Gästkrönika: "Svårt att ta orden ur min mun"

30 juli 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Johan "Bois" Andersson om karriären, SHL-chansen, personerna som betytt mest, fjolåret i Troja-Ljungby och beslutet att lägga ner karriären.


Min karriär började i Mariestad som 5–6 åring. Det var där jag tillbringade alla säsonger fram till jag gick ut gymnasiet 2003. Under dessa år hann jag representera samtliga lag i Mariestad, alla ungdomslag, juniorlag samt ett par säsonger i A-laget i division 1 innan jag som 19-åring flyttade vidare till Mörrum för min första allsvenska säsong.

Att det blev Mörrum var egentligen inte meningen, utan den klubb som jag egentligen skulle representera den kommande säsongen var Troja-Ljungby. Allt var påskrivet och klart, från både mig och Trojas sportchef men på den tiden så skulle även Trojas styrelse skriva under kontraktet vilket de aldrig gjorde på grund av dålig ekonomi. Att det inte skulle bli en flytt till Ljungby fick jag veta via min pappa som hade läst en artikel i tidningen veckan efter midsommar det året. Jag var redan inställd på att flytta så att stanna i Mariestad kändes inte aktuellt så när Mörrum dök upp tvekade jag aldrig.

Tyvärr blev det inte som jag tänkt mig och innan jul det året var jag tillbaka i Mariestad. Jag ångrar inte att jag flyttade dit men en lärdom av detta är att inte alltid skynda iväg om förutsättningarna inte är de rätta och om inte klubben har riktig koll på vilken typ av spelare du är.

Efter en omstart i division 1 med Mariestad med mycket speltid främst tillsammans med Fredrik Johnsson och Ronny Johansson, som var två av de mest framstående spelarna i den divisionen i många år. Mycket tack vare deras hjälp så började spelet att lossna och jag kände mig redo för att testa Allsvenskan igen. Framförallt Fredrik hjälpte mig mycket i mina unga år och är än idag en av mina bästa kompisar.

Siktet var som sagt inställt på Allsvenskan så när jag fick frågan om att spela med Skövde IK som under året hade tagit steget upp i den serien var valet givet. Att kunna spela allsvensk ishockey och samtidigt bo kvar i Mariestad var ett enkelt val för mig. Denna flytt hade jag förmodligen inte gjort om lagen spelat i samma serie eftersom varken klubbarna eller supportrarna tycker speciellt bra om varandra. Mitt mål var att nå så långt som möjligt inom ishockeyn och då var detta klubbyte det rätta för mig. Tyvärr så blev detta val inte det så populärt bland supportar och vissa personer inom klubben. Det var lite nervöst att kliva in på första träningen med Skövde då vi hade haft många tuffa derbymatcher och dueller med flera av deras spelare. De spelare jag hade varit mest oense med genom åren blev dock mina bästa kompisar under det året.

Året i Skövde blev väldigt lärorikt med mycket speltid, tyvärr blev säsongen den enda i Allsvenskan för Skövde. En stor anledning till att vi inte klarade oss kvar var att Allsvenskan bantades från 24 till 16 lag (om jag minns rätt) den säsongen. Om Allsvenskan hade fortsatt med 24 lag säsongen efter är jag övertygad om att vi hade klart oss kvar då vi var nära att klara det trots dessa förutsättningar och vi var flera spelare som flyttade vidare till allsvenska lag året efter.

Efter denna säsong fick jag chansen att flytta till Växjö, Henrik Evertsson var ganska ny i den klubben och hade påbörjat en process med att sätta en ny prägel på laget. Vi var många nya spelare den säsongen, bland annat Johan Markusson, Martin Romö och Robert Rosén för att nämna några. Året innan hade jag mött Växjö ett antal gånger och Henrik berättade att de flesta spelarna i Växjö var tokiga på mig efter matcherna och den typen av spelare gillade han. Förhoppningsvis var det inte det den enda anledningen till att Växjö värvade mig. Tiden i Växjö började väldigt tungt poängmässigt för mig men jag fick trots det stort förtroende och till slut lossnade det för mig och jag förlängde mitt kontrakt med ett år i december månad. Detta är för övrigt enda gången jag skrev på ett kontrakt under en pågående säsong.

