”Är du intresserad av att plåta HockeyAllsvenskan för oss i år?”, ungefär så lät det när Fredrik hörde av sig i somras.

Jag misstänkte så klart att mejlet hamnat i fel inkorg.

Visst, jag fotograferar en hel del, men vi snackar porträtt och konserter. Jag plåtar det lokala fotbollsdamlaget i division 1 också, men här hör någon av sig och vill att jag ska jobba på uppdrag åt HockeyAllsvenskan.

Nu blir det ju allvar!

Hur ska jag reagera?

Den första jag ringer är min före detta sambo, det finns ju ingen som känner mig så väl som hon. Reaktionen blir enbart positiv och hon säger på en gång att det är klart du ska göra det! Jag försöker få till något om hur krångligt det blir med barnen. Många sena kvällar och sådant.

Kanske hoppades jag att hon skulle avråda mig.

Så jag skulle slippa utmana mig själv och hamna utanför min trygga bubbla.

Men nej. Hon håller fast vid att jag ska tacka ja. Jag som älskar hockey och älskar att plåta. Självklart ska jag tacka ja! Kvällarna löser vi tillsammans.

Ju närmare vi kom seriestart, desto mer återkom nervositeten för att kunna leverera. Att fota konserter och porträtt innebär att de människor jag brukar fotografera befinner sig nära, är relativt stilla och med en lugn bakgrund. Nu ska jag plötsligt fotografera tolv personer (och en liten svart puck) som konstant rör sig. Dessutom i ett tempo som inte alltid går att uppfatta ens i slow motion.

Rent tekniskt är det inte så krångligt. En god vän, som är fantastisk när det gäller att plåta hockey gav mig lite snabba grundinställningar att börja med. Då slapp jag fundera på tekniken. Men det var inte där min stora utmaning låg. Utan i kontrollen, eller snarare i mitt behov av kontroll.

När jag fotograferar porträtt, kan jag kontinuerligt göra justeringar. Om något inte stämmer, då ändrar jag tills det gör det. Det här är något som jag länge vetat att behöver släppa på. En duktig fotograf som heter Knut, sa en gång till mig att jag fokuserar så mycket på tekniken, så jag tappar känslan. Tyvärr ligger det en hel del i det.

Är det något som inte finns när du ska plåta hockey, så är det kontroll.

I och med att jag ställde mig i det där lilla fotobåset på träningsmatchen mellan BIK och Örebro i augusti, fick jag helt och hållet släppa allt vad planering heter. Det gällde att fota på instinkt och spekulation.

Otroligt skrämmande, men samtidigt fantastiskt roligt!

Nu är säsongen över och jag funderar på vad jag tar med mig.

Var det värt att tacka ja, att våga gå utanför min trygga låda?

HockeyAllsvenskan har gett mig så otroligt mycket. Det har gett mig nya vänner och bekanta, några som jag verkligen värdesätter både i och utanför ishallen. Jag har blivit en del av hockeyfamiljen. En familj där jag från dag ett har känt mig så otroligt välkommen. Men det viktigaste jag tar med mig och det som för mig symboliserar hela HockeyAllsvenskan är viljan att utvecklas.

För mig startade den här resan med att vilja göra något som jag inte riktigt vågade tro på själv, ett steg ut i ”allvaret”. För mig så är det också det hela HockeyAllsvenskan handlar om, oavsett om det rör mig som fotograf eller spelarna på isen.

Att gå utanför sin komfortzon och ta de första stegen från hobby till karriär.

Ola Gustafsson
Fotograf för Frilansfotograferna som bevakar HockeyAllsvenskan