Signerat Szymon: Fredrik Söderström summerar grundserien och blickar mot slutspelet

Förutom att Fredrik Söderström har hockey i sitt DNA, så har Leksandsbon coachat IK Oskarshamn i sex säsonger i HockeyAllsvenskan, varit tränare i Norge och Schweiz och 2018 fick han utmärkelsen som Årets Coach i Europa av den Europeiska Klubballiansen E.H.C. för sitt arbete i norska Storhamar.

Samtidigt finns det få som på ett sånt intressant och målande vis kan förlora sig i beskrivningar om spelare och lag. Detta kommer läsaren att märka, inte minst av längden på denna summering av den HockeyAllsvenska säsongen 2025-2026 samt av funderingarna kring det stundande playoffet. Häng med!  

Årets lag: För mig måste det ändå bli Kalmar. Jag är oerhört fascinerad av vad man har lyckats göra under så pass kort tid i Kalmar. Det är imponerade att kunna vara med och in i det sista och utmana om att vinna HockeyAllsvenskan för ett lag som faktiskt klev upp så sent som för tre år sedan. Och den förmåga de har haft att fylla på med folk som fortsätter att leverera och att ha den kombinationen av lagbygge, prestation och i viss mån underhållande hockey, imponerande. Det är svårt att kringgå Kalmar. 

Sen kan jag tycka att Björklöven för all del har levererat på ett bra sätt och, om man pratar i botten, Vimmerby som undvek negativt kval trots minimala resurser. Men Kalmar är ändå det lag som jag slås av som det mest framstående. 

Årets inte-nått-upp-till-förväntningar:

Här hade det enklaste svaret varit Västerås, men då tycker jag att man inte har hängt med i de senaste årens utveckling. Jag skulle faktiskt säga att det är Modo. Jag vet att man har en placering i tabellen som ändå är fullt godkänd och jag vill vara tydlig med att jag inte ser på Modo som ett fiasko. Men jag tycker inte att de på något sätt har visat tecken på att vara tillräckligt stabila.

Standarden har varit lite för låg. Det har varit stökigt. Man tar ett beslut att göra sig av med Mattias Karlin. Det har varit spelare in och ut. Och med den potential Modo satt med, då tycker jag att då har man hamnat snett. Men det finns ändå sånt skickligt material i laget att man ska kunna vara med och busa i ett slutspel.

Årets spelare:

Jag är förtjust i Liam Dower Nilsson i Björklöven. Och skälet är att jag generellt sett gillar spelare som har en konstant utveckling. Tidigare tyckte jag att det saknades kraft och tyngd och i viss mån skärpa. Den här säsongen är han är en stor del av Björklövens offensiva skicklighet. Man kan dels titta på kvaliteten på målen han gör och passningsförmågan som han utvecklat. Och det känns som att han har en fysik som är SHL-kompatibel. Så jag upplever att han har tagit ett ansvar för sin egen utveckling. Sånt blir jag förtjust av.

Och utöver det så känns det som han har en fin personlighet. Alltid ödmjuk. Så för mig har han stuckit ut. Man kan tycka att Love Härenstam i Södertälje har slagit igenom och George Diaco i Kalmar är oerhört skicklig. Men Dower Nilsson är för mig det tyngsta namnet.

Liam Dower Nilsson, Björklöven.

All-Star Team:

Målvakt, det är Jacob Crespin i Kalmar. Tittar jag på underliggande statistik så är han en toppmålvakt. Vad som jag imponeras allra mest av är att Crespin spelar i ett ursinnigt offensivt lag men det är då också ett lag som utsätter sin egen målvakt för ganska stora risker, men han klarar av det på ett alldeles utomordentligt sätt.

Backar: Det går att se det ur alla perspektiv egentligen, men jag kommer ändå fram till att Marcus Karlström, Morabacken, som har haft ett stort värde för sitt lag. Marcus har inte räckt till på SHL-nivå, och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag känner att min bedömning inte handlar om vilka som har lyckats i SHL utan faktiskt vilka som gör det bra i hockeyallsvenskan.

Och där är Karlström en gigant, en urkraft. Han producerar poäng, han spelar oerhört mycket han är den där hålla-i-handen backen som jag tror, framåt en åttondel eller kvartsfinal, kommer vara den klarast lysande stjärnan för Mora.

I mitt All-Star team får Karlström sällskap av Kalmarbacken med det vansinnigt vackra namnet Peter DiLiberatore. Han hade ju haft en viss frånvaro så han har missat ett gäng matcher men om man tittar på produktionen så är han en absolut toppback.

