"Mitt sätt att flippa ur och skapa intresse"
Publicerad: 2022-07-23
Oliver Åström skriver om sin hockeybakgrund, löftet, att cykla 70 mil, en jultomte som släppte pucken, ugnsplåtar och om att flippa ur.

Ja, nu tänker ni säkert något i stil med ”vem fan är Oliver Åström?”…

En kort introduktion är nog på sin plats.

Jag har själv spelat hockey i närmare 20 år där inspirationen kommit till största del från min egen släkt. Bland annat har jag min farfar Hardy Åström som tagit SM-guld och spelat NHL, en farbror som spelat i ungdomslandslaget, samt en pappa som pushat på och alltid funnits med i omklädningsrummet. För min egen del blev det kanske inga större framgångar, men jag gick hockeygymnasium hemma i Skellefteå trots att jag aldrig spelade med Skellefteå AIK. Som 16-åring fick jag prova på min första match i HockeyEttan, men där någonstans slutar väl meritlistan. På ”äldre dar” gick skutan upp till Kalix, och hockeykarriären fortsatte i Finland.

Sedan kom ett löfte in i bilden och nu ska jag cykla 70 mil till Östersund…

Varför skriver man då en sån dum sak som att man lovar att cykla 70 mil till en hemmapremiär om laget går upp, när man dessutom inte har någon som helst anknytning till laget i sig?

Jag tror på att allt man gör har någon slags bakgrund och det har även mitt löfte.

Jag har haft turen att växa upp runt hockeyn, vad jag än har gjort i mitt liv har gått att koppla till hockey på något sätt. Jag har till och med slutat med hockey, vilket ledde till att jag nu jobbar åt Kalix Hockey med mediadel samt fotografering.

Med all bakgrund så kan jag även säga att jag spelat, och framförallt sett en makalös mängd hockeymatcher under mitt än så länge rätt korta liv. Och det har varit ett rent nöje.

På senare dagar har jag däremot blivit fundersam, är hockeyn jag går och ser idag verkligen samma som den jag såg under mina tonår hemma i Skellefteå? Och framförallt, har kulturen runt hockeyn ändrats successivt med tiden som gått?

Tankarna florerar och långt där bak i skallen minns jag en urballad, högljudd, och någon form av oklarhet kring stämningen runt matcherna förr.

Jag minns finalserier och vanliga seriematcher där det var kaos, på gott och ont.

Jag minns ljudkulisser utan dess like, som med en stor sannolikhet hade negativ inverkan på hörseln, på gott och ont.

Jag minns supportrar och publik som vågade spela allan och flippa ur, på gott och ont.

Alla dessa delar är saker jag känt en avsaknad av under några år, mer eller mindre på alla nivåer (läs division tre upp till SHL). Men i vintras såg jag extremt mycket hockey i vårt kära grannland, som i skrivande stund precis vunnit VM, och där trillade någon slags pollett ner.

Sverige har HockeyAllsvenskan och Finland har något som heter Mestis. Gemensamt är att båda ligorna är landets andraligor. Men… jag har aldrig under hela mitt liv sett jultomten släppa pucken i en svensk hockeymatch, men i Mestis och staden Rovaniemi, där skedde det. Och det var inte nog med det. När senast såg ni vågen göras på en svensk seriematch? Hur ofta ser ni folk klä ut sig och ta med sig skyltar och plakat till matcherna? Och när såg ni senast svenska klackar stå och slå på ugnsplåtar och kastruller för att leva om? Allt detta fick man se i matchen mellan RoKi och Ketterä i Finlands andraliga.

Alla dessa underliga saker som man egentligen inte behöver, som trots det skapar något slags intresse och stämning. Och det är det jag vill förmedla med min lilla text, att våga.

Klubbar, spelare och framförallt supportrar.

Våga släpp loss, våga säg saker, våga göra grejer som skapar stämning och intresse.

Jag vill se HockeyAllsvenskan, Sveriges mest underhållande liga, flippa ur lite. Gå utanför boxen och gör årets säsong till den bästa någonsin!

Men vänta nu…

Hela texten skulle ju handla om varför jag skrev att jag cyklar till Östersund om dom går upp?

Som tur är så är det ju rätt enkelt: detta är ett av mina sätt att flippa ur och skapa intresse!

Visst hittar du ditt sätt?

HockeyAllsvenskan