"Så mycket nytt trots alla timmar på isen"

15 juli 2021 09:00

Stefan Johansson skriver om sin resa, vägen till att bli domare, suget efter tävlandet, insikten om jobbet, tveksamheterna och nya uppdraget i HockeyAllsvenskan.


Om någon sagt till mig att jag skulle vara tillbaka på isen i HockeyAllsvenskan två säsonger efter avslutad karriär hade jag inte trott dem, än mindre att det skulle vara i form av domare.

Men livet tar alltid oanade vändningar och i det här fallet har det öppnat upp en helt ny värld för mig.

Samma sport, samma matcher och arenor, men ändå så annorlunda.

Men vi tar det från början och resan till där jag är idag.

Mina första skridskoskär tog jag som liten grabb uppe i Piteå. Från moderklubben Munksund/Skuthamn SK, vidare via division 1 med Piteå HC, gick sedan flyttlasset ner till Stockholm och AIK. Året var 2008 och jag skulle som 20-åring lämna tryggheten i hemstaden och flytta 85 mil söderut. Det var ett stort steg där och då, men en möjlighet jag inte kunde tacka nej till. Trots många taffliga försök att laga mat och krympta kläder i tvätten gick det bra till slut. Sportsligt var detta genombrottet i min karriär. Mitt andra år i AIK lyckades vi ta steget upp till SHL och med framgångarna fick jag även testa på spel med Tre Kronor. En barndomsdröm som gick i upplevelse och känslan att få dra på sig landslagskläderna kommer jag bära med mig för alltid.

Det blev totalt fem säsonger i SHL och sex säsonger i HockeyAllsvenskan med AIK, HV71, Örebro och Södertälje. Är otroligt tacksam och glad över att ha fått chansen att jobba med min stora passion sen barnsben. Att det också gett mig oförglömliga upplevelser och vänner för livet är en fantastisk bonus.

När jag lade skridskorna på hyllan efter elva år som professionell ishockeyspelare uppstod ett tomrum som de flesta spelare som avslutat karriären går igenom, och detta trots att det var jag själv som tog beslutet att lägga av.

Till en början saknade jag inte hockeyn alls.

Men sommaren gick och när hockeysäsongen skulle dra igång började känslorna för sporten smyga sig på. Jag kände mig färdig som spelare, men avsaknaden av själva matchdelen, tävlandet där ute på isen var det som fattades. Parallellt med tankarna om framtiden ramlade jag, lite av en slump, in på domarspåret. Något jag har mycket att tacka min gamla lagkompis från Örebro-tiden Johan Wiklander för. Han hade året innan jag slutade börjat döma på J20-nivå och pratade gott om dömningen. Där någonstans såddes ett frö i mig och tankar på att kanske ge dömningen en chans ändå.

Men skulle det verkligen passa mig?

Var jag inte klar med hockeyn?

På vinst och förlust tog jag kontakt med Joel Hansson, domaransvarig på Svenska Ishockeyförbundet, och kort därefter började min resa som hockeydomare. Det var bara att kasta sig ut i en ny värld.

Så mycket nytt trots att jag tillbringat så många timmar på isen.

Utöver att lära sig alla regler med allt vad det innebär så insåg jag hur mycket annat dömningen innefattar, vilket matchledarskap som krävs. För att inte tala om alla förberedelser inför match och analys/coachning efter match. Det slog mig snabbt hur proffsig och seriös hela domarorganisationen är. Som spelare trodde jag absolut inte att det var sådan apparat kring domarna. Jag trodde nog som många andra att domarna åker till matchen, dömer och sedan åker hem.

Ack så fel jag hade.

Hur gick det för mig i början då?

Ska gladeligen erkänna att det inte var en dans på rosor. Det fanns definitivt stunder där jag funderade på om jag verkligen skulle satsa på det här. Men ju mer tiden gick desto roligare blev det och jag insåg att det fanns mycket likheter med att vara en del av ett hockeylag. Gemenskapen och team-känslan med domarkollegorna, att vara en del av matchen och få känna adrenalinet.

Och just adrenalinet är något jag ser fram emot när jag nu får chansen att döma i HockeyAllsvenskan kommande säsong, inför förhoppningsvis mycket publik på läktarna.

Ser otroligt mycket fram emot den stundande utmaningen!