"Helt okej med sidledsövergångar"

Vi ser fler och fler sidledsövergångar i HockeyAllsvenskan.

Starten på den här veckan väckte mina tankar kring det utökade antalet sidledsövergångar - alltså spelare som byter klubb inom samma serie - som vi börjat se i HockeyAllsvenskan. 

En trend som tog fart ifjol, känns det som. Alltså, det har väl hänt att spelare byter klubb inom samma serie innan också, men ifjol så skedde en markant ökning (jag har inga statistiska belägg, men går efter min känsla och mitt minne). Då var ju Asplöven lite dammsugare som snappade upp Johan Porsberger från Timrå, Tim Kunes från Rögle och Mario Trabucco från Södertälje. Men Mora tog ju Sergio Somma från Karlskrona också, bland annat. Var säkert några fler som jag inte kommer ihåg. Och då har jag inte räknat slutet av säsongen där det vimlade av övergångar och lån till följd av det senarelagda transferfönstret vilket föranledde en sällan skådad utförsäljning och kapprustning. 

Nåväl: i år har vi återigen sett flera sidledsövergångar. 

Bara i måndags: 

* James Sixsmith från Södertälje till Asplöven

* Alexander Larsson från Södertälje till Vita Hästen

* Jesper Thörnberg från Södertälje till Björklöven

* Patrik Nevalainen från Björklöven till Karlskrona

Och innan dess minns vi ju att Evan McGrath och Matt Fornataro lämnat Västerås för Oskarshamn respektive Mora, att Victor Berglind lämnat Rögle för Oskarshamn, att Sebastian Idoff bytt Södertälje mot Asplöven och att Calle Åsell hunnit lira för både Vita Hästen och Timrå (förvisso Örebro-lån i Vita Hästen, men ändå…). Hockeynomaden Niklas Andersson hann ju dessutom spela för både Vita Hästen och Timrå, förvisso på korttidskontrakt i båda fallen, innan han valde att lägga av. 

Vad tycker vi då om sidledsövergångar?

Jag gillar det. Av flera anledningar. 

Dels tycker jag det är bra att klubbarna sväljer stoltheten och vågar ta spelare från andra klubbar trots att de inte levererat där. Det är klart att det är lätt att det sticker i ögonen på fans när man plockar upp rester och bänknötare från andra klubbar, men att man vågar ta in dessa spelare gillar jag verkligen. Ofta handlar det ju inte om dåliga spelare, utan det handlar om spelare som hamnat i kläm i spelsystem, rollfördelning eller kommit på kollissionskurs med tränare. Att man får en andra chans är vettigt. 

Dels så är ofta de här spelarna som får lämna sin klubb rejält revanschsugna och vill visa att de duger. Lirarna får ofta en rejäl chans i sin nya klubb och lyfter ofta spelmässigt (kolla på Evan McGrath, till exempel) - vilket gör serien bättre. Dessutom sätter det extra krydda på fler matcher i serien, då spelarnas matcher mot sina förra klubbar blir speciella för lagen i allmänhet och övergångs-spelaren i synnerhet. 

Nej, jag ser inget negativt med sidledsövergångarna. 

Det skapar hajpade matcher, bygger profiler och bidrar till snack kring serien. 

Bra så. 


"Kolla SSK, här är ni bäst"

Södertälje har haft en tung säsong - men i en kategori är man bäst i HockeyAllsvenskan: backproduktionen.

Gjorde en sammanställning över antalet backmål per lag i HockeyAllsvenskan hittills, och det blev så här, med reservation för någon felräkning (inom parentes hur många procent av lagets totala mål som är backmål): 

Södertälje 22 mål (27 %)
Mora 19 mål (23 %)
Karlskrona 18 mål (19 %)
Oskarshamn 14 mål (20 %)
AIK 12 mål (16 %)
Vita Hästen 12 mål (16 %)
Almtuna 11 mål (14 %)
Asplöven 11 mål (14 %)
Malmö 11 mål (12 %)
Rögle 11 mål (13 %)
Karlskoga 10 mål (12 %)
Björklöven 7 mål (12 %)
Timrå 6 mål (9 %)
Västerås 6 mål (8 %)

För att bryta ner det där kan man konstatera att Södertälje, Mora och Karlskrona står ut positivt och att Björklöven, Timrå och Västerås står ut negativt. 

