De flesta av oss känner igen Askungens uttalade fraser om hopp och förtvivlan, angående den där balen som hon inte skulle få vara med på från början, när vi slår oss ner i tv-soffan kl 15 på julafton varje år:
– Vad är väl en bal på slottet? Den är säkert tråkig, förfärlig, hemsk och, och, och kanske helt… underbar!
Så kan det nog kännas så här nära inpå stundande kval för klubbarnas styrelser, spelare, ledare och inte minst fansen just nu, speciellt om man ska spela ett kval där man riskerar att åka ur. Så mycket står ju på spel för klubbarna.
-– Vad är väl ett kval?
Mycket ångest och oro men samtidigt den där pirrande, nervösa och spännande känslan i kroppen 7-24 som bara ett hockeykval kan ge.
I alla historiska idrottsögonblick med lag inblandat, så är det alltid så att det är i ett starkt kollektiv som kommer samman och hittar det där flowet, där i frigörs det en tro, man ser möjligheterna, rädslan att förlora finns inte och det skapar en miljö för vissa att kliva fram och göra det där extra. Det är nu man ser vad för karaktärer man har i laget och i sig själv. Att vilja offra sig för laget och täcka det där skottet, att våga hålla i pucken den där extra sekunden och slutligen göra det där målet som ger segern.
Vi alla har sett det gång på gång.
Här följer lite från det jag varit med om som ledare senaste åren.
Jag spelade en hel del kval som spelare också men det går jag inte in på denna gång.
När jag hade äran att träna Vita Hästen 2013/14 ihop med Svenne Ericsson, som jag även spelade ihop med 88/89 i just VitA Hästen, en fantastisk person som alltid kom in med små detaljer som kunde fälla avgörande för vår del, så var det en klubb som försökt ta sig tillbaka till HockeyAllsvenskan i 18 år utan att lyckas hela vägen. Man hade flertalet gånger fallit på det berömda målsnöret. Vi hade en fantastisk grupp människor, men det var också en hel turbulens den säsongen, både i klubben och i laget men alla gick samman och vi fick en grupp som jobbade grymt bra ihop. Vi gick till kval och till slut i näst sista matchen borta mot Troja så kunde vi få till det och Gustaf Gardell slog in den avgörande pucken som betydde spel i HockeyAllsvenskan 2014/15. På natten i flera minusgrader stod våra fans i rondellen vid Himmelstalundshallen i bara överkroppar och hyllade laget.
Minnen som man aldrig glömmer.
Säsongen 2014/15 fick jag nytt jobb i Karlskrona. Som andretränare fanns legendaren i KHK, Tobbe Karlsson med sin humor och vilja att alltid hjälpa andra, vid min sida. Vi hade en grupp som inte många utanför trodde så mycket på. Man hade tappat en hel del spelare som var tongivande. Men man märkte redan från start att truppen ville mycket. Säsongen innan hade man ju gjort ett fantastiskt resultat, och det var inte många som trodde att det kunde upprepas, men laget ville annat.
Vi satte en hög målsättning att bli bland de åtta främsta, som den säsongen kunde få möjligheten att spela om en SHL-plats. Det byggdes upp en tro på oss själva men allt var inte smärtfritt. Som alla lag finns det utmaningar med många människor och olika viljor samt att man kommer från olika miljöer. Minns att vi pratade mycket om att man når eller kommer närmare sitt uppsatta mål varje match, inte i den sista enbart. I dessa matcher skapar man teamkänslan och bygger på sig erfarenheter in slutet på säsongen såsom ett kval.
Väl framme vid ett direktkval till SHL mot Västerås så var det ett lag som hade hittat sina roller och man accepterade sin roll som spelare. Vi hade också genom säsongen gjort enorma upphämtningar, kvitterat och vunnit matcher på sudden och egentligen varit ett gäng som aldrig gav upp oavsett vad det stod på tavlan. Vi spelade på mycket folk, det vill säga alla fyra femmor hade istid under hela säsongen. Jag tror att spelarna kände sig delaktiga och att dom kände sig värdefulla oavsett vart dom spelade och med vilka. Det är erfarenheter man bär med sig in i ett kval, ingenting är omöjligt, liksom. Det tänket är ovärdeligt i ett kval tycker jag. Rädslan att förlora fanns inte i denna grupp!
Och ju längre säsongen gick fick vi liksom höja målet hela tiden. När Vyacheslav Trukhno satte avgörande pucken och avancemanget till SHL var ett faktum så bevisade det sig igen, att för ett lag som får tag på detta som jag försökt beskriva ovan så är ingenting omöjligt. Jag är så tacksam att fått varit en del av dessa häftiga bedrifter som spelarna i dessa lag har åstadkommit tillsammans.
Första säsongen i SHL blev mycket tuff, vilket vi alla var införstådda med. Det blev ett kval till för att hålla oss kvar. Denna gång stod min moderklubb AIK för motståndet. Ett kval som återigen blev tufft och utmanande. För en del experter var vi redan uträknande innan vi ens börjat spelat. Men det fanns något i denna grupp som skulle visa sig räcka för att stå som segrare.