Mitt andra år i Växjö rankar jag som min personligt bästa säsong då jag nästan uteslutande spelade med Torsten Yngveson och Christian Jacobsson, utan deras hjälp hade det förmodligen inte gått så bra som det gjorde. Säsongen slutade dock med en jobbig förlust mot Björklöven i Playoff (bäst av tre), detta trots att vi ledde med 1–0 i matcher och 4–3 med några sekunder kvar i match två. Förlusten i den andra matchen är en av de tyngsta eftersom vi var så nära att avgöra serien där, luften gick ur hela laget och vi förlorade den avgörande matchen stort.

Sedan följde två säsonger i Elitserien med Frölunda, som inte blev som varken jag eller Frölunda hade hoppats på. I den tuffa konkurrensen hade jag svårt att ta en ordinarie plats, bland annat var jag utlånad till HockeyAllsvenskan och Växjö under några matcher. Att det skulle bli Växjö var givet för mig, dock inte för Frölunda eftersom de hade ett samarbete med Borås. Till slut fick jag igenom min vilja den gången men när de ville låna ut mig även under andra säsongen så blev valet i princip att spela med Borås eller att bryta kontraktet. Det var jag inte villig att göra så det blev spel i Borås för min del, däremot så blev utlåningen endast två matcher innan jag blev hemkallad. Anledningen till att jag verkligen ville till Växjö var självklart för att den var den klubben jag ville spela i om jag inte fick spela i Frölunda. När det rör sig om en kortare utlåning så är jag övertygad om att man presterar bättre om man spelar i en miljö där man känner sig trygg, känner spelarna, tränarna med mera och kommer då tillbaka till sin ordinarie klubb med bättre självförtroende. Under båda säsongerna hade jag kontinuerlig kontakt med Henrik Evertsson som har betytt mycket för mig och han var en stor anledning till att jag efter dessa två år valde Växjö igen.

Flyttlasset gick alltså till Växjö igen för att hitta tillbaka till tryggheten, glädjen, självförtroendet och för att få mer speltid. Speltid kan man aldrig bli garanterad men jag litade mycket på personerna i klubben och att de skulle ha tålamod mig med ett nyskrivet fyraårskontrakt. Jag kom tillbaka till många kända ansikten och ett lag som hade blivit bättre och bättre för varje säsong och nu tillhörde den absoluta toppen i HockeyAllsvenskan.

Efter ytterligare två säsonger i HockeyAllsvenskan så tog vi steget upp i SHL efter att vi hade tagit poäng i alla matcher i Kvalserien. Vi vara klara redan efter åtta matcher och bussresan hem från Örebro är helt klart den bästa bussresan av alla i karriären. Efter avancemanget blev det två säsonger i SHL med Växjö innan vi skiljdes åt igen.

Efter att jag inte blev kvar i Växjö kände jag att jag ville testa på något nytt, tajmingen var dessutom rätt då jag under det sista året i Växjö hade blivit pappa för första gången till min dotter Noomi. Min sambo var mammaledig och vi flyttade till Frankrike och Dijon, ett annorlunda men roligt äventyr för mig och familjen. Efter den säsongen så visste jag att jag skulle bosätta mig i Växjö igen så mitt nästa klubbval styrdes även lite av geografin. Ungefär tio år efter att jag för första gången hade skrivit på för Troja skrev jag både på för Troja igen, den här gången fick jag även spela med dem i totalt fyra säsonger. Att det blev Troja berodde självklart inte bara på geografin, de hade åkt ur HockeyAllsvenskan och gjorde en nysatsning med en ny sportchef, tränare och många nya spelare. Det blev tre säsonger i division 1 som ständiga favoriter innan vi lyckades nå vårt mål och ta steget upp.

