"Utan hockeyn skulle jag inte vara någon"
Min resa med KIK började 2015 då min mamma tog med mig på en hemmamatch (hon var volontär som publikvärd) och sedan den matchen är jag grön i mitt hjärta.
Jag visste ganska direkt att jag inte själv skulle kunna spela hockey på grund av min cp-skada.
Så hur och vad skulle jag då kunna göra för att komma närmare sporten som jag kommit att älska?
Jag tvingade min mamma att köpa NHL till mitt xbox och därigenom kunde jag lära mig massor om olika lag både i Sverige, USA och Kanada. Det enda var ju att KIK inte fanns med. Jag fick därför titta på en massa Youtube-klipp som var upplagda och gå på hemmamatcherna. Mamma köpte säsongskort till mig, jag fick två säsongskort för att jag alltid skulle kunna ha någon med mig (detta för att mamma, min storebror, mormor och morbror ställde upp som publikvärdar) och mamma ville inte jag skulle gå själv.
Sedan den säsongen har jag samma platser inför varje säsong.
Det blev några turer i hockeyettan och några kval upp mot HockeyAllsvenksan men lyckades inte ända fram och det innebar ju att vi inte kom med i NHL-spelet. Men så kom vi till säsongen 2018/2019 och vi tog oss till slutspelet och sista avgörande matchen mot Almtuna och vi vann och tog steget upp i HockeyAllsvenskan!
Äntligen var vi i den ligan jag tyckte vi hörde hemma och äntligen skulle jag även kunna spela med mitt lag i NHL-spelet.
Mamma köpte biljetter så vi kunde gå på segerfesten för killarna och deras fans. Många av killarna kom fram till mig för de kände igen mig från hallen och OJ vilken känsla det var. Herman Hansson, tidigare KIK-spelare, drog i gång deras segersång och alla stämde in och då började jag gråta.
Jag trodde inte det var sant att mitt lag äntligen skulle spela i HockeyAllsvenskan och jag skulle äntligen få se alla bortamatcher på TV också. Mamma hade nämligen lovat mig att OM vi gick upp skulle jag få C More, då det är där HockeyAllsvenskan sänds.
Jag kan ju inte själv spela ishockey då jag har en cp-skada som sätter käppar i hjulet för mig rent fysiskt. Så för att komma närmare min älskade ishockey och KIK så har jag bestämt mig för att jag ska satsa på att bli sportkommentator.
Inte en sådan där dryg tråkig kommentator utan som Patrik Westberg på C More. Han är opartisk och man kan inte ana vilket lag han håller på, om han nu ens håller på något. Han är också rolig och har frågor till de han intervjuar som man inte tänker de ska få. Man märker också att de som blir intervjuade tycker om Patrik.
Jag har under många år lärt mig massor om olika spelare och lag, detta är mitt liv.
Utan hockeyn skulle jag inte vara någon men nu med all min kunskap kan jag känna mig som någon.
När jag fick höra i skolan att vi skulle praktisera under vårterminen i åttan och att vi SJÄLVA skulle fixa våra praktikplatser blev jag jättenervös.
Vem skulle vilja ta emot mig, jag har ju en cp-skada?
Jag pratade med mamma om det och hon sa som vanligt att det löser sig. Tiden gick och jag blev mer och mer orolig och nervös, för om jag inte hittade någon plats så skulle jag få vara i köket på skolan och hur roligt skulle det vara... Jag hörde alla mina klasskompisar som börjat ordna med platser. Så en dag efter en hemmamatch med KIK så sa mamma att hon ordnat så att jag kunde praktisera i ishallen.
Mitt hjärta började bulta och jag blev supernervös och helt stirrig.
Tänk att JAG äntligen skulle får se killarna, som jag älskar, och det inte under en match.
Min dröm var på väg att gå i uppfyllelse.
Även om en del av killarna säkert vet vem jag är då jag är på varenda hemmamatch så skulle detta bli helt annorlunda.
Jag fick med mig lappar hem från skolan som skulle fyllas i av min handledare som då var Ola, materialare i KIK. Jag tjatade ihjäl mamma för att inte glömma bort att fixa med lapparna för jag ville inte vara i skolköket. Sen en dag kom mamma hem och sa att hon varit i ishallen och pratat med Ola och det var så att han skulle iväg på en konferens tre av de fem dagarna min praktik var.
