I somras skrev jag på mitt första NHL-kontrakt med Anaheim Ducks.

Något jag drömt om under hela mitt liv.

De senaste två säsongerna har gått väldigt fort och har varit de två viktigaste i min karriär. Framförallt säsongen 2020-21 när jag spelade för Kristianstad i HockeyAllsvenskan.

När jag fick beskedet att jag skulle bli utlånad till Kristianstad under hela säsongen kände jag både av glädje och förväntan. Att ta steget till SHL kändes stort, men i HockeyAllsvenskan visste jag att jag skulle kunna utvecklas. Direkt när jag kom till Kristianstad fick jag jobba med målvaktstränaren Joel Gistedt som gjort lite av samma resa som det var tänkt att jag skulle göra.

Joel blev omedelbart en vän, ett bollblank och mentor och under hans ledning gick det fort i min utveckling.

Störst framsteg kände jag att jag gjorde mentalt. Jag kände ju längre säsongen led att jag kunde spela två, tre matcher i veckan och hela tiden leverera på topp. I HockeyAllsvenskan är varje match så otroligt viktig, framför allt var det så för oss med tanke på tabelläget.

Under JVM-bubblan i Edmonton kände jag att jag lyfte ordentligt och efter jul gick det bara bättre och bättre. Jag kommer ihåg när Mikael Gath i månadsskiftet januari, februari kallade in mig på sitt kontor och sa att det var mig han skulle vända sig till för att klara kontraktet i Sveriges näst högsta serie.

Först tänkte jag att han överdrev, men ju mer jag tänkte på det blev det uppenbart för mig att jag var tvungen att hålla en riktigt hög nivå för att vi skulle säkra kontraktet.

När det stod klart att vi skulle behöva spela PlayOut stod jag inför den största utmaningen i min karriär.

Press.

Nervositet.

Oro.

Det var bara några av känslorna jag kände inför bäst-av-fem-serien mot Väsby. Det var mycket så mycket press. Jag minns att jag och en lagkamrat mådde dåligt av nervositet bara timmar innan den första kvalmatchen.

Skulle vi klara av det?

Matchserien kunde inte ha börjat bättre. Två raka segrar på bortaplan. Två matchbollar hemma i Kristianstad. Det var dukat för fest, men vi lyckades inte knyta ihop den berömda säcken. Ännu en gång behövde vi ladda om mentalt. När de gjorde sitt avgörande mål i den andra övertidsperioden i match fyra trodde jag att det var kört.

Jag kände mig uppgiven och trött och trodde inte att jag skulle klara av att ladda om.

Jag minns att jag ringde min pappa och sa att ”det inte skulle gå”

Men efter snacket med pappa och efter att Gistedt sagt något i stil med ”vem i din ålder får chansen att spela sådana här matcher?” så bestämde jag mig.

Vi skulle vinna den femte avgörande matchen i Väsby.

Vi gjorde en helgjuten insats i match fem, hade marginalerna på vår sida och till slut lyckades Rikard Olsén avgöra i dubbel övertid.

Lättnad.

Att få spela sådana tuffa matcher som artonåring, med den pressen och dessutom gå segrande ur det har gett mig jättemycket. Det har en stor del i att jag blivit så mentalt stark, att jag lyckats etablera mig i SHL och nu skrivit mitt första NHL-kontrakt.

Var hade jag varit utan säsongen i HockeyAllsvenskan?