade skridskor och klubbar var välkomna dit. Och jag längtade så mycket till nästa julafton för att kunna göra samma sak.”

Det ena ledde till det andra.

”Så fort jag förstod vad hockey var så fattade jag att Björklöven är mitt lag. Genom hela min uppväxt har det bara funnits ett lag och en sport på elitnivå och det var Björklöven och elitseriehockey. Och bodde man i Umeå så var hockey den sporten där man kunde bli elitspelare, för man kunde inte bli en riktig fotbollsspelare om man var härifrån. Så den sporten jag helst ville bra i var hockey för då var chansen stor att man skulle kunna nå Elitserien som det hette då.”

Hur var du som hockeyspelare?

”Jag var aldrig speciellt fysisk, jag var sent utvecklad och var alltid bland de sista. Men handleder, klubbteknik och skridskoåkning, det var min grej.”

Jens lade av med hockeyn definitivt säsongen innan uttagningarna till TV-pucken, trots att han var med på Leksands hockeyskola två somrar och där ”rektorn” var leksandsikonen Dan Söderström, pappa till Jens TV4-kollega Fredrik.

”Jag kände att jag inte kommer vara en av dom som kommer med och då kände jag, okej, om man inte når TV-pucken så blir man mest troligt ingen hockeyspelare. Och då bestämde jag mig för att då stänger jag den här dörren.”

Men detta påverkade inte Jens passion för laget i hans hjärta. Supporterskapet handlade inte bara om hemmamatcher utan han skrev glatt upp sig även för bortaresor med supporterbussen, mest till Skellefteå och Örnsköldsvik.

Jens har nästan fotografiska minnen av vissa händelser.

”Detta hände 1981 och jag kan se det framför mig än idag därifrån jag stod i klacken, som då var bakom avbytarbåset, mitt på långsidan. Det var när Djurgårdens Peter Wallin crosscheckade Lövens Lennart Norberg i ansiktet, kanske det värsta övergrepp jag sett på en hockeyrink. Norberg såg ut som en fotboll i ansiktet dagarna därpå. Wallin blev faktiskt åtalad för misshandel. Den händelsen har aldrig försvunnit ur mitt huvud.”

Andra minnen är förenade med positiv nostalgi:

”Jag har bilden framför mig när Tore Ökvist tar sats för att lägga en straff, den här korta klubban, skridskoåkningen, hur fin rightare han var och hur man visste att han kommer bara sprätta upp den i valfritt kryss. Det fanns ingen som kunde sprätta upp den i krysset som Tore Ökvist.

Om spelarna som utgjorde det historiska SM-guldvinnande laget 1987: (Jag garanterar att under intervjun så tar Jens de här spelarna ur minnet, ingen fusklapp)

”Göte Wälitalo i mål, Peter Andersson på backen, Bullen Hägglund som tragiskt nog omkom i en bilolycka, Roffe Berglund som drog på sig en del utvisningar, Patric ”Jag-käkar-tegelsten” Åberg som jag kände väl och spelade fotboll med, Jon Lundström också en fotbollskompis, Matti Pauna, så fin han var, såg inte ut som det gick så fort men han bara gled fram, L-G Pettersson som var en målmaskin, Peter Sundström med sin skridskoåkning, Tore Ökvist stora favoriten, Mikael Andersson och Hasse Edlund, man blir ju nostalgisk och varm i hjärtat när man tänker på dem, Edlund, vilket skott han hade, Ulf Dahlén och Calle Johansson var som ler och långhalm, träffade man den ene på stan så den andre där. Och Micke Hjälm förstås.”

Att vara så nära guldhjältarna och bli varse deras inställning var något som Jens tog med sig:

”Jag lärde mig av dem att inte ta saker för givet, det var hela tiden ’vi måste göra jobbet, det är nästa match som gäller’, de var hela tiden i nuet, inte redan med SM-medaljerna runt halsen. De fattade vikten att fokusera på det som är här och nu och det som är framför oss. Och detta tog jag med mig till min karriär då jag insåg att det är rätt sätt att förhålla sig.”

