Tänkte skriva lite om tiden i MoDo, operationen och uppflyttningen.

Efter en säsong med lite förtroende och speltid i Oskarshamn bar sig flyttlasset norrut till Örnsköldsvik. Ovetandes om att ”friska luften” i norr hängde på om vinden blåste rätt ifrån pappersbruket eller inte.

Jag anslöt till MoDo lite efter nyår säsongen 20/21, där och då kändes det som en förening i smått panik. Spelare skickades, tränare byttes och vi spelade för undvika ett negativt kval. 

Vi lyckades undvika kvalet och föreningen gjorde i mina ögon en ordentlig satsning med börja bygga en stomme med Henrik Gradin, Mattias Karlin med flera för att bygga upp något på sikt. 

Lagbygget började och jag själv var väldigt taggad på starta en ny säsong med MoDo efter en egen säsong med inte speciellt många matcher. 

Sommarträningen gick bra och när vi väl skulle gå på is kom det som inte skulle hända, jag åkte på Covid. De första två veckorna kunde jag knappt ta mig ur sängen. Veckorna efter fortsatte i seg återhämtning. 

Pressen började smyga sig på en och smågnället började komma: värvat en målvakt med inte jättemånga starter förgående år och säsongen börjar med försöka återhämta sig ifrån Covid. 

Efter en längre tid borta och missad seriepremiär så kunde jag äntligen börja lira igen. Börjar min första match mot Troja, kan inte säga att det kändes så bra där och då. Vi lyckades i alla fall vinna.  Efter det började vinsterna radas upp och vilket var en lättnad för mig då jag äntligen kunde visa vad jag gick för. Kunde dessutom knäppa många på näsan efter mycket gnäll och klagande.

Säsongen slutar med att vi hamnar tvåa i serien bakom favorittippade HV. 

Samtidigt som vi ska dra igång en kvartsfinal bråkar min höft. En röntgen är gjord och det visar sig att en operation behöver göras, vilket får vänta och en spruta tas istället för att klara av att spela resten av slutspelet.

Vi börjar mot Kristianstad i kvartsfinalen, enligt många skulle det vara en ”enkel” serie. Slutar med en tuff serie som vi vinner i match 6. 

Nästa motstånd blir Björklöven, ett häftigt derby med publikfest. För egen del var höften mest nöjd med slippa bussresorna mellan Kristianstad och Örnsköldsvik. 

När vi vann match 5 och tog ledningen med 3-2 i matcher kändes finalen väldigt nära. Istället slutar det med en totalkollaps i match 7 på hemmaplan. 

Säsongen får ett abrupt slut och även om man visste det kunde vara sista matchen är man aldrig riktigt redo för ett sånt slut. Med sorg och besvikelse beger jag mig ner till Småland för att invänta en operation som ska göras. 

Planen är att operationen ska göras i Umeå rätt omgående efter säsongen. Av någon anledning (jag vet ej) så kan läkaren inte göra operationen där och då. En process med MoDos försäkringsbolag börjar och för egen del startar en tid med att skickas runt till nya läkare. 

Det börjar med att jag får tid i Halmstad och träffar en läkare där som inte kan se mina gamla röntgenbilder och får ta nya, som sedan säger det jag fick höra sist; en operation behöver göras. Av någon anledning kan de inte göra den där och jag skickas istället till Göteborg.

Där träffar jag en ny läkare som även han tar nya röntgenbilder och säger samma sak.

På grund av att detta tog sin tid mellan de olika mötena med läkarna är vi nu en, två veckor innan de stänger ner för operationer under sommaren. 

Eftersom det inte kommer bli någon operation förrän efter sommaren säger läkaren att ta denna tid att tänka på hur jag vill göra. 

Alternativen jag får där och då:

En operation med rehab på nio månader.

Eller ingen operation, om jag känner att vardagen funkar, men att skridskorna då måste läggas på hyllan.

Sommarn går och är på hemmaplan. Märker väldigt snabbt att även utan hård träning och bara min ”vanliga” vardag så funkar inte höften. Har ont mer eller mindre hela tiden. Bestämmer mig då att en operation behövs göras oavsett framtid.

Inte nog med att jag redan innan visste att rehaben var lång, det blev inte heller någon operationstid förrän i oktober.

Tänkarna går mer och mer åt att lägga av.

Borta ifrån hockeyn hela sommarn är vi nästan alla vana vid. Vilket oftast är skönt för att sedan vara taggad när säsongen väl drar igång. Det var lite annorlunda denna gång. Jag var inte på plats i Örnsköldsvik i augusti utan var kvar hemma med ont i väntan på operation. Suger var inte att få spela utan att ha en vardag utan smärta.

Oktober kommer och operationen är äntligen gjord.

Redan på vägen hem känner jag att det är fantastiskt skönt att inte ha ont.

Nu börjar tankarna på rehaben och att försöka bli av med kryckorna som jag ska ha i fyra veckor.

Tredje veckan med kryckor kör jag och min polare Daniel upp för titta på vad Djurgården-supportrar säger är ett ”riktigt” derby; AIK-Djurgården på Hovet.

