Jag har vunnit både SM-guld med HV71 och gått upp i SHL med Malmö.

Om jag spontant ska jämföra ett slutspel med ett kval så är det givetvis kul att vinna ett SM-guld, men att spela ett kval, speciellt när du kommer underifrån och är på väg upp, är något speciellt. Man vet hur mycket det betyder för en klubb att gå upp, både ekonomiskt och organisatoriskt.

Känslan att gå upp är nästan större än känslan att vinna ett SM-guld just på grund av hur mycket det betyder för hela organisationen.

Det går att njuta av ett slutspel på ett annat sätt. Man vill alltid vinna till varje pris, men förlorar man där kostar det inte lika mycket som det kostar att misslyckas i ett kval.

Jag spelade i ett satsande Malmö. Om vi inte hade gått upp med våra storsatsningar så vet jag inte vad som hade hänt.

Det är bara att se på AIK nu. De vann ligan men föll i kvalet. De kunde ha gått upp men nu står det i tidningarna om ekonomisk kris. Det är så lite som skiljer succé mot fiasko.

Som spelare vet man hur mycket som står på spel.

Våren är speciell för hockeyspelare.

Det är vårkänslor, ljust ute, solen börjar titta fram. Det är svårt att sätta ord på känslorna, men du tränar ett helt år och sliter som ett djur för att få uppleva den där stunden på året. Man lägger ner så otroligt mycket tid för att få vara med när allt ska avgöras. Trötthet finns inte, det är sådant enormt adrenalinpåslag under de här veckorna.

Jag vet att det finns många som vill ha tillbaka kvalserien men för mig så känns upplägget som är nu bäst. Bäst av sju. Man lär känna motståndarna, möter samma spelare hela tiden, skapar matcher i matcherna, ska ta bort motståndarnas bästa spelare, man ger och tar smällar av samma gubbar i match efter match. I de här serierna finns också alltid något att spela för. Även om du ligger under med 0-3 i matcher så har du fortfarande chansen.

Folk på läktaren och framför teven missar mycket i de här matchserierna.

Det sker mycket nere på isen som folk inte ser. Psykningar, rapp och snack.

Man utnyttjar alla fördelar man kan.

När vi mötte Leksand 2015 så visste vi att Johan Ryno spelade halvskadad och hade problem med sin rygg. VI tacklade honom en extra gång, fullföljde varje närkamp, såg till att han fick det extra jobbigt. Han var lagkapten och deras bästa spelare. Sådant måste man ha koll på. Samtidigt försöker man dölja sina egna skador.

Jag upplevde aldrig någon stor press när jag spelade kvalen, även om jag visste vad som stod på spel.

När jag spelade så spelade jag, då var allt fokus där.

Jag stängde in mig i en bubbla.

Jag åt, sov och spelade.

Det var tvunget att vara så. Det krävs att man är maximalt förberedd i viktiga matcher för det kan vara så små marginaler som avgör. Man vill inte att man ska falla på något man själv kunde påverka.

Känslan av att lyckas i ett kval är överväldigande.

Johan Björk
Före detta spelare i bland annat Malmö