14 september 2018 slocknade alla drömmar att bli hockeyproffs. Efter sex hjärnskakningar fick jag och min kropp säga ifrån. Nu, fyra år senare, sitter jag här som ny huvuddomare i ligan jag en gång drömde om att få spela i.

Här är min historia:

Falköping 1999.

Oscar Niklasson, fyra år, tar sina första skär i en av Sveriges kallaste ishallar, Odenrinken.

Här började min resa en gång i tiden.

Jag är ganska säker på att om ishallen hade haft samma temperatur som övriga Sveriges hallar så hade nog Falköping fått fram mer etablerade hockeyspelare än Viktor Ekbom i Frölunda, men spekulationer kan man ju ha.

I Falköping spelade jag hockey fram tills det var dags att välja hockeygymnasium. I min ungdom var träning inte min starkaste sida och mycket av det gjorde att jag som många andra gick miste om TV-pucken och därmed minskade chansen att komma in på ett hockeygym i toppklass.

Men för första gången i min hockeykarriär fick jag uppleva den omtalade rivaliteten mellan Skövde IK och Mariestad Bois och från det förändrades mycket…

Ni kanske har hört talas om Tibro Trophy? En turnering för U16-spelare som förr lockade alla elitlag till lilla Tibro i Skaraborg?

Denna turnering kallades också för ”Lilla SM” och här skulle Tibro plocka med fyra spelare från övriga Skaraborg för att kunna stå upp hyfsat mot framtida stjärnor som Andre Burakovsky, för att nämna en som var på plats.

Mariestad fick frågan först och skickade två spelare, Henning Dahlberg och Johan Frick. Den sistnämnde, numera lagkapten i Mariestad Bois, har man haft härliga möten med de senaste åren. Både som spelare och domare i HockeyEttan.

Frågan gick sedan till Skövde. Där fick vi från Falköping höra att Skövde inte hade tyckt om att Mariestad hade fått frågan först och tackade då nej. Detta öppnade upp för mig och Magnus Conradsson från lilla Falköping som fick möjligheten att visa upp oss bland alla elitklubbar.

Efter sista matchen mot Färjestad fick jag höra att deras ungdomsansvarige vill prata med mig. Jag fick gå igenom Färjestads omklädningsrum in till ett litet förråd där Peter Johansson väntade. Han berättade för mig att han vill ha upp mig på besök i Karlstad för provträning och sedan spela med U16-laget i Göteborg på Scandinavium Cup. Efter en lyckad provspelning blev jag en av eleverna som tagits in till hockeygymnasiet hos Färjestad BK säsongen 2011/2012.

Och tänk, allt detta på grund av en rivalitet i Skaraborg…

Åren på hockeygymnasiet kan man verkligen förklara som en bergochdalbana. Toppar som SM-silver i J20, istid i SHL, match i Champions League och mycket träning med framtida NHL-stjärnor blandades med tunga skador och en sjukdom som nästan tog livet ifrån mig.

Första säsongen i Karlstad var under ledning av Thomas Fröberg och Björn Olsson. Dessa två mötte jag i korridoren inför en träning. Vi hälsade, pratade lite om gårdagens match och till slut säger Björn med sin underbara värmländska:

”Oscar, fan du ser jävligt tunn ut!”

Jag skrattade till och jag som vid denna tid vägde in på 95 kg kontrade bara med att det är på grund av den hårda träningen.

Senare på kvällen hemma i den stora lägenheten på hela 27 kvadratmeter åker vågen fram. 87 kg!? Jag hade alltså tappat åtta kg sedan någon månad tillbaka. Som ni förstår snurrade såklart många tankar i huvudet kring vad som egentligen hänt. Men man bestämde sig för att äta större portioner och sedan var det inget mer med det. Några dagar senare började jag kräkas och blev sängliggande med magsjuka. Vad jag då trodde, i alla fall.

På tisdagen när jag varit hemma några dagar pratade jag i telefon med pappa och han bestämmde sig för att ta ledigt och komma upp till Karlstad på onsdagen för att ta hand om mig. Jag hade det senaste dygnet bara fått i mig lite yoghurt och det mesta kom upp igen.

På onsdag eftermiddag hade pappa kommit till Karlstad och jag hörde hur dörren öppnas. Han ropar hej och klev in i rummet. Han bara tittade på mig och sa:

”Nu åker vi till akuten direkt”.

I efterhand har han berättat att jag var så blek och smal att det inte gick att känna igen mig.

På sjukhuset konstateras att jag fått diabetes typ 1. När jag blev inskriven hade jag ett blodsocker på 68. Ett normalt ska ligga på 4 till 6, så ni förstår ju hur allvarligt detta var.

Vikten då? Vid inskrivningen vägde jag endast 72 kilo. Jag hade alltså tappat femton kg på en vecka.

Doktorn berättade att sjukdomen legat i kroppen ett tag och sedan bara exploderat. Han berättade sedan att jag haft en väldig tur, för om inte pappa hade kommit upp hade jag nog inte vaknat upp på torsdagen. Otroligt otäckt i efterhand.

När sjuksköterskorna förklarade symptomen på diabetes förstod jag att om man hade haft fakta om sjukdomen hade den kunnat upptäckas tidigare, men det är lätt att vara efterklok. Efter sex månader på hemmaplan kunde jag sedan stå på isen till år två på hockeygymnasiet, nu med ett bättre blodsocker och en piggare kropp.

Som jag nämnde ovan plockade vi ett SM-silver med J20 och jag fick göra mina första matcher med A-laget. Fyra år i Karlstad gick fort. Alla ledare, spelare och personer man träffat tack vare hockeyn är jag grymt glad att jag lärt känna och några har jag kontakt med än i dag. Många har slutat, några spelar mest för det är kul och några har tagit sig till SHL eller NHL. Märkligt hur många olika vägar vi kan ta från ett och samma hockeygymnasium.

Just det, jag hann även med en hjärnskakning som jag tog med mig till nästa äventyr…

Flyttlasset och starten i seniorhockeyn gick till Skövde. Nya tränaren Anders Spaak ringde och jag tyckte det kändes som ett bra alternativ för mig. Även här var Skövde och Mariestad i centrum då det var dessa klubbar det stod mellan.

Självklart var det ett stort steg att gå från stora starka Färjestad där allt serverades på silverfat till en klubb i HockeyEttan. Men jag gillade verkligen att spela i Billingehov med mycket folk på läktaren och ju längre in i säsongen man kom så förstod man att Skövde var en av det bättre klubbarna att spela i på den tiden. Dessvärre följde hjärnskakningarna med mig och efter tre säsonger i Skövde valde jag i september 2018 att avsluta min spelarkarriär.

Då hockeyn varit en stor del av mitt liv så var det tufft att acceptera att det nu var över.

Det blev bara tomt.

Men det tog inte lång tid innan telefonen ringde och en domaransvarig i Skövde IK undrade om jag var sugen på att döma lite matcher i föreningen. Jag hade mer varit inne på att bli tränare men jag sa till han vi kan ge det ett försök.

Den kvällen satte jag mig vid datorn och googlade lite om det. På Svenska Ishockeyförbundets hemsida såg jag att det fanns ett domarprojekt för spelare som hade spelat på division ett-nivå och uppåt kunde söka. Sagt och gjort, en ansökan skickades in.

I november gick jag min första kurs. En mindre men grundläggande kurs för domare i distriktet i Västergötland.

Johan Wedin, huvuddomare i HockeyAllsvenskan, var en av instruktörerna under kursen och jag kände att detta hade varit kul att testa på riktigt.

Robin Larsson, tillsättare och coach för domarna, lovade mig på plats att han skulle försöka lösa en match så snart som möjligt.

På kvällen efter kursen ringer Robin och säger att det finns en U15-match i Mariestad jag kan få åka och döma. Han säger att han gärna åker med och coachar mig och självklart var det inget att tveka på. Efter matchen förstod jag att det var detta jag verkligen ville göra och resan som domare kunde börja.

Jag har träffat så många fantastiska domare och personer i hallarna det senaste åren. Man känner verkligen att man har behållt samma lagkänsla. Förut som spelare och nu som domare.

Spelare som man förut gjorde allt för att besegra skulle man nu bedöma?

Hur skulle det gå?

Hur skulle dom ta mig som domare?

Svårast var det förstås när man dömde Mariestad i början. Och som före detta Skövde-spelare var det inte jätteomtyckt att jag var där mer eller mindre varje månad. Ibland undrar man hur tillsättaren tänker, haha!

Att det var kämpigt i början med spelare och ledare kan man inte sticka under stole med, men det blev bättre och bättre ju mer vi lärde kände varandra som domare och spelare, och inte som motståndare som förr. Många härliga matcher i HockeyEttan har det blivit, och nu är det dags för nästa steg.

Nu sitter jag här i soffan och skriver och vet att jag till hösten släpper pucken i HockeyAllsvenskan.

Nya kollegor, nya spelare, nya ledare, nya arenor och nya fans.

Jag är också en av sex som huvuddomare som från denna säsongen är heltidsanställd. Detta gör att man kan satsa fullt ut på det man älskar att göra. Inga sena hemkoster mitt i natten med uppgång 06.00 för att ta sig till jobbet, utan nu kan man i lugn och ro analysera sin match morgonen efter.

Vad gjorde vi bra?

Vad kan vi förbättra?

Var ska jag stå på isen för att få med detta nästa match?

Förhoppningsvis gör dessa anställningar att vi domare kan lägga fokus på rätt saker och komma väll förberedda till framtida matcher.

Ha en fantastisk sommar så ses vi till hösten!