DiLiberatore tror jag har noll koll på svensk hockey. Det kanske är en felaktig värdering, men det är känslan. Han är i Kalmar för att visa upp sig, för att leverera, för att vara en del av ett lag här och nu, för stunden. Och han har spelat på ett sånt sätt som har imponerat stort på mig. Jag tycker dessutom att han är en viktig komponent i Kalmar-offensiven. Så DiLiberatore är en all-star team back för min del. 

Så till forwards:

Sen går jag lite grann emot mig själv. Jag tar inte med Liam Dower Nilsson i mitt All-Star team bland forwards.

Ursäkta? Den du har valt till Årets Spelare i HockeyAllsvenskan platsar inte i ditt All-Star team. Hur går det ihop?

”Ja, kan vi skapa en egen kategori för Dower Nilsson?” 

Vi enas efter ett tag att vi ger Björklöven-forwarden the Fredrik Söderström Award of Excellence och så fortsätter Fredrik med sina forwards:

Jag börjar med Axel Ottosson, lagkapten i Björklöven. 25 mål så här långt. En av de som har mest karaktär i den här ligan och då handlar det för mig om tjurighet och envishet. Det finns någonting i hans blick. Jag tror att det är en spelare som i ett slutspel kommer att betala vilket pris det än må vara för att Björklöven ska ta klivet upp. Och i rollen som lagkapten är han oerhört betydelsefull.

Sen fastnar jag för George Diaco i Kalmar. Här pratar vi alltså om en spelare som är två äpplen hög. Vimmerby plockade in honom från Västervik i HockeyEttan mitt under förra säsongen. Han kliver in och är så betydelsefull och ser faktiskt delvis till att behålla Vimmerby i HockeyAllsvenskan. Vräker in poäng. Han har fräcka rörelser, kvicka fötter och en eminent förmåga att leverera poäng. Men det är en sak i Vimmerby. Att sen då Kalmar tänker att okej, vi tar honom för vi kan göra honom ännu bättre. Jag trodde inte riktigt på det.

Men det han har gjort den här säsongen i produktionsväg och i delaktighet i det offensiva spelet, det är fenomenalt. Så att Diaco är tveklöst en sån spelare som måste vara i ett All-Star team. 

Och vad gäller den sista forwardsplatsen kommer vi till en som jag har ett tudelat förhållande till, Scott Pooley i AIK. Jag har tänkt många gånger att som tränare skulle jag förmodligen ha hamnat i konflikter både synligt och i tränarrummet. För han har en sida av nonchalans och i viss mån arrogans. 

Defensiven är ingenting som intresserar honom nämnvärt, men han är en sanslös offensiv kraft och han har den där kaxigheten och självklarheten i sättet han spelar på med puck. Och tittar man på AIK:s säsong som har varit knölig med alla skador och så vidare så tycker jag ändå att han har stuckit ut.

För AIK:s del i ett slutspel så måste Scott Pooley vara getingstucken, lite irriterad, lite arg och han måste vara på humör. Då kommer han att vara väldigt betydelsefull. 

Så där har du mina sex spelare i All-Star teamet och så då en speciell kategori för Liam Dower Nilsson.

Sen kommer vi till något som du måste känna varmt för, Årets Tränare: 

Jag tycker först att det är relevant att påpeka att det här handlar så mycket om vilka förutsättningar du har. Jag brukar ofta rida ut på den vita hästen och stå på tränarnas sida och det har med mitt inre att göra. 

Jag tycker att det är orättvist ibland att etikettera topplagen utifrån att tränarna skulle vara bra. Men låt mig för den saken skull säga att Magnus Bogren har på ett skickligt sätt knutit samman ett ganska stjärntätt Björklöven och det är en ganska tuff miljö för att förväntningarna är så pass höga i Umeå. 

Jag skulle kunna prata om Eric Karlsson, Vimmerby, en ung kille som varit med under ganska jobbiga omständigheter i Västerås där han blev headcoach fast han kanske inte var redo för det. Men att då komma hem till Vimmerby som vi vet har ytterst begränsade resurser och få en stabilitet i prestationerna och att klara sig undan ett negativt kval, det är högklassigt för mig. 

Men mitt val till Årets Tränare är ändå Viktor Tuurala i Kalmar. I sådana här sammanhang så är det väldigt lätt att man omfamnar människor som är som en själv. Jag har en förtjusning av kontraster och Viktor står i bjärt kontrast till min person. 

