Ni vet när man ser en bra film, en sån där riktigt bra film med perfekt tempo utan ett enda tråkigt ögonblick där man hela tiden vill veta vad som ska hända härnäst?

Ni har kanske inte tänkt på det men en sån film följer nästan alltid samma mall och vissa givna ”regler” gällande hur den är uppbyggd. De filmerna följer ofta samma struktur och har samma beats i sin storytelling och det oavsett vad det är för genre eller typ av film. Man kan i stort sätt kolla på vilken film som helst och strukturen kommer följa The Hero’s Journey som bygger på boken ”The Hero With a Thousand Faces” som i sin tur bygger på alla de mytologier och historier som följt med oss genom årtusenden.

Att använda den strukturen gör att vi som tittare ”känner igen oss” och att historien får ett naturligt flöde i sin resa mot slutet som gör att det känns bra och vi tas på en bergochdalbana fram mot slutet på resan. Kort sagt, historien berättas på ett övertygande och bra sätt. För det är det som är en riktigt bra film: en bra historia berättad på ett bra sätt.

Det börjar vanligen med att det första vi ser i filmen är dess Hjälte, huvudpersonen, och den vanliga miljö som han/hon lever i. Kort och gott, vi får se hjälten i dess vardag men väldigt snabbt måste vi också förstå vad hjälten egentligen vill, vad hjälten drömmer om. Om man kollar på en musikal så är det vanligtvis sång nummer två där personen sjunger om att man ”längtar bort till något annat”. Väldigt lätt annars att jämföra med Luke Skywalker som absolut inte vill vara kvar hemma och sköta skörden i sin öken med farbror och faster. Nej, han vill bli pilot och slåss mot the evil empire och uppleva äventyr. Han vill ut på sin resa och vi som publik vill se den.

Men vad har det här med HockeyAllsvenskan att göra undrar ni kanske?

Jo, för att en viktig ingrediens i filmen är nästa pusselbit i manusbyggandet och det är att vi som sitter i biosalongen måste se mörka moln på horisonten. Vi måste se att något illa är på väg att hända, ett problem som kommer utsätta Hjälten för en till synes omöjlig utmaning och vi kanske till och med ser problemet innan hjälten på duken ser det (ett klassiskt manustrick för att få oss i biosalongen att känna oss lite smarta). Vi förstår att ”det här kommer inte gå bra, det här kommer sluta illa”.

För intresset för något man tittar på kommer av ”Action Through Conflict” och det gäller både berättande i film och böcker men aldrig tydligare än i sport. För likt en film utan konflikt, det vill säga där hjälten INTE får ett problem på halsen så skulle en match utan motståndare vara meningslös. Det är därför vi älskar sport, vi får se två lag som vill samma sak men det finns bara en vinnare. Vi ska göra mål, inte dom andra. Det kan inte bli mera tydligt än så, problemet för laget man håller på är glasklart, besegra motståndaren, gör fler mål eller om man så vill, döda draken och filmen/matchen är slut och The Hero’s Journey är över, resan är i mål.

För utan problem, då kommer historien dö där. Då blir det ingen resa och då finns det ingen anledning att kolla vidare. Jämför med att om Bilbo i The Hobbit ska gå till Ensamma Berget och hämta en skatt men det finns ingen drake eller en James Bond film utan en skurk eller för den del en rom-com där huvudpersonen inte blir kär i någon kille/tjej. Då har vi en kille som går fram och tillbaka till ett berg, James Bond som sitter och rullar tummarna på kontoret eller Hugh Grant som jobbar på i sin bokaffär och inte träffar Julia Roberts. Vem vill se det?

Nej, det måste finnas ett problem och resten av filmen handlar sen om hur hjälten handskas med och till slut löser problemet (för er som verkligen brinner för storytelling i film och böcker så vet ni att det alltid ska finnas dubbla problem, ett externt och ett internt, för att manuset verkligen ska lyfta, annars blir det platt).

Så vad hade det här då med oss i HockeyAllsvenskan att göra?

Varför den här kanske lite för långa uppbyggnaden mot poängen? Jo, jag tycker tyvärr att det är alldeles för ovanligt att organisationer och företag är villiga att se problemen komma. Istället blir man överraskad. Man försöker vifta bort de mörka molnen från himlen eller kanske rakt av ignorera dom och framför allt vill man inte se sig själv i spegeln och fundera om man själv måste göra något. För inte sällan kan man lösa problemen men riktar man inte förhörslampan mot sig själv och ställer frågan ”vad måste vi göra för att lyckas och måste vi kanske ändra något vi gör?” så kommer man inte lyfta.

Så för att inte vara en sån utan istället möta problemet head on så tänkte jag ta upp vad HockeyAllsvenskan har för mörka moln på horisonten. Kort och gott, vilka är våra problem? Vilken drake eller ondskefullt galaktiskt imperium måste vi besegra för att filmen ska få ett lyckligt slut?

Återväxten på läktarna.

HockeyAllsvenskan har som övrig svensk hockey ett stort problem som överskuggar (det är ju mörka moln…) mycket annat. Vi måste helt enkelt arbeta mycket mer med att locka fler till våra matcher och då främst yngre, tjejer och människor med ursprung/rötter i andra länder som inte har vintersport och hockey i blodet. För just nu är snittåldern för hög och det är mest män på läktaren. Inte minst nu när vi går mot slutet (?) av en pandemi där man nästan bara kunnat följa sport från teven blir det viktigare än någonsin att locka folk till liveupplevelsen, att vilja se sport live på plats på arenan med tusentals andra.

