Ögonen glittrar och leendet sträcker sig från öra till öra. Orden kommer spontant: ”Det här är den bästa dagen i mitt liv!”
Det är inte första gången. Sanningen är att det är en ganska vanlig reaktion under våra besök. Men ändå känns det lika djupt in i hjärteroten varenda gång.
Det kan vara svårt att till fullo förstå hur mycket det på flera olika plan betyder för en människa att bli sedd och bekräftad av en annan människa. När det dessutom är någon som man själv och ens omgivning ser upp till blir effekten ännu större. Men det följer förstås också ett ansvar.
”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, som Pippi Långstrump (en annan stor förebild för många) en gång konstaterade.
Under mina första, ideella år i BIK Karlskoga jobbade jag fortfarande i skolans värld. I grunden är jag legitimerad lärare med erfarenhet från hela grundskolan och gymnasiet och vid den här tiden arbetade jag som skolutvecklare. Enkelt förklarat med värdegrundsfrågor och med att få barn och ungdomar med olika förutsättningar att läsa mer böcker och därmed klara sig bättre i skolan.
I personalrummet en dag på en låg- och mellanstadieskola frågade en kurator mig om jag inte kunde ordna så att några BIK-spelare kunde komma och prata med ett gäng grabbar på skolan. Eleverna var ’hockeykillar’ förklarade hon, ett uttryck jag sedan dess hört många gånger. Det är inget positivt epitet, utan handlar i korthet om killar som är vilsna i sin identitet. Killar som fastnat i en stereotyp om hur en kille ska bete sig och som inte sällan styr alla runt omkring sig – hur man ska se ut, vilka intressen som är okej och vad man ska tycka i olika frågor.
Begreppet hockeykillar känns orättvist då det här beteendet inte är begränsat till vare sig hockeyspelare eller kön men faktum är att skolpersonal från olika skolor och med elever i olika åldrar oberoende av varandra såg samma fenomen och (beklagande) använde samma ord för att beskriva det. Och oavsett vad man vill kalla det så finns det idag många ungar som är vilsna, stressade, rädda eller arga och som desperat behöver bli sedda och bekräftade.
Vårt första möte med skolelever blev lyckat på flera sätt. Inte minst insåg både vi och skolan att en skolklass och ett professionellt hockeylag har så mycket mer gemensamt än man kan tro: I båda fallen handlar det om en grupp där du inte kan påverka vilka som ingår. I gruppen måste man sedan sätta upp och följa gemensamma regler för att samvaron ska fungera. Alla i gruppen måste hjälpas åt för att se till att miljön är gynnsam, så att alla mår bra och kan utvecklas och nå både sina egna och gruppens uppsatta mål. För att åstadkomma detta måste alla respektera varandra och inte bara acceptera utan också uppmuntra att vi alla är olika, har olika förutsättningar och gillar olika saker.
Vårt CSR-projekt ’BIK på besök’ växte fram ur det här mötet. Varje besök utformas tillsammans med elever och personal i den aktuella klassen/gruppen. Skolpersonalen vill ofta ha hjälp med studiemotivation, regler och värdegrundsfrågor och utifrån tidigare besök har jag numera satt ihop en slags inspirationshäfte som stöd till både skolan och spelarna.
Ett vanligt exempel är en skola där man har problem med bråk på fotbollsplanen varje rast. Några barn har svårt att följa reglerna, andra får aldrig någon passning och inte sällan haglar fula ord och påhopp.
Varje besök börjar redan innan vi kommer till skolan då personalen förbereder eleverna genom att diskutera det aktuella problemet. Tillsammans skriver man sedan frågor till hockeyspelarna – till exempel om hur man löser det när några blir osams i laget, hur man hanterar motgångar och vilka regler som laget självt har för olika situationer. När spelarna är på plats svarar de på frågorna, ger tips och berättar om lagets regler.
Om skolan vill kan man sedan tillsammans sätta upp nya, gemensamma regler för fotbollsplanen och efter det går man ut på rast och testkör de nya reglerna. Efteråt samlas man i klassrummet och utvärderar dem. Vad var svårt? Vad funkade bra? Hur ska man se till att de nya reglerna håller i längden? Vi avslutar alltid med autografskrivning och fotografering. Gruppfotot är viktigt – det brukar personalen sätta upp i klassrummet som en påminnelse om besöket och det som sagts. För arbetet fortsätter förstås efter att vi lämnat skolan.
Ytterligare en aspekt av den praktiska delen av varje besök är att spelarna aktivt jobbar för att se och bekräfta alla elever. Under rasterna söker de upp även de lite blygare barnen, inkluderar dem som står vid sidan om och visar att alla aktiviteter är okej. Vi har numera till exempel egna käpphästar, har hållit i en hopprepstävling och uppmuntrar alltid eleverna att lära spelarna nya lekar när vi är ute. Det sistnämnda blir en bra praktisk övning i att ta hand om nya kompisar och se till att de trivs.
