2008 tog HV71 SM-guld och jag var en av dem som stod och kollade på hyllningen i Rådhusparken i Jönköping.

Det är där jag är uppväxt, i staden där kebabsåsen smakar som allra bäst! Eller ja, för att vara specifik, jag är från Habo, en egen kommun precis vid Vätterns pärla.

Jag har aldrig haft en tanke på att jobba med sport och om det hade varit så är fotboll den sport som ligger mig närmast om hjärtat. Sedan fem, sex års ålder har jag spenderat otaliga timmar på fotbollsplanen. Mer än 10 000 timmar. Det är den tiden jag hört är grunden för att bli riktigt bra på något. Men trots att jag spenderat mer än 10 000 timmar på fotbollsplanen så blev det inget fotbollsproffs av mig.

2017 var ett annat år som HV71 tog SM-guld, men då var jag inte på plats i Jönköping utan låg vid poolen i Cuernavaca i Mexiko och lyssnade på radion när Simon Önerud sköt hem guldet till Jönköping. Mexiko City var mitt hem under ett års tid när jag studerade på högskolan. Mexiko har fortfarande en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Att springa ner till Los Primos och äta en tacos al pastor eller en Quesadas solo con qeso till frukost, lunch och middag. Jag älskade det, även att jag drog på mig en och annan matförgiftning från de där tacostånden. Under min studietid fick jag även chansen att bo och leva i Bethlehem, Palestina. Det är en annan historia som jag skulle kunna prata om i flera timmar. Fråga mig, och det finns så mycket att berätta och prata om kring just de området i mellanöstern.

Efter att blivit berikad av olika kulturer, fantastisk mat och vänner över hela världen stod jag där med min Bachelor examen i internationella relationer-Globala Studier och hade siktet på att jobba för FN.

Det var också precis det som hände.

Med examensbeviset i ena handen och en anställning på UNHCR i Uganda i andra handen.

Var dags för mig att packa väskan ännu en gång, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det kan vi nog alla skriva under på efter att vi lämnat corona-säsongen bakom oss (peppar, peppar…). Under denna tid uppmärksammades Ebolans snabba smittspridning och oron över att en väldigt farlig smitta började sprida sig ordentlig över delar av Afrika. På grund av detta fruktansvärda virus valde jag att aldrig åka och utföra mitt uppdrag i Uganda och Nakivale.

Här står jag nu i stället och har avklarat min första säsong i HockeyAllsvenskan.

Det har varit 200 km/h från första dagen.

Jag gillar det.

Älskar när ingen dