"Inte många trodde detta för tio år sedan"

31 juli 2021 09:00

Anton Svensson skriver om sin hockeyresa, en annorlunda väg, om att bli ratad men ändå kämpa på, familjens betydelse, ihärdigheten och genombrottet i Tingsryd.


Idag tänkte jag ge er läsare en inblick i hur jag tänker, hur jag är som person, vad som har skapat mig och min resa till där jag är idag.

Jag är 28 år gammal och är född och uppväxt i ”kringelstaden” Södertälje. Jag växte upp i en villa med båda mina föräldrar och en fyra år yngre bror. I tidig ålder började jag med olika bollsporter så som innebandy, fotboll, hockey och golf. Jag har alltid älskat att tävla i allt jag gör. Oavsett om det var att cykla längst på bakhjulet, spela fotboll på skolgården eller brädspel med familjen.

Det bästa jag visste var att vinna över min lillebror.

Jag är ganska säker på att det är många av er som läser som också kan känna igen sig i det.

Den tävlingsinställningen startade alltså i tidig ålder, har man då ett syskon som är likadan triggas den inställningen ännu mer.

Min bror Oscar har betytt extremt mycket för mig under min uppväxt och betyder fortfarande lika mycket. Jag och brorsan har alltid triggat varandra och har alltid velat vinna över den andra i allt vi gjort. Den tävlingsandan som vi hade när vi fortfarande bodde under samma tak lever kvar än idag, även fast vi har bott på olika sidor av världen under de senaste åtta åren.

Både jag och min bror har inspirerats mycket av vår farfar Kjell. Farfar har varit en Sveriges bästa hockeymålvakter genom tiderna och har gjort jättemycket inom svensk hockey. Självklart är det häftigt att man har en familjemedlem som har haft en framgångsrik hockeykarriär men farfar spelade långt innan vi var födda. Det är inte bara min farfar som har en framgångsrik karriär, min mamma har vunnit VM tre gånger i Barbershopkör. Eftersom min farfar, pappa och bror har spelat eller fortfarande spelar hockey så smyger mammas tre VM-guld konstigt nog under radarn hemma.

Man skulle kunna säga att vi har väldigt ”högt i tak” i min familj.

Min pappa och farfar har alltid varit delaktiga i hockeyn och jag skulle nog säga att farfar är den mest kritiska personen jag träffat, men det är självklart med omtanke som den konstruktiva kritiken har förmedlats. Han vet själv hur det är och vad som krävs för att vara professionell hockeyspelare på den allra högsta nivån, just därför har han väldigt tydliga tips och råd om vad som behöver göras på och utanför isen för att man ska kunna nå dit. Det är något som jag idag är väldigt tacksam och lyckligt lottad över. Det är kul att det finns ett sånt engagemang från min familj.

Jag kommer ihåg en händelse från när jag var 13–14 år, jag skulle spela fotbollsmatch en helg och när jag blev väckt vid niotiden på morgonen så hade farfar lagat pasta med köttbullar till frukost. Farfar brukade själv alltid äta en rejäl måltid med pasta tre timmar innan matchstart när han var aktiv. Det funkade alltid för honom och han tyckte därför att det skulle göra det för mig också. Just den helgen var det han som skulle köra mig till matchen så därför blev rutinen inför match annorlunda än vad den brukade. Den rutinen har jag med mig än idag, jag äter alltid en rejäl måltid tre timmar innan match.

Redan som ung lärde mina föräldrar tillsammans med min farfar mig en attityd och inställning där man aldrig ska ge upp oavsett vad man har gett sig in på. Det är något jag har haft med mig hela livet, jag har aldrig get upp drömmen om att leva på ishockeyn.

Efter många år av hårt arbete och slit så lyckades jag ta mig till en nivå inom hockey där jag kan leva på att göra det jag älskar.

Jag kanske inte har haft den utvecklingskurva som andra spelare haft.