***

Bland de positiva överraskningarna så är Mora den mest väntade av de tre att ligga i toppen. Laget förfogar över seriens bästa offensiva backpar i mentorn Kevin Mitchell och lärjungen Lukas Bengtsson och det har ensamma svarat för 15 mål framåt. Bakom dem två är det ju betydligt tunnare. 

Södertälje är bäst, vilket är något överraskande. Men mycket är det tack vare genombrottsbacken Robin Press som ensam dunkat in tio kassar, vilket är sensationellt bra. Bakom honom är det ingen som sticker ut nämnvärt, men å andra sidan har mer eller mindre alla backar varit med och bidragit till målskörden, vilket visar bredd. 

Karlskrona är kanske en ännu större överraskning än Södertälje i toppen, då backbesättningen knappast höjde några ögonbryn inför säsongen. Men lagkaptenen Tom Linder, mest känd för sitt defensiva kunnande, har gjort sju mål och två på förhand något ifrågasatta backar - Maxim Matushkin och Russ Moyer - har sannerligen tagit ett stort kliv framåt på allsvensk nivå. 

***

På den negativa sidan så har Timrå och Björklöven gemensamt att de lagen gör minst mål i HockeyAllsvenskan överhuvudtaget, så att backarna lastar in mindre också känns logiskt (eller så vänder man på det och belyser att lagens målproblem bland annat handlar om att backarna inte levererar). Både Timrå och Björklöven har haft jobbiga skador på backsidan, vilket givetvis också bidrar. 

Att Västerås ligger långt ner är mer överraskande. Att stjärnan Nick Angell bara gjort ett mål är ju anmärkningsvärt. Faktum är att statistiken har varit ännu risigare om inte nyvärvade Robin Jacobsson kommit in och gjort tre mål, vilket är ganska sensationellt med tanke på att "Robocop" mest är känd som en granithård defensiv-back. Tomas Mitell, Rasmus Bengtsson och, i viss mån, även Andreas Frisk svarade för det mesta offensiva ifjol - alla de är borta nu och det märks också i backproduktionen. 

***

Betyder backmål något? 

Nja, Södertälje gör flest men ligger inte högt i tabellen. Samtidigt gör Västerås minst, men är ändå femma i sammandraget. Så det finns väl inget samband mellan placering i tabellen och antal backmål. 

Bara en intressant sak att belysa för att se hur mycket backarna levererar och hur stor del de har i lagets målproduktion. 



"Alternativa JVM-laget"

Junior-VM är en knapp månad bort - och som traditionen bjuder så plockar vi ut HockeyAllsvenskans svar på JVM-laget.

Tufft att plocka ut i år, faktiskt. Starkt på back- och målvaktssidan, men tunt på forwardssidan där jag fick plöja ner ordentligt för att hitta kvalitativa juniorer. 

Strunt samma, vi kör HockeyAllsvenskans JVM-lag:

Målvakter: 
Samuel Ward (Asplöven)
Linus Söderström (Södertälje) 

Kommentar: Riktigt starkt par och båda kommer troligen att vara med när de väl spelas JVM. Samuel Ward har varit etta i Asplöven så gott som hela hösten, innan Sebastian Idoff kom in, och Linus Söderström har varit strålande i de SSK-matcher han spelat sedan inlåningen från Djurgården. 

Backpar: 
Niklas Hansson (Rögle) - Lawrence Pilut (Timrå)
Oliver Kylington (AIK) - Hampus Larsson (Västerås)
Viktor Lang (Karlskoga) - Wilhelm Westlund (Vita Hästen)
Andreas Borgman (Timrå)

Kommentar: Här finns det gott om spelskicklighet då så gott som samtliga backar har sina främsta styrkor i speluppfattningen och skridskoåkningen, med yppersta spetsar i Niklas Hansson och Oliver Kylington. Lawrence Pilut gästspelade bara i Timrå men är en riktigt, riktigt bra back, och Hampus Larsson har knipit en ordinarie tröja i Västerås och gjort det starkt. Fjolårets genombrottsman Viktor Lang, Vita Hästens DIF-lån Wilhelm Westlund och personlige favoriten Andreas Borgman avrundar backbesättningen. 