Jag tycker att Viktors sätt att uttrycka sig på och vara på kan vara knepigt. Jag har svårt att förstå ibland vad det är han menar, vad han syftar på och vad han avser. Men det räcker att titta på de prestationer laget faktiskt har gjort. Jag tycker också att han har på ett unikt sätt präglat sitt lag.

Viktor Tuurala har inte bara satt en spelidé som har slagit igenom utan han har också lyckats att på ett individuellt sätt hantera olika typer av människor. Carl-Johan Lerby, backen som strålar som en sol, har börjat spela en tuff och elak hockey. George Diaco plockas från en medioker miljö och får full effekt. Andra nordamerikaner som har kommit in har han planterat in i spelet.

Så för mig blir det ofrånkomligt att Viktor Turaala är årets tränare. Han har gjort ett formidabelt jobb i Kalmar och för det tycker jag han förtjänar respekt.

Viktor Tuurala, huvudtränare i Kalmar.

Och så den sista kategorin är Årets Nykomling:

Här tycker jag det är härligt att se de här unga spelarna. Det tror jag vi allihopa känner att det är det man vill följa lite grann. Vilka är det som slår igenom? 

Jag skulle säga att MoDos lycka med att trilla ur har ju varit att unga spelare har fått presentera sig. Jag är oerhört förtjust i Elton Hermanssons lite aviga sätt att spela. Jag tycker att underhållningsvärdet är högt. Han är skicklig som få. Han har Milton Gästrin vid sin sida vars blotta närvaro får mig att bli rak i ryggen.

Milton ger en sån respekt, sånt förtroende och pondus för att vara en sån ung spelare. Jag tycker att Gästrin har burit MoDo på ett sätt som är imponerande, å ena sidan. Å andra sidan så är det en förklaring till att MoDo har hackat, då man ska inte begära att det är en ung pojke som Gästrin som ska vara tyngden i laget. 

Det är svårt att frångå Love Härenstam i Södertälje. Omtalad som ung. En sån där juniormålvakt som alla sa att det här är något utöver det vanliga. Jag trodde kanske inte att det skulle gå så fort. Jag tycker att han har varit oerhört bra för Södertälje. Love har ju dessutom övertygat i ett Junior-VM och blev bäste målvakt där. Då pratar vi ju högklassigt.

Men när allt detta är sagt, så för mig är årets nykomling ändå Herman Liv, Love Härenstams gode vän och konkurrent, båda i JVM-laget. Det som gör att Herman Liv imponerar så stort på mig är att han är i en miljö och ett lag där ambitionsnivån inte är lika hög som i kanske Södertälje och där förutsättningarna är ytterst begränsade. 

Och med tanke på det så upplever jag att Herman Liv har på ett otroligt bra sätt visat klass. Det var även ett smart val att också gå till Almtuna och acceptera den miljön där det inte är glamour och att faktiskt prestera på den nivån. Det är kort och gott ruskigt imponerande. Så Herman Liv är min rookie of the year. 

Herman Liv, Almtuna.

Så det viktigaste – vad säger din kristallkula om hur slutspelet utvecklas?

Jag har en god känsla av att vi kan ha det mest oberäkneliga slutspelet framför oss. I alla fall på de fem säsonger jag har jobbat med HockeyAllsvenskan. 

Det har funnits lag under de här åren som har haft en tydlig aura att vi ska upp, Brynäs, HV71 och Djurgården. Den här säsongen finns ingen sådan utpräglad kandidat, men Björklöven är och förblir favoriter. De har visat under hösten sin klass sen gick de igenom en tid av lite besvärligheter, något de har tagit sig ur. Men det är fortfarande lite för öppet för att säga att vi har en tokgiven kandidat. 

Kan vi bli lite mer konkreta, tack!

Vi kommer att ha åttondelar med skrällpotential. Att bli sexa kommer att visa sig vara mycket viktigt av två skäl. Det ena är att du slipper någon knölig åttondel och det andra är det faktum att två lag av dem som slutar sjua till tia kommer ju direkt att ge sig in i en tuff matchserie mot Björklöven eller Kalmar, så oddsen blir ju därefter. 

Jag tror att kvarten MoDo mot AIK kommer att leva länge. Förväntningarna finns där på MoDo, men AIK har en förmåga att mobilisera kraft i ett slutspel historiskt. Man har Hovet på sin sida om man lyckas få gnagarna att komma dit. Det skulle kunna bli ganska tuffa matcher. 