Hur följer du Björklöven idag?

”Fastän jag inte följer HockeyAllsvenskan i minsta detalj, så har jag hela tiden koll på Löven och var de är i tabellen. Och är jag hemma i Umeå och det är en Björklövenmatch då försöker jag gå dit.”

”Och så fort jag stöter på någon som kan lite om hockey, nån i TV4-gänget, Petter Rönnqvist som har koll eller Lasse Granqvist så frågar jag direkt ’har du sett Björklöven nånting, har du hört nånting’. Jag vill dem så väl.”

Vad skulle det betyda för dig om Löven gick upp?

”Till att börja med en möjlighet att se dem på närmare håll. När de var uppe senast då kunde jag åka till Malmö arena och se dem spela mot Redhawks. Stort. För alla unga hockeyspelare i Umeå och Västerbotten skulle det innebära den naturliga kopplingen… att plötsligt skulle taket höjas lite grann, att SHL blev målet för dem också. Jag har inga problem att förstå vad det skulle betyda för staden.”

”Den här säsongen har känts som att det ändå är nu då det ska gå vägen. Men så har jag kanske tänkt några gånger tidigare.”

Som fotbollsbetraktare har Jens ofta analyserat vad som krävs av en klubb för att etablera sig i Allsvenskan och för att bli konkurrenskraftig. Det känns nästan ofrånkomligt att vi kommer in på Mjällby och deras motto ”Vi ska vara bäst på det som är gratis”.

”Ibland kan ditt arv vara ditt ok, det vill säga klubbens historia, storleken på stan, det intresse som finns för Löven, att man bara ska vara i SHL och att allt annat än det är ett misslyckande. Klubben blir på nåt sätt kungar i stan utan att ha levererat.”

Jens utvecklar:

”Och då kanske det skulle vara passande att jobba med divisen att vi ska vara bäst på det som är gratis, det vill säga jobba hårdare än nån annan, träna hårdare än nån annan, se till att det finns en ödmjukhet i varje aktion man gör, se till att det finns en samhandling som ingen annan når upp till. Även, hur man bemöter folk, vilket bemötande man ger varandra, så att man bygger en klubb så att den blir otroligt stark tack vare dessa mjukare värden. Allt detta har en underdog som Mjällby jobbat jättefint med. Alla kan lära sig nånting av Mjällby.”

Mjuka värden i all ära, men dessa betalar varken spelarlöner eller flygresor till Göteborg, Ängelholm eller Malmö. Jens vill naturligtvis varken jinxa eller föregripa något men – om detta blir säsongen då det händer – så förstår alla vikten av en ekonomi anpassad för högsta serien.

”Det ekonomiska är grundläggande. Och skillnaden mellan ekonomiska förutsättningar i Hockeyallsvenskan och i SHL är tydligare än vad den i fotbollen mellan Allsvenskan och Superettan. Jag tror att det som krävs för att ta steget upp är mer krävande i hockey än i fotboll.”

”Det som krävs är en organisation som är stark, och en stad och ett näringsliv som är bakom klubben. De sakerna är ett måste. För hockeykulturen den finns där. Att kunna fostra och hitta duktiga spelare i närmiljön, för de finns där. Men att få organisationen och ekonomin på plats, det är det viktigaste.”

Till sist var jag bara tvungen att ställa den frågan:

Ponera att TV4 ringer och säger att alla hockeyexperter är indisponibla och de ber dig att vara expert under en SHL-omgång. Grejar du det?

”Jag hade inte grejat det som de som är experter nu grejar det, men jag hade nog gjort det på mitt sätt. Ganska mycket handlar om att beskriva det jag ser, oavsett om det är fotboll eller ishockey. Ibland är det ganska uppfriskande att höra saker från ett annat perspektiv och jag tror att jag hade kunnat erbjuda ett annat perspektiv. Om det hade gjort upplevelsen bättre? Knappast. Men annorlunda.

Szymon Szemberg

Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997