Kedjor: 
Robin Kovacs (AIK) - Mikael Johansson (Oskarshamn) - Kim Rosdahl (Malmö)
Fabian Gunnarsson (Mora) - Tobias Liljendahl (Vita Hästen) - Anthon Eriksson (Asplöven)
Filip Karlsson (Rögle) - Christoffer Ehn (Oskarshamn) - Pierre Engvall (Oskarshamn) 
André Ekström (Björklöven) - Christopher Mastomäki (Västerås) - Adam Ählström (Björklöven)
Viktor Lundberg (Karlskrona)

Kommentar: Oj, här är det ganska tunt, minst sagt. AIK:s genombrottsforward Robin Kovacs, Oskarshamns Växjö-lån Mikael Johansson och Vita Hästens allround-center Tobias Liljendahl är spelarna som sticker ut. Malmös Kim Rosdahl, som dock varit skadedrabbad i höst, bidrar med viktig fysik och tyngd. Satte in Asplövens Luleå-lån Anthon Eriksson - som var pigg i de allsvenska matcher han gjort - samt Moras genombrottsforward Fabian Gunnarsson i toppkedjorna också. Frölundaduon Christoffer Ehn och Pierre Engvall, som matchat lite i Oskarshamn i höst, får bära tredjekedjan med slitstarke Filip Karlsson från Rögle. I fjärdekedjan blir Christopher Mastomäki, som inte lyckats ta någon tröja i Västerås i år, spelmotor mellan Björklöven-duon André Ekström och Adam Ählström. Karlskronas Viktor Lundberg, en intressant spelare som matchats ytterst sparsamt i höst, blir extraforward. 

***

Betydligt starkare ifjol, då det såg ut så här:

Målvakter:
Marcus Högberg (Mora), Emil Kruse (Karlskoga)

Backpar:
Lukas Bengtsson (Mora) - Robin Norell (Djurgården)
Calle Andersson (Malmö) - Rasmus Andersson (Malmö)
Calle Rosén (Karlskrona) - Linus Arnesson (Djurgården)
Niklas Hansson (Rögle)

Kedjor:
Daniel Zaar (Rögle) - Lucas Wallmark (Asplöven) - Gustav Rydahl (Mora)
Jesper Frödén (Södertälje) - Filip Sandberg (Västerås) - William Nylander (Rögle)
Emil Berglund (Timrå) - Henrik Larsson (Karlskoga) - Ludvig Nilsson (Timrå)
Tobias Törnqvist (Rögle) - Emil Pettersson (Timrå) - Henrik Nyberg (Djurgården)
Mathias Bromé (Västerås)


"Osannolika Mora"

Att Mora, med facit i hand, lyckades ifjol var en bragd. Nu är man på väg dit igen.

Mora är mysterium.

Ett av HockeyAllsvenskans mest svårtippade lag ett par säsonger i rad. 

Och ifjol, då man krånglade sig till PlayOff, så skulle det ju inte ha gått, om man såg till det som hände. Ni kan historiken som jag rapat upp tidigare: man hade abnorma skadeproblem, spetsarna (Jeremy Colliton och Ryan Thang) floppade, stjärnbacken Mikael Wikstrand lämnade för SHL-spel mitt under säsongen, Jeremy Colliton klev in som grön coach mitt i seriespelet. Med de förutsättningarna ska man inte lyckas, helt enkelt. Mora gjorde det ändå. 

Laget var enormt svårtippat inför den här säsongen också. 

Av flera anledningar:

* Oprövade coachen Jeremy Collition fick sätta sin prägel från start, vilket man inte visste riktigt vad det skulle leda till. 

* Klubben värvade in okände keepern Dan Bakala från brittiska ligan, en värvning som höjde ett gäng ögonbryn. 

* Klubben tappade viktige veteranen Mattias Beck som valde en sidledsförflyttning till konkurrenten Södertälje. 