Jag har aldrig spelat J20 superelit utan spelade istället J20 elit i Nyköpings HK och division ett. Jag gjorde hockeyallsvensk premiär som 25-åring och noterades för min bästa säsong i karriären som 28-åring.

Det var inte många som trodde att jag skulle vara den spelare jag är idag för tio år sedan.

Redan i tidigt ålder började mina tankar på en eventuell flytt till USA komma på tal. Som 20-åring valde jag att flytta till USA för att studera på college och samtidigt spela hockey. Det är förmodligen ett av mina bästa beslut jag gjort i min karriär eftersom jag fick en ny hockeyupplevelse, en utbildning och lärde mig ett nytt språk, allt på samma gång.

Idag har jag en Bachelor-examen inom marknadsföring och ledarskap. En utbildning är något jag alltid velat ha, en utbildning är som en "plan B" för professionella atleter. Det ger mig en möjlighet att göra en karriär inom ett annat område efter att hockeykarriären tagit slut. Ishockey är en ”ungdomssport ”som man farfar burkar säga, eftersom det är inget man kan hålla med hela livet och alla kommer inte kunna leva på sporten/idrotten efter karriären. Att ha en ”plan B” är något som har varit viktigt för mig eftersom jag inte hade den lovande framtiden som många andra spelare har haft.

Säsongen 20/21 var en speciell säsong på många olika sätt som alla är medvetna om. Vi alla har levt ett helt nytt liv med nya rutiner när det gäller den sociala aspekten i vardagen.

För min egen del så var säsongen 20/21 väldigt bra på många olika sätt.

Min nyckel till framgång att alltid varit självsäkerheten i mig själv. Det grundar sig i min uppväxt, där jag behövde göra saker själv och lära mig hantera både fram- och motgångar. Jag har alltid varit medveten om vad jag kan och vad jag har i mig. Det kanske låter lite kaxigt men det är så jag tänker och alltid gjort. Jag tänker väldigt sällan på hur andra presterar eller vad andra gör, utan fokuserar väldigt mycket på mig själv och vad jag kan göra för att bli bättre. Men måste också säga att jag blir glad och inspirerad av andras framgång, för andras framgång sporrar mig till att bli bättre och ger mig inspiration till att få uppleva samma framgång.

I och med allt som hände under förra säsongen med NHL och AHL valde några spelare att komma hem till HockeyAllsvenskan och spela. David Gustafsson valde att komma hem till Tingsryd och spela för moderklubben vilket självklart var spännande och väldigt roligt för oss andra. Trots att han är så ung som han är så satte David en prägel i laget och visade vägen för oss andra, vilket gjorde att många lyckades att prestera på sin allra högsta nivå. Det är kanske svårt att tro att endast en spelare kan göra så stor skillnad i ett lag men jag tycker faktiskt att David visade vägen även fast han bara gjorde sjutton matcher. David satte bollen i rullning och sen byggde hela laget vidare på det och skapade en bra atmosfär för att utvecklas och där vi kände oss trygga inom gruppen. Resultatet i slutändan kanske inte blev exakt som vi hade önskat men vi ska vara nöjda med det vi gjorde.

Jag måste också lägga till att förtroendet jag och många andra spelare fick av Magnus Bogren har stor betydelse till att spelare presterar över förväntan. Jag själv har mycket att tacka Bogren för under min tid i Tingsryd, han har bryr sig om spelarna och vill verkligen att spelare ska utvecklas. Tingsryd kanske inte är superlockande när det gäller livet utanför hockeyn med tanke på storleken på byn men förtroendet man får från ledarstaben är speciellt och har varit väldigt betydelsefullt för mig. Det förtroendet skapar en mentalitet inom föreningen där man vågar att utmana sig själv, vilket är en stor faktor till min framgång under förra säsongen.

Nu väntar ett nytt kapitel i Västerås.

Med det tackar jag för mig och önskar er alla en glad sommar och hoppas att vi ses i ABB Arena i vinter!