Gästkrönika: "Format mig till den jag är idag"

22 januari 2019 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver HV71-centern Markus Ljungh om när han vann Guldgallret, chansen han fick i Västerås, inställningen, matchen i Sundsvall när han plockades av och frågan från Johan Tornberg.


Guldgallret är igång i HockeyAllsvenskan.

Jag minns när jag vann priset.

Det var en speciell säsong. Västerås hade plockat in två nya tränare i Mats Waltin och Bert Robertsson och under våren fick jag reda på att jag skulle få sommarträna med A-laget. Jag hade hört att Waltin gillade unga och hungriga talanger så jag visste att jag skulle få chansen om jag visade framfötterna.

Jag tränade på bra, det gick okej i träningsmatcherna och några matcher in i serien fick jag skriva på ett A-lagskontrakt.

Där jag fick en lön på 3000 kronor i månaden.

Det var inte mycket, men det var inte pengarna som var det viktiga, det var att få chansen.

Det blev en bra säsong. Spelade mycket, jag fick förtroende, fick spela powerplay.

Det var en nyttig säsong också. Vi hade många äldre spelare så jag var ödmjuk inför möjligheten att spela med dem. Som yngst fick jag plocka puckar och dela ut kaffe i bussen på bortaresorna, men blev alltid väl omhändertagen.

Stefan ”Loppan” Hellkvist var en förebild. Jag minns bland annat en bussresa på åtta timmar upp till Umeå där jag satt och pratade med honom.

Jag minns också en speciell match.

Vi åkte buss till Sundsvall. Det var en match där jag skulle få visa lite mer av min offensiva sida. Jag hade spelat tre byten i matchen när en kvinna från deras sekretariat kom springande. Jag förstod att det var något som hänt. Det visade sig att jag inte var med i laguppställningen. Bert Robertsson hade glömt skriva upp mitt namn. Jag fick kliva av.

Det var surt då men nu kan jag skratta åt det.

I efterhand har jag funderat en hel del över varför just jag fick chansen.

Talangen i sig var nog grunden som gjorde att jag skapade en chans för mig själv, men någonstans krävs också tur och någon som vill satsa på just dig som individ. Att Västerås ville satsa på mig är jag tacksam för. Kanske hjälpte det att centrar som Patrik Berglund, Mikael Backlund och Dennis Rasmussen fått chansen innan. Klubben har alltid haft ett gott öga till juniorcentrar. Att så många centrar lyckats i en och samma klubb under så kort tid måste vara unikt.

Jag tror en stor sak för mig var att aldrig kände någon stor press eller lade någon stor press på mig själv.

Jag kände mig inte tvingad att ta chansen. Tror att tankesättet har ändrats hos juniorer från min tid till nu, där fler nu har inställningen att man ska visa upp sig, att inte ha så stor respekt. Vilket är kul att se. Men min inställning funkade bra för mig och har nog hjälpt mig att hamna där jag är idag.

Mot slutet av säsongen kände jag att jag hade chansen att vinna Guldgallret.

Kommer ihåg att jag stod och tittade på en juniormatch när Johan Tornberg som var med i juryn kom fram och frågade mig varför just jag skulle vinna priset. Jag svarade att jag tycker att jag förtjänar att vinna, att jag har haft en fin utveckling under säsongen, Jag var redan nominerad då. När han ställde den frågan så visste jag att jag hade en chans att vinna.

Jag var inte helt van vid uppmärksamheten som det blev. Har aldrig varit med i några landslag (jag var reserv en gång) eller så innan och hade inte haft så många ögon på mig. Det var kul.

Jag är också glad att jag var i just Västerås. Hade jag spelat i en SHL-klubb är det inte alls säkert att jag fått samma chans.

Priset som årets junior och hela den första säsongen på seniornivå har betytt mycket för mig. Den har format mig till den spelare jag är idag.

Markus Ljungh
Spelare i HV71 och Guldgaller-vinnare 2011