* Djupet i laget kändes… lite tveksam, om man ska vara ärlig. 

Men Mora har sannerligen lyckats i år igen. Ännu bättre än ifjol. Det är enkelt att peka ut framgångsfaktorer: Jeremy Collition har verkligen visat sig vara en skicklig tränare, keepern Dan Bakala har stundtals varit rena väggen, backarna Kevin Mitchell och Lukas Bengtsson trivs som fisken i vattnet med de nya ytterzons-ytorna och fullkomligen öser in poäng och, framförallt, så har man fått ihop laget. 

Inför säsongen så menade jag att allt måste klaffa för Mora för att det ska bli spel i Slutspelsserien (topp-8). Men trots framgången så har det ju inte riktigt blivit så. Trots det lyckas man. Även om det inte är lika extremt som ifjol, så är det anmärkningsvärt att Mora toppar serien trots att…

… backarna Nathan Deck och Christoffer Björklund varit skadade så gott som hela hösten, vilket utarmat backbesättningen och tvingat Mora till flera korttidslån. 

… viktige spetsen Johan Alcén missade de 18 första matcherna på grund av skada. Plus att Tomas Larsson och Johan Johnsson varit borta längre perioder på grund av skadebekymmer. 

Brett Sonne inte alls blivit någon spetscenter. 

Alexander Hilmerson inte levererat som förväntat vilket urholkat bredden offensivt. Jerry Pollastrone har också svalnat av rejält på slutet. 

På något sätt vinner Mora ändå, vilket är imponerande. Men visst, man har ju rejäla överraskningar också, som Emil Bejmo som verkligen fått igång målskyttet, junioren Fabian Gunnarsson som spelat till sig en ordinarie tröja och inte minst Patrik Karlkvist som efter en höst på bänken och sedermera utlånad till division ett förvandlats till en glödhet målskytt (fem mål på fyra senaste matcherna). 

Nu har Mora breddat backsidan med Ty Wishart och Jesper Eriksen samt lastat in Yan Stastny framåt. 

Mora går sannerligen "all in" för SHL. 

Givetvis rätt. Med två extraplatser att slåss om uppåt, med den form och det lagbygge man har, så vore det fel att inte göra det. Egentligen borde det inte gå - men "osannolika" Mora hittar uppenbarligen vägar att vinna, trots att massa faktorer talat emot. 

Känslan är att dalalaget är en riktig "dark horse" i kampen om SHL-platserna. 


"Joel Gistedt är inte ensam..."

Igår gjorde Joel Gistedt mål för Karlskoga - det fick mig att tänka på Mikael Anderssons "kasse" för flera år sedan.

Det hör verkligen inte till vanligheterna att målvakter gör mål i ishockey. 

Men det händer då och då. 

Som när Joel Gistedt skickade in en kasse igår. Karlskoga-keepern gjorde det snyggt: stoppade pucken, tog ner den snabbt, hann lägga an och sikta och skickade en fin lobb över hela isen om gled in i den tomma Vita Hästen-buren. 

Snyggt. 

Det fick mig att tänka tillbaka på andra målvakts-mål. Jag har dåligt minne, men kommer i alla fall ihåg att Bofors-keepern Mikael Andersson noterades som målskytt när laget förlorade mot Leksand med 2-5. 

Det sjuka med det målet är ju att det kom efter 47 minuter, alltså inte i slutet. 

Anledningen?

Jo, så här var det (jag plockar ur minnet, så någon får korrigera mig om jag har fel). Leksand vann en tekning, ägde pucken, Bofors drog på sig en avvaktande utvisning, Leksand tog ut målvakten, sköt sedan ett skott på Mikael Andersson som han lämnade retur på, och pucken hamnade hos Leksands-centern Johan Hägglund som gjorde en misslyckad bakåtpassning som gick in i egen tom bur. Eftersom det inte finns självmål i ishockey, och eftersom Mikael Andersson var sist på pucken, så fick han målet. 

Suspekt. Men så var det. 


Ansvarig utgivare Stefan Bengtsson. Copyright HockeyAllsvenskan AB. Webbproduktion av Future Sports Media