Gästkrönika: "Det var stort, jävligt stort"

16 april 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Victor Ejdsell om karriären, skott i plexit, succésäsongen i Karlskoga, storslammen i Guldtröjan, "love bombing" och chockresan till Nordamerika.


Att hockeyplanen bakom vårt lilla radhus i Hagfors skulle leda till att jag nu sitter i Rockford i väntan på att en chaufför, som ska hämta mig och köra mig till Chicago där jag ska spela min första NHL-match, känns overkligt.

En dröm jag haft sedan jag stod på Valhall och matade skott efter skott för att lära mig att skjuta i plexit.

För just då var de det viktigaste av allt, att kunna skjuta i plexit, fråga mig inte varför men så var det. Men den där drömmen om NHL har alltid känts så långt bort och overklig på något vis. Trots att jag skrev NHL-kontrakt efter säsongen i Karlskoga så har jag aldrig tänk att jag en dag faktiskt ska stå i United Center inför 23 000 personer i publiken (mer än dubbelt så många som bor i min hemstad?!) och göra det jag älskar och lever för.

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att pappa satte på mig skridskorna innan jag ens kunde gå, eller ens hade haft ett par skor på mig. Jag var så liten att jag inte ens minns det. De första minnena jag har i livet är från hockeyn, hur jag och min dåvarande men också nuvarande bästa vän Emil sprang hem från skolan för att så snabbt som möjligt hinna upp till ishallen. Mamma hade fixat fika och vi spenderade all vår ledig tid på Valhall.

Jag minns så väl en händelse som vi idag kan skratta åt men som då var en mardröm. Jag stod och sköt på skottrampen vi hade byggt upp hemma bakom garaget, ett slagskott i stolpen och jag ser hur pucken flyger rakt mot färghinken som inte hade något lock och det sprutar färg ÖVERALLT. Jag stod och kliade mig i huvudet och tänkte hur ska jag förklara det här för mamma och pappa. Jag kan också nämna att den burken inte innehöll samma färg som vi hade på huset och därefter fick dom måla om den väggen, pappa var inte så nöjd då.

Åren gick och så såg det ut, allt jag gjorde handlade om hockey i stort sett. Hockeyn har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och min familjs liv.

Jag gjorde debut i division två som 14-åring och det skulle nog bli min mest nervösa stund i livet men en känsla jag aldrig kommer att glömma. Att kliva in i A-lagets omklädningsrum med alla dom stora grabbarna var en skrämmande känsla men ändå väldigt häftig. Jag valde sedan att stanna kvar i Hagfors och gå hockeygymnasiet där. Dels för att jag kände att mycket speltid skulle utveckla mig men också för att jag inte kom in någonstans på dom bra gymnasierna, vilket såklart var en besvikelse. Men det gick bra för mig ändå i division två och tre, jag spelade både för min moderklubb Viking HC och Sunne IK. Jag pendlade alltså 45 minuter till varje träning och 45 minuter hem, värt att tilläga är att jag var 17 år och inte hade körkort så pappa och mamma körde fram och tillbaka för att få det att fungera för mig. Ibland fick farmor rycka in med sin lilla gröna Clio och jag kan väl säga att det inte tog 45 minuter till träningen utan 1 timme och 45 minuter då. Just då tänkte jag nog inte på det på det sättet jag gör idag, men fan vad jag uppskattar hur mycket min familj och släkt ställt upp för mig. Farmor och mormor i kiosken på matcherna, fastrar och kusiner klistrade framför varje match. Och framförallt min mor och far, för alla timmar av engagemang och jag vet att utan dom hade jag inte varit där jag är idag. Nej, hockeyföräldrar ska verkligen ha cred för allt arbete dom gör.

Mitt sista år på gymnasiet ringde dom från Färjestad och ville att jag skulle köra klart sista året där efter en lyckad säsong. Något år senare fick jag chansen i Färjestad BK:s A-lag, gjorde min första SHL-match och ännu en dröm som gick i uppfyllelse. Jag lyckades till och med göra ett mål faktiskt. Men efter ett tag blev jag utlånad fram och tillbaka till Timrå och när jag ser tillbaka på det så är det nog inte den bästa tiden i mitt liv, en ganska tuff tid rent psykiskt. Men när jag ser tillbaka på det är jag väldigt tacksam för tiden i Timrå, det laget gav mig en försmak på HockeyAllsvenskan.