Jag ser framför mig kvartsfinaler där topplagen ändå är favoriter, och det av rimliga skäl. Har du placerat dig ett, två, tre, fyra så ska du kunna hantera det. Karlskoga är det mest slutspelsrutinerade laget vi har. Inget lag vill möta Karlskoga för man vet att det blir fysiskt, det blir grinigt, det kommer att vara märkligheter och stökigheter och att åka till Nobelhallen en kväll i ett slutspel, det är en utmaning oavsett om du jobbar på tv är domare eller spelare.

Kalmars fördel är att laget går in i det här fullständigt obrydda. Man drar fullt hus i den där trivsamma lilla arenan som är perfekt byggd för den nivån. Men man har spelare som är stekheta och som jag tror kommer gå in i det här och älska varenda utmaning.

En episk final mellan två lag som – visst – ogillar varandra

Så även om vi kommer att se några skrällar här och där så kommer finallagen att vara Björklöven och MoDo. Och den finalen har potentialen att bli en smått episk matchserie mellan två lag som vägrar prata om att det är ett derby och de vägrar säga att de avskyr varandra för att Björklöven ska avsky Skellefteå och MoDo ska avsky Timrå. 

Jag tror inte alls att de gillar varandra. Och jag tror att den serien i två fina arenor, i två hockeyorter, med allt vad det innebär, kan bli riktigt häftig att följa. Och i slutändan så tror jag ändå att Björklöven får bära favoritskapet. De har visat den standarden. De har ett målvaktspar som jag tycker är av toppklass, en backsida som känns väldigt homogen. Och man har Fredrik Söderström Award-vinnaren Dower-Nilsson, Axel Ottosson, Albin Lundin som är fenomenal, Oskar Tellström som har slagit igenom. Och då har jag inte ens nämnt Fredrik Forsberg och Marcus Nilsson. 

Så detta blir Björklövens år?

De sitter på de bästa korten. Det blir ett SHL-avancemang för Björklöven.

Hur många finalmatcher?

Jag skulle så mycket älska en sju matchers serie. Jag skulle bli tårögd av att stå där i min tjänst om jag var där och jobbade då. Men jag tror snarare på sex matcher.

Till sist lite om dig – kommer du någon gång återgå till tränaryrket?

Jag har absolut inte uteslutit det. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag har det ganska bra. Jag får närvaron, jag får följare, jag får nya perspektiv tack vare tv-jobbet.

För det brukar vara det farliga när man är tränare i sin egen lilla värld. Att då handlar all världens problem om mitt lag, om mina spelare, om mitt spel. När man har den här positionen som jag har nu så har jag en ganska konfliktfri relation med tränare, sportchefer, och spelare och allt detta gör att jag kan ta in nya intryck. 

Skulle jag komma tillbaka till hockeyn skulle jag göra det som en bredare, ödmjukare och bättre tränare eller sportchef och det tack vare de nya perspektiven jag har fått tack vare tv-jobbet. Ungefär som jag tror att Niklas Wikegård också känner idag. 

Slutligen så måste jag ställa den frågan: Hur känner du inför möjligheten eller risken att nästa säsong kommentera Leksand i HockeyAllsvenskan?

Det skulle ju vara stor sorg och bedrövelse för många i min omgivning om Leksand åkte ur. Och det är ju ingenting som jag på något vis hemlighåller. Jag är född och uppvuxen i Leksand och bor där, jag har en pappa vars tröja hänger i taket i arenan. Han har dessutom varit tränare vid ett par tillfällen. Jag har själv vuxit upp i hockeymiljön Leksand och jobbade åt Leksand för snart 25 år sedan på juniorsidan och med hockeygymnasiet. Men jag sätter en prestige i att vara neutral.

Jag vet att det finns företag och restaurangägare och näringsidkare som är beroende av att hockeyn är central i Leksand. Och om den är det på SHL-nivå innebär det per automatik att det är en större apparat och mer intäkter. Nu har man visat tidigare att man har överlevt i HockeyAllsvenskan. Och jag tror att man skulle göra det så även igen. Så på det planet så är jag inte bekymrad. 

Men jag själv skulle inte ha några problem. Jag kommenterar lite leksandsmatcher då och då. Jag sitter inte på något sätt på nålar och jag skulle inte på något vis ta det personligt om Leksand trillade ur. Och jag förstår värdet för HockeyAllsvenskan mycket väl om så sker. Det är bra för ligan av att ha lag som höjer statusen ytterligare. Det såg vi när Brynäs, Djurgården och HV71 var där. Och det såg vi när Leksand var där senast. Så personligen skulle jag överleva en degradering utan problem.

Szymon Szemberg

Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997.