För sport upplevs ju bäst tillsammans på en fullpackad kokande arena på samma sätt som filmbranschen jobbat med att ”film är bäst på bio”. I alla publikundersökningar jag gjort där vi ställt frågan ”vad uppskattar du mest med att på match” så är svaret alltid ”stämningen”.

Nu behöver vi, när vi väl får ha folk på läktarna igen, koppla in ett batteri med startkablar och ”jump starta” verksamheten för att säkerställa att publiken kommer tillbaka till läktarna och det i än större antal än tidigare.

Jag kommer hävda till min död att få saker är viktigare för en klubb än att arbeta för fullsatt. Fullsatt ger sponsorer och varumärke. Fullsatt skapas genom intresse som övergår till ett aktivt val att gå på match för att se ”vad alla snackar om”. Jag brukar ibland förenklat säga att vi måste ”få fler att prata om HockeyAllsvenskan (lag, spelare, matcher, händelser etc) oftare”.

En betydande del av det vi gör går ut på det, att få ligan, klubbarna och matcherna mera "top of mind" hos inte bara de som redan är intresserade (cirka 32% av svenska folket vilket kan jämföras med SHL och fotbollsallsvenskan som ligger kring 40%) utan även såna som inte riktigt är så intresserade än. Hur kan vi tillsammans skapa det intresset, hur kan vi skapa hype och gemensamt bygga våra varumärken och fylla dom med löften som gör att fler väljer att gå på hockey?

Hur kan vi ge självklara svar på frågan ”varför ska jag gå på hockey?”.

Det är vårt stora mörka moln på himlen så vi måste se det problemet och anta utmaningen med att locka framför allt yngre så vi får en återväxt på läktaren på samma sätt som vi vill ha flera som utövar sporten. Få saker bör ha större prioritet för både liga och klubb än att se till att vi höjer vårt publiksnitt och fyller på underifrån.

Nu kanske jag får det att låta som att publiksnittet sjunker. Absolut inte, det gör det inte för minns att molnen är ju än så länge på avstånd borta på horisonten, de är inte över oss än. Vårt jobb nu är att se till att de inte når fram till oss utan att vi kan låta solen skina.

Ändrat konsumtionsbeteende (hos framför allt unga).

Den andra och sista punkten hänger ihop med den första men jag återkopplar snabbt till film och bio igen. Hur vi ser på film har kraftigt ändrats senaste åren. Nu är det streaming som gäller och biograferna kommer (tror jag) få väldigt svårt att komma tillbaka till tidigare nivåer. Idag ser vi mycket i mobilen, vi ser filmklipp utan ljud och framför allt ser vi korta klipp. Visst, vi kan fortfarande se en film eller sträckkolla några avsnitt av en serie men vi vill ha saker snabbt, när det passar oss rent tidsmässigt och vi vill ha det på egna villkor och efter egen smak.

För nu kan vi välja. Förr fanns det bara några kanaler och vi var tvungna att anpassa oss efter när program startade eller när filmen började på bio. Nu kan vi konsumera efter tycke och smak i egen takt och miljö.

Hur ska vi i sportens djupt traditionella och konservativa värld möta det? Hur ska vi inte bara konkurrera utan försöka gå vinnande ur den fight som finns kring folks uppmärksamhet? För det finns ju så mycket att göra idag. Det järngrepp som idrotten hade förr om åren om alla när ”Sverige stängde ner när Stenmark åkte”, är vi säkra på att det kommer finnas kvar? Vad gör vi för att bibehålla intresset och framför allt anpassa oss till det skifte som skett i konsumtionsbeteendet?

Så är det bara problem, är det nu bara mörka moln på himlen, finns det ingen ljusning?

Jo, det finns det. ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit” hette en skiva med Snook och även om det kan kännas som en romantiskt skön inställning så är i alla fall jag helt övertygad om att för att komma någonstans med en vinstdrivande organisation så måste man ha väldigt tydliga och konkreta mål. Tillbaka till Bilbo från The Hobbit. Där är uppdraget tydligt, gå till berget, döda draken och ta skatten. Ett tydligt mål ger en bestämd riktning och konkret fokus. Då kan man inte springa till höger eller vänster utan det är rakt fram mot målet som gäller vilket gör att man inte bara vet vad man ska göra för att nå målet, man får också stor hjälp att välja bort saker att göra. För ibland kan det vara nästan mer värt att sluta göra saker som att påbörja något nytt för att nå målet.

För med ett tydligt mål blir det lättare att få fram strategier om hur man ska nå målet och det är mycket det som vardagen sen handlar om, att följa de strategier och de aktiviteter som man valt för att nå målet. Här är så klart personalen och ledningen extremt viktig och jag känner mig väldigt trygg med dels den styrelse och personal vi har på ligan men framför allt tillsammans med all den fantastiska kompetens och drivkraft som finns i alla våra fjorton klubbar. Vi har satt ner foten om var vi vill komma de närmsta åren, vi har tillsammans ett fokus och det är min djupa övertygelse att vi kommer nå de mål vi har.

Det är så vi kommer vinna, det är så vi kommer besegra draken och få vår skatt. Jag hoppas ni alla vill följa med på resan och se var den tar oss.