Våren kom och jag stod sedan inför ett val, en SHL-klubb som ville ha mig som 13:e forward eller en allsvensk klubb som ville ha mig som en ledande spelare. För många hade nog det valet varit självklart, SHL är ju ändå något man drömt om sedan liten. Men för mig var det inte självklart, för den där allsvenska klubben hade något som ändå lockade mer. Kanske var det samtalen med Daniel Wessner och Martin Thelander där dom verkligen visade att dom ville ha mig eller så var det tanken av 16 minuters spel per match, jag vet inte riktigt.

Men en sak vet jag, trots att jag gick emot vad många tänkte och tyckte så kommer säsongen med BIK vara den mest svårslagna säsongen när jag ser tillbaka på min karriär i framtiden.

Gemenskapen i det laget är något alla lag borde sträva efter. Det var inte en dag jag lämnade sängen på morgonen och kände att jag hellre hade velat ligga kvar, varje dag i bilen till hallen kändes det verkligen kul att komma till jobbet. Jag är övertygad om att spelare som Wessner, Daggen och Höggren är en bakomliggande faktor. Från första dagen i BIK kunde man känna deras kärlek till klubben och den smittade verkligen av sig. Trots att jag bara spelat en säsong i BIK så är det ett lag som ligger mig nära (efter Viking) om hjärtat och jag har följt nästan varje match dom spelat i vinter.

Jag är ganska så säker på att vår framgång säsongen 2016/2017 var just denna gemenskap som vi hade i laget. Hela tiden jobbade vi med att stärka varandras självförtroende istället för att bryta ner. Jag minns en gång när vi hade ett möta planerat, jag förväntade mig nog en matchgenomgång men Tobias Thermell kliver in genom dörren och ber oss köra ”love bombing”. Jag tittade mig omkring och tänkte vad i helvete är det här, men ingen annan verkade tycka detta var något konstigt så det var bara att köra på. Så där satt vi, 25 vuxna män i en cirkel och skulle ”love bomba” varandra. Ja ni hör ju hur det låter och detta innebar alltså att 24 av oss skulle till en person som haft det tufft antingen på eller utanför isen säga några stöttande ord. Det blev väldigt uppskattat av oss allihopa till slut, tro det eller ej.

Jag satte upp ett mål för säsongen för min egen del, mitt mål var att göra 25 poäng.

Jag frågade med lite osäkerhet min flickvän om hon tyckte det var ett rimligt mål, om hon trodde jag skulle fixa det. Jag kom fram till att, jo men det kan jag nog fixa och att om jag inte gjorde det så skulle jag inte bli besviken det var ju ändå min första säsong i HockeyAllsvenskan.

Mitt självförtroende var lågt, efter en säsong upp och ner i HockeyAllsvenskan och SHL. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av mig själv. Även laget satte upp ett mål, topp-4. Säsongen gick och allt flöt på för oss i laget, dom långa bortaresorna som annars kan upplevas som jobbiga var aldrig jobbiga med BIK. Det var alltid kul att hänga med laget. Mitt självförtroende blev bättre för varje träning och match. Det var en sjuk säsong, vi var tippade långt ner i serien av många. Vi vann match efter match och flyttade oss uppåt i serien. Jag tror att det som gjorde oss så bra var att alla våra fyra femmor visste precis vad den bredvid var bra på och på något sätt lyfte fram det hela tiden. Vi var otroligt trygga med varandra och som sagt, vi hade aldrig tråkigt med varandra. Ett av dom roligaste minnen jag har från tiden i BIK är när vi möter AIK hemma. Daniel Wessner kommer precis innanför blålinjen och skjuter ett slagskott rakt upp i krysset. Målvakten blir utbytt och Wessner åker fram till deras bås och skriker ”det är inte hans fel”, detta är en sån typisk händelse som bara händer i BIK och kanske bara med Wessner i laget.