En stor klump i magen växte, nu kommer det jag mest fasar över – det blir ingen en praktik.
Men så säger hon att Ola har pratat med Ludvig Elvenes och att han kommer att ta hand om dig de tre dagarna Ola är borta.
Elvenes!, sa hon
Elvenes!!
Elvenes är ju en av spelarna.
Som ska han ta hand om mig.
Jag trodde inte mina öron.
Skulle JAG får hänga med en av spelarna i tre dagar.
När jag kom till ishallen min första dag så väntade Ola på mig och tro det eller ej, där var också flera av spelarna. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen eller om jag ens drömde eller var vaken.
Killarna tog hand om mig från dag ett. Jag blev en i gänget direkt.
Gissa om jag levde min dröm.
De pratade med mig som om vi känt varandra hela livet. Plötsligt kände jag mig inte handikappad för plötsligt så var det JAG Caspian som stod i centrum – jag kände mig som en av dem.
Mamma har alltid tjatat på mig att jag ska gå och lägga mig så jag orkar upp till i skolan dagen efter. Under denna vecka så gick jag och la mig långt innan mamma ens hann börja tjata, jag ville ju bara att det skulle bli en ny dag så att jag fick ta min skoter och köra ner till killarna. Jag vaknade också innan klockan ringde på morgonen.
Även om jag längtade hela tiden så ville jag ju inte att tiden skulle ta slut.
Dagarna började med att vi snackade lite innan träningen drog i gång. Det är en rätt tuff sommarträning och de sköter det själva. De var helt slut efteåt och jag förstår i dag varför att en del tycker sommarträningen är tuff.
På min sista dag kom mamma ner då hon köpt lite fika till killarna som tack för de tagit hand om mig – pinsamt!
De sa att det var inga som helt problem och att det var jag som tagit hand om dem.
En sak som de också sa var att ”han kan mer om hockey än vad någon av oss kan!”
OJ, vad glad jag blev då. Sedan de något som jag gjorde mig superglad och stolt och det var att de ville att jag skulle vara med några dagar när säsongen dragit i gång för då händer det lite mer.
Kalle Miketinac (som spelat i KIK och som jag kommit nära liksom hela hans familj) var också där nere och tränade med killarna och skrev till mig via Instagram några dagar senare och frågade om jag ville följa med till Tyringe då de hyrt isen där. Jag sprang till mamma, helt hysterisk och visste inte riktigt hur jag skulle få fram det som precis hänt.
När jag sansat mig och berättade det för mamma så sa hon: ”Självklart ska du till Tyringe. Jag kör dig dit”.
Sover jag eller är detta ännu en hockeydröm som går i uppfyllelse?
Väl i Tyringe så var det Kalles pappa som höll i träningen och alla killarna kom fram till mig och var glada att jag kommit. Vi traggade lite och jag sa till de att det syns att de inte varit på is på ett tag, alla bara skrattade. Jag kände mig som en i gänget, de får mig verkligen att känna mig som jag hamnat rätt, det är inom hockeyn jag hör hemma.
Efter passet så frågade Kalle mig om jag ville följa med igen, men att jag då kunde få åka med honom. Fattar ni att jag skulle få åka med Kalle, en av mina absolut största idoler. Ännu en kväll med killarna i Tyringe och återigen så kände jag mig som jag hörde hemma där.
Jag vet nu att jag valt rätt mål för framtiden och det är att jag ska jobba inom hockeyn på ett eller annat sätt.
TACK för det KIK och alla inblandade.
Caspian Strandh
Ålder: 14 (blir 15 år i november)
Bor: Kristianstad
Familj: Mamma Carola och storebror Melvin
Gör: Ska börja årskurs 9 efter sommaren
Bästa egenskapen: Engagerad
Sämsta egenskapen: Otålig
Vad är du beroende av: Hockey
Ser upp till: Patrik Westberg
Drömjobbet: Kommentator inom ishockey
Favoritlag: Kristianstad IK
Favoritspelare: Tar en hel femma, Joel Gistedt, Christoffer Rasch, Rickard Olsen, Kalle Miketinac, Herman Hansson, Ludvig Elvenes