Att säsongen i HockeyAllsvenskan som nykomling ifjol skulle bli tuff var vi alla medvetna om. Efter en tung start med få segrar så kom vi igång och hade bland annat 15 raka hemmamatcher med poäng. Varje gång vi hade chansen att få en lucka till lagom bakom förlorade vi, att hela tiden ligga under strecket eller någon poäng över är påfrestande för alla.

Vi spelade ofta väldigt bra mot topplagen medan vi hade svårare mot de lagen som låg runt oss i tabellen. Anledningen till detta tror jag är att vi spelade med mer tålamod mot topplagen i serien och var väldigt tighta defensivt. När vi sedan mötte lagen längre ner i tabellen ville vi föra spelet och skapa chanserna på egen hand istället för att vänta ut motståndarna. Vi klarade helt enkelt inte av att följa vår spelidé mot alla lagen vilket jag också tror är en stor anledning till att vi hamnade i kvalserien. Efter en dålig avslutning på grundserien med endast två av 15 poäng så blev det kvalserien för tredje säsongen i rad. Skillnaden denna gång var att vi kom från HockeyAllsvenskan och inte ifrån division 1. Även om det är i samma serie som man hamnar är det en enorm skillnad mentalt att gå in i en så kort serie, kommer du underifrån har du egentligen allt att vinna och det finns inget roligare än att spela ishockey och försöka sno de allsvenska lagens plats. Kommer du från HockeyAllsvenskan så blir är det självklart omvänt, du har en plats att förlora och lagen från division 1 gör allt för att ta din plats och de kan spela utan samma press på sig.

Totalt blev det sju säsonger i allsvenskan (fem i HockeyAllsvenskan som startade 2005, reds anm) för min del, under totalt 15 säsonger. De första åren fanns det några riktiga topplag tillika publiklag med bland annat Leksand och AIK. På förhand visste i princip alla att de lagen skulle vinna vilket också stämde. Det sista året kändes det som att hela serien var jämnare, alla lag kunde slå alla.

Mitt beslut att lägga av tog jag under säsongen, även om jag i princip visste om det redan när jag skrev på kontraktet i maj förra året. Det var dock svårt att ta de orden ur min mun redan då. Beslutet har dock växt fram och en fortsättning med ishockey var i princip omöjlig med två barn, civilt jobb och med en sambo som reser mycket i sitt jobb räcker tiden helt enkelt inte till. Samtidigt känner jag också att den tiden jag la ner på ishockeyn året om inte är värt det längre, tid som jag förlorar med min familj.

Att spela ishockey i HockeyAllsvenskan tar mycket tid, att då få ihop allt annat och vara beroende av barnvakt allt för ofta är inte värt det till slut. Just nu (i mitten av juli) känner jag ingen saknad men den kommer garanterat att komma längre fram när serierna drar igång och vädret är sämre. Att under så många år ha haft ishockey som ett jobb, helt eller delvis har självklart varit en dröm men nu går livet vidare med nya utmaningar.

Jag vill passa på att tacka mina föräldrar och bror för all support och stöttning genom åren. Även min sambo Linn som har varit med under flertalet av åren och mina två döttrar, Noomi och Ilse. Och till min äldsta dotter som under det senaste året ofta har frågat mig när jag har semester från ishockeyn så att jag kan vara hemma mer, nu har jag det och kommer alltid att ha.

Förutom familjen är det några personer som jag vill tacka genom att nämna deras namn. Fredrik Johnsson, Torsten Yngveson, Johan Markusson och Henrik Evertsson. De har hjälpt mig mycket på isen men kanske framförallt med råd och tips utanför, tack!

Tack också till alla tränare, sportchefer, lagkamrater, materialförvaltare, massörer, övrig personal, supportrar, AC Hockey och Sharp (min förstående arbetsgivare de senaste åren).

Vi syns säkert i VIDA eller Ljungby Arena i vinter.

Johan Andersson
Spelare i Troja-Ljungby den gångna säsongen