Säsongen led mot sitt slut och vi hade nått vårt mål, med god marginal. Så tillslut var det klart att vi skulle möta Mora. Och i den serien måste jag ändå säga att Mora vann helt rättvist, dom var otroligt bra och prickade formen. Men vi var inte körda där, vi fick en andra chans, i nästa omgång där AIK hade vunnit fortsättningsserien. En otroligt jämn serie i bäst av tre matcher som kunde gått precis hur som helst. Men vi gick vinnande. Jag kommer aldrig glömma Calle Berglunds skott som gick stolpe in, i övertid.

Efter den vinsten var det klart att det var Rögle vi skulle möta. Jag tycker att vi spelade otroligt bra i den matchserien, mycket bättre än vad vi spelade mot Mora eller AIK. Vi var med i varje match. Men förlorande ändå med 4-0 i matcher. Man kan väl säga att det fanns en viss skillnad men samtidigt var nog många i laget förvånade hur bra vi stod upp mot dom. Trots att vi åkte ut var jag nöjd och otroligt stolt över det laget hade åstadkommit.

När jag ser tillbaka på det så är det den roligaste säsongen hittills i mitt liv. Jag blev även tilldelad årets forward, årets poängkung och den viktigaste av dem alla, årets mest värdefulla spelare. Det var stort för mig att ta emot dom prisen i det nyinstiftade Guldtröjan, jag hade aldrig kunnat tänka mig att mina motståndare upplevde mig som den mest värdefulla spelaren, nej det var stort, jävligt stort. Och jag tycker att det är enormt kul att sådana utmärkelser finns kvar i hockeyn, för dom betyder mycket och i mitt framtida hus kommer dom tröjorna garanterat sitta på väggen med stolthet.

Säsongen tog slut och vi skulle ha avslutningsmiddag, jag stod i omklädningsrummet i Nobelhallen när jag fick ett samtal från Johan Garpenlöv, han började prata med mig om mina utvecklingsmöjligheter samt mina styrkor. Jag hade inte en tanke på vad han ville egentligen men till slut frågade han mig om jag ville vara med och representera Sverige. Jag fick gåshud, ännu en dröm som blev sann. Det blev några matcher med landslaget men det slutade tyvärr med en huvudtackling som gav mig hjärnskakning. Men återigen, att få spela med dom stora grabbarna i de gula och blåa matchställen var en dröm som blev uppfylld. Lite kul också att vi skulle till Budapest första matchen, dit jag egentligen skulle på lagresa med grabbarna.

Då var det dags för nästa chock.

Jag blev bjuden till USA för att hälsa på tre olika organisationer som sedan skulle leda till att jag skrev mitt första NHL-kontrakt. En resa jag sent kommer glömma. Nashville, Detroit och Chicago var städerna vi besökte. Jag minns så väl när vi satt i Nashville och skulle kolla slutspelsmatch, det var min första NHL-match jag såg och det var sådan sjuk atmosfär. Hade någon frågat mig där och då om jag ett år senare trodde jag skulle spela i den ligan hade jag nog skrattat den i ansiktet. Så overkligt är allt detta för mig.

På något sätt så känns det som att jag har HockeyAllsvenskan och BIK att tacka för så mycket. Som att dom hjälpt mig att bli den hockeyspelare jag är idag både på och utanför isen. Och med det menar jag inte att jag är nöjd, jag är långt ifrån klar. Jag ska längre än såhär och jag ska bli mycket bättre än såhär!

Men nu sitter jag faktiskt här, imorgon ska jag göra min NHL-debut och ännu en dröm kommer gå i uppfyllelse, den största drömmen av dom alla.

Men jag tror ändå inte jag kommer vara lika nervös då som första matchen på bänken i Viking HC, division två.

Victor Ejdsell
Ifjol i Karlskoga, i år i HV71 och Chicago Blackhawks

Fotnot: Krönikan skrevs innan Victor Ejdsell gjorde sin NHL-debut