Sitta på läktaren eller att spela är två helt olika saker, men när jag satt där med det trycket så blev det som en vändning.

Jag kände att detta vill jag med göra!

Jag märkte jag inte var redo att lägga skridskorna på hyllan!

Rehaben fortgår och träffar laget ibland när de är på roadtrip. Allt rullar på väldigt bra. Jag blev tillsagd sex till nio månaders återhämtning, men tycker det känns bättre redan när jag blir av med kryckorna. Det är nästan så att jag inväntar ett bakslag, det går nästan för bra.

I december är min sista återkoppling i Göteborg för att kolla så allt ser bra ut efter operationen. Jag åker dit, läkaren klämmer och känner och efter en liten stund så frågar han: ”är det inte detta ben du opererade?” Med andra ord har rehaben gått över förväntan och han säger där och då att det bara är att tuta och köra.

Jag ringer Henrik Gradin omgående i bilen på vägen hem och säger jag är på plats i januari för isträning.

Isträningen är påbörjad och känns okej, men självklart saknar jag mycket styrka .

Transferfönstret stänger mitten av februari så tiden är knapp och för att jag inte ska träna för hårt och förstöra något annat så hinns egentligen bara rehab och isträning med. Ingen tid att bygga muskler igen.

Isträningen känns bra och jag kastas in i J20. Att den matchen kändes bra är väl att ta i, men efter nio, tio månader utan match så hade det varit konstigt om det inte kändes superbra.

Får stå några matcher i serien innan grundserien tar slut och känner att jag är på gång, men att det är ändå är något som saknas. Säger till Gradin att han själv får besluta om han vill värva in någon annan innan transferfönstret stänger eller om de ska ”chansa” på mig. Blir självklart glad när han säger att det är självklart att jag ska vara med.

Jag och folket i och runtomkring laget vet vilken nivå jag hade förra året så känner ändå en del press. Lyckas inte riktigt få grejerna att funka, De mesta studsar emot mig! Gör ändå några bra matcher men istället för stolpe ut är de mest stolpe in.

Vi har sista matchen mot Karlskoga, förlust där och inte säkert vi vinner serien. Jag får spela den matchen, som ändå är väldigt viktig.

Oerhört nervös inför matchen, jag vill inte vara den som kommer tillbaka och ”sabbar” förstaplatsen. Vi lyckas i alla fall vinna rätt övertygande och nu väntar kvartsfinal!

Har lite förhoppningar på att kanske få starta i kvarten, även om jag inte fått allt att funka.

Tyvärr blir det inte så. Är inte arg eller förvånad utan försöker bara göra bra träningar och hålla igång för vara redo! Efter två mindre bra matcher av laget så får jag chansen att spela! Laget spelar inte mycket bättre, känslan är att vi bara ska leka oss genom kvartsfinalen men vi möter ett vasst och tungt AIK. Vi vinner första matchen jag får stå, men andra matchen borta så åker vi på en större förlust.

Kristers Gudlevskis får spela och vi lyckas i alla fall slå ut AIK och väljer att möta Mora i semifinalen. Där lägger hela laget i två växlar till och vi lyckas slå ut dalalaget i fyra raka! D

I finalen väntar Djurgården och Gudlevskis får självklart börja efter fyra vinster mot Mora.

Även om jag inte får starta matchen var det häftigt och mäktigt att åka ut till det trycket i Hägglunds Arena, det var sån inramning och hela hallen kokade!

Gåshud.

Efter två inhopp och mindre bra matcher från oss så hoppades och trodde jag att match 6 skulle bli min. Tyvärr blev de inte så och tror ni alla vet hur de slutade på hemmaplan ändå!

Vet inte om jag ännu kan sätta rätt ord på hela grejen för det är nästan overkligt. Men kom till Modo för två säsonger sedan och fick vara med på denna resa. Lyckan och känslan är obeskrivlig! Jag tror inte jag riktigt förstått innan hur mycket hockey berör folk. Människor satt i ishallen och grät i timmar efteråt.

Vi var hjältar och kärleken bara flödade!

Kanske låter det som en vanlig förening eller något stort som hänt i annan förening, men detta var något utöver det vanliga. Tror inte jag kan förklara det bättre.

Hela detta hav av känslor har fått min kärlek för sporten att växa och känner mig riktigt taggad på de nya utmaningar som väntar i Nybro.

Vill bara innan jag avslutar detta kaos ge alla MoDo-supportrar och -sponsorer ett stort tack för allt stöd och all kärlek. Ni är magiska! Glöm inte bort att det är ni som gör MoDo till den stora förening den är!

Som grabben brukar säga: ”Tadis” (Peace).

Tex Williamsson

Ålder: 32

Bor: Lammhult

Familj: Sambo, Son och dotter. 

Gör: Pappaledig

Bästa egenskapen: Envis

Sämsta egenskapen: Envis

Vad är du beroende av: Inget

Ser upp till: -

Drömjobbet: Förutom hockeyn vet jag inte

Favoritlag: IFK Lammhult

Favoritspelare: Fabian Ilestedt