Första matchen gick till overtime och i den tredje övertidsperioden, i den 110:e minuten, kunde vi avgöra, återigen gör Truckhno målet. Match två är AIK grymt bra och vi torskar på ett kokande Hovet. Vi vinner tredje matchen hemma och vi ska återigen upp till Hovet, vi visste vad som väntade så vi var tvungna att göra lite annorlunda inför den tänkte vi. Vi inom ledarstaben (Ove Molin, Anders Palm, Tobbe Karlsson och jag själv) körde ju alltid videoscouting inför varje match, ganska likt varje gång. Men inför match fyra så kom vi överrens om att ta fram lite andra bilder på tidigare matcher vi haft under säsongen. Det gav oss alla ett självförtroende där vi kunde se hur bra vi kunde spela. Vi visade bilder från en match vi gjorde borta mot Frölunda som vi var så nöjda med. På något sätt så kom laget in i ett flow som gjorde oss till segrare och nytt SHL-kontrakt för klubben vart klart. Nu ska det sägas att AIK var riktigt bra och hade kunnat slå ut oss där och då. Men vi hade det där lilla extra som behövs i ett kval just då.
Jag kommer också ihåg ett kval från 2001/02. Jag hade varit tränare två säsonger som assisterande coach i Almtuna i division ett och sedan headcoach i Gimo också i division ett. Därefter gjordes det en liten satsning på en liten klubb i Uppsala, Uppsala Hockey, som var ett kompisgäng från början som startade på skoj i division fyra men hade klättrat upp till division två. Laget hade startats med iniativ av Hasse Baumann som drev hela klubben själv i stort sett.
Men nu ville några personer i länet utmana Almtuna på riktigt och man tog sats mot division ett.
Sagt och gjort, jag blev tillfrågad om jobbet och tackade ja till en ny spännande utmaning som ung tränare. Vi fick senare in spelare som inte riktigt tog plats i de övriga uppländska lagen och sen kom det in spelare som skulle plugga samtidigt på universitetet i stan och vi gick rakt igenom serien med endast tre förluster, om jag inte minns fel. Och nu väntade kvalet, det var bara det att vi fick vänta nästan 30 dagar på att lagen uppifrån skulle spela klart. Med andra ord ingen rolig sits med 30 dagar utan matcher.
Vi började kvalet med två torskar och nu vart det lite oroligt i lägret såklart. Men vi pratade igenom allt och gjorde allt vi kunde för att se till att börja vinna matcher, för det var ju inte kört än. Laget tog sig samman och började vinna matcher och nu plötsligt hade vi chans att vinna kvalet och gå upp.
När sista matchen skulle spelas så skulle vi möta Värmdö på bortaplan, vi var tvunga att vinna med två mål annars skulle dom gå upp. I andra båset stod en mycket rutinerad herre vid namn Tommy Boustedt. En av utbildarna från de kurser jag gått i tränarutbildningen, med massor av rutin. Hur skulle vi kunna vinna mot hans lag? Nu stod man öga mot öga mot honom. När cirka två minuter är kvar av matchen leder vi med två mål, och vi får två man utvisade. Boustedt tar ut målvakten och vi lirar tre mot sex. Dom fullständigt bombar vårat mål. Men då kliver ett par spelare i vårat lag fram och visar en enorm karaktär, bland annat Fredrik Georgsson från Östervåla men också en av våra studenter från lilla Säter, Tomas Nygren. En spelare jag ofta nämt I föreläsningar med mera. Han var inte snabbast, sköt inget vidare, inte bästa tekniken heller men han hade ett hjärta som blödde för laget. Han och övriga slängde sig och täckte det ena skottet efter det andra. Slutligen stod vi som segrare och gick upp till division ett. Det var första gången jag var med och vinna ett kval med ett lag som tränare.
Jag tror att det kan vara nyttigt för lag att gå igenom tuffa perioder men hela tiden ha ett motiv att försöka hitta lösningar på problemen som alltid dyker upp en säsong. Att man inte är för stolt för att backa undan för andras idéer och tankar. Att man tillsammans hittar vägar att gå. Man ska inte vara rädd för misslyckanden, förluster och kontroverser.
Däremot så måste det finnas lojalitet och ärlighet.
Tummar man på detta så kommer man aldrig att lyckas.
Att man också behöver hitta ett lugn mitt i stormarna som kommer och bevara sitt sinne, ha is i magen och kylan när det blir lite förvirring, de lag som klarar detta har störst chans att vinna ett kval och nå målet.
Kval är en underbar tid som inte alla får uppleva, var tacksam att just DU få vara med och ha möjligheten att skapa historia för ditt lag, din klubb och era fans Och inte minst för dig själv och ditt liv. Det kan du inspirera andra med i framtiden.
Lycka till!
Pelle Hånberg Tränare i SC Langenthal, Schweiz
