Gästkrönika: "Glad att jag fick den smällen"

9 oktober 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver förre Almtuna-spelaren och numera journalisten Martin Nilsson om sina hjärnskakningar, en pappa som hotade att slå sönder skridskorna, migränen, känslorna av saknad och lättnad och beslutet att ge upp hockeyn.


Hovet i Stockholm, 13 september 2012: Jag gör hockeyallsvensk debut för mitt Almtuna mot nykomlingen Djurgården. Att kliva in på isen inför 7 161 åskådare på ett fullsatt Hovet är ett starkt minne jag hoppas att jag aldrig kommer glömma - mindre kul var ögonblicket när Fredrik Bremberg vallade in 1-0 via min skridsko. I powerplay, förstås.

Senare samma höst blev det NHL-lockout och plötsligt ställdes man mot Anze Kopitar och Bobby Ryan, vilka anslutit till Mora. En smått surrealistik upplevelse för en kille med typ tio seniormatcher i kroppen.

Där och då fanns inte en tanke på att hockeykarriären skulle ta slut bara två år senare.

Hockeyn var ju ens liv.

Bahcohallen i Enköping, 12 november 2014: Omgång 7 i hockeyettan östra och under en match med mitt Wings HC mot Enköping får jag en tackling mot huvudet. Den är inte ful eller våldsam, men en axel från en spelare som åker i samma riktning som mig räcker för att orsaka hjärnskakningen som satte stopp för min korta karriär.

I dag är jag glad att jag fick den där smällen i Enköping och för veckorna av huvudvärk som följde. Det var först då jag insåg hur känslig jag blivit för våld mot huvudet. De sex hjärnskakningarna jag fått fram tills dess hade inte bara inneburit konkreta bekymmer som huvudvärk och illamående och kortare avbrott från isen.

Efter läkarbesök, många timmar av funderande och en far som hotade med att åka till hallen och slå sönder mina skridskoskenor om jag skulle börja träna igen tog jag beslutet att lägga av. Det var inte på någon läkares initiativ men jag visste själv att jag är alldeles för oteknisk och långsam för att göra nytta på isen utan att spela fysiskt. Tack, mina nära och kära, för att ni hjälpte mig att ta beslutet.

Samma höst hade jag börjat plugga medie- och kommunikation hemma i Uppsala och hade sedan jag var liten en avlägsen dröm om att bli sportjournalist. Den journalistiska gärningen inleddes med hockeybloggen Rinkside (originellt, jag vet) för Upsala Nya Tidnings räkning. 2016 missade jag knappt en Almtunamatch - bloggen blev en optimal plattform för att kombinera två stora intressen: att skriva och följa hockey. Och en möjlighet att en dag bli journalist ”på riktigt”.

Nu är det fyra år sedan jag åkte till Pinbackshallen i Märsta och berättade för laget att jag gjort min sista träning. Jag minns att jag var lika ledsen och tom som jag var lättad.

Eller hur var det nu egentligen?

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag kände eller tänkte. Att mitt minne påverkats av de sju hjärnskakningar (tre allvarliga, fyra lättare) jag kan räkna till är nog det jag tycker är jobbigast. Korttidsminnet fungerar relativt bra, men när vi börjar snacka år är det mesta suddigt. För att inte tala om barndomsminnen... Nej, de kan jag knappt berätta om över huvud taget.

Hemska berättelser om elitspelare som upplever extrem huvudvärk och depressioner många år efter själva hjärnskakningarna gör ont att ta del av. Berättelser som har en oroande såväl som en mentalt förberedande effekt för oss som varit med om liknande våld mot huvudet. Personligen är jag inte i närheten av att behöva stänga in mig i ett mörkt rum vissa dagar, men det finns situationer och tillfällen då även jag påminns om hockeyns baksida.

Tydligaste följden av mina hjärnskakningar är att jag utvecklat migrän. Än så länge slår den inte till särskilt ofta - drygt varannan månad - och jag är glad att den ger med sig relativt snabbt. Det inleds alltid med att min syn blir suddig och medan det eskalerar kommer huvudvärken som ett brev på posten. Lösningen? Ta riktning mot närmaste säng, sova några timmar och hoppas på att bli helt återställd dagen efter. Huvudvärken är ofta efterhängsen i ungefär ett dygn. Men så länge symtomen inte förvärras är det inget som begränsar min vardag. Att dessutom kunna bli som ett barn igen när jag beträder isen med Almtunas veteranlag är en underbar känsla.

Tillbaka till Pinbackshallen 2014. Beslutet att lägga var det svåraste och jobbigaste jag tagit. Även om det i dag känns ganska självklart . Hade jag förstått vad ett liv utanför isen har att erbjuda och att jag i dag skulle tjäna pengar på att bevaka och rapportera om idrott hade det funnits noll incitament att fortsätta offra hjärnceller.

Hockeyn har gett mig väldigt mycket.

Glädje.

Disciplin.

Vänner för livet.

Målmedvetenhet. Läran om att hantera motgångar - och människor.

Hockeyn gav mig erfarenheter och perspektiv som gör att jag inte för en sekund ångrar satsningen. Det jag ångrar är att jag inte vilade mitt huvud tillräckligt länge efter hjärnskakningarna. Jag är glad att vi i dag uppmärksammar och är mycket mer medvetna om riskerna än för fem, tio år sedan. Och tar tydligare avstånd från huvudtacklingar.

Så: Om du eller någon i din närhet börjat samla på sig hjärnskakningar eller helt enkelt bara tvivlar på om det är värt att utsätta sig för risken - ta det säkra före det osäkra. Lova att åtminstone ta ett ordentligt snack om det.

Martin Nilsson
Journalist och före detta Almtuna-spelare