Under pandemin, när besök i klassrummen inte var tillåtna, träffade spelarna i stället eleverna på skolornas uteisar. Det är klart att alla killar och tjejer som spelar hockey ska få lira tillsammans med sina idoler men minst lika viktigt att de elever som ännu inte lärt sig åka skridskor eller som inte tycker om hockey ska få lika mycket uppmärksamhet och pepp. Det kunde vi se gjorde stor skillnad för elevernas motivation. Även spelarna tycker att det är roligt och givande att åka ut på BIK på besök eftersom de ser hur mycket de betyder för eleverna.
Efter nästan tre år med BIK på besök var det inför fjolåret dags att exportera konceptet. Eller snarare då importera eftersom vi under den gångna säsongen har erbjudit alla lag i BIK Karlskoga Ungdom faddrar från A-laget. Faddrarna besöker ’sina’ lag och stöttar ledarna i arbetet med värdegrundsfrågor, kamratskap och regler.
Vi får också en del förfrågningar från skolorna där enskilda elever kommer och hälsar på laget och får tips och råd. Kanske har man det svårt med motivationen i skolan, kanske behöver självförtroendet en boost. Ofta handlar det om att uppmuntra eleven att våga visa sina känslor, att våga be om hjälp. De behöver se att även deras idol har haft det tufft ibland och kanske till och med befunnit sig i en liknande situation.
Här ska det förstås betonas att skolan och samhället står inför stora utmaningar med barn och ungdomars psykiska och fysiska hälsa som knappast ett besök i BIK Karlskogas omklädningsrum eller en frågestund i klassrummet kan råda bot på. Men vi möts inte sällan av kommentarer i stil med den i textens inledning från eleverna och även skolpersonalens återkoppling brukar vara mycket positiv. Barnen tar intryck av det som idolerna berättat och personalen får stöd i sitt arbete genom att kunna hänvisa till det som sagts under besöket.
Det ska också påpekas att ärlighet är viktigt. Även om man så klart anpassar sig till ålder och uppdrag är det sanningen och genuina svar som gäller. Självklart bryter även hockeyspelare – som alla andra - mot regler, gör fel och ångrar saker. Det är hur man hanterar det som hänt och vad man lär sig som är viktigt. Spelarna har inga manus utan jobbar utifrån egna erfarenheter och den inkluderande så kallade BIK-andan som utgör kärnan i allt vi gör.
För några år sedan stod jag till exempel med en nervös spelare inför uppdraget att motivera några hockeykillar på mellanstadiet att plugga. Spelaren var lite äldre och visste att hans dagar inom hockeyn var räknade. Nu var han orolig eftersom han som junior inte hade prioriterat skola och utbildning och inte hade något yrke att falla tillbaka på. ”Vem är jag att stå där och säga att skolan är viktig!?”, undrade han. Mitt svar blev förstås att det är just män som han som ska berätta för aspirerande nya hockeylirare att de inte bör prioritera bort skolan. För plötsligt en dag är karriären över, även för den som tagit sig genom nålsögat och har kunnat utöva sin sport på en professionell nivå.
Detsamma gäller de frågor om ’fiender’ som vi numera har börjat möta. Barn så unga som i lågstadieålder pratar om andra elever som fiender och där har spelarna förvånat fått förklara att man inte ser spelarna i motståndarlaget som fiender utan som just motståndare. Hockey är en sport som bygger på starka känslor – både på isen och på läktarna – och så ska det förbli. Men rivaliteten ska bygga på respekt, ingen vill att någon annan ska komma till skada. Vinnarskallar och kampmoment stannar där de ska vara, i matchsituationen. När man inte spelar mot varandra kan man mötas som kollegor och till och med vänner.
Detta handlar även om hur man bemöter varandra inom laget, hur man talar till varandra och hur man stöttar och peppar varandra oavsett om man är konkurrenter om platsen eller om kompisen gjort ett matchavgörande misstag.
Till sist vill jag slå hål på en myt. BIK:s uttalade satsning på CSR, eller samhällsansvar som det kan översättas till på svenska, sorteras ibland in som ’mjuka värden’. Något som alltså ligger utanför den sportsliga satsningen och därmed är något som många klubbar inte anser sig ha tid eller råd med. Inget kan vara mer fel, jag skulle snarare säga att vi INTE har råd att inte ta tag i den här viktiga pusselbiten.
Med tanke på de vittnesmål om kränkningar, skeva ideal och rent av brottsliga handlingar i hockeyvärlden som vi fått höra under de senaste åren är det av yttersta vikt att aktivt motverka detta. Vi ser en ny generation hockeyspelare nu, en generation som generellt är mer öppen och ifrågasättande och som vågar stå upp för det de tycker är rätt och viktigt. Men vi vet också att vi aldrig får slappna av. Den psykiska ohälsan är större än någonsin – inte minst bland killar - och hockeyn är inte förskonad.
Dessutom måste vi som brinner för hockeyn även ur ett hållbarhetsperspektiv kunna visa alla dem som på grund av ett skamfilat rykte misstror hockeyn att vi arbetar metodiskt och förebyggande för att bygga en miljö där alla känner sig välkomna, behövda och sedda. Sanningen är att vi behöver dem alla eftersom hockeyvärlden länge varit alldeles för liten och homogen. Vilka ska annars spela i lagen, heja på läktaren, jobba i kiosken eller vara en stolt sponsor? Vi måste få fler att upptäcka och välja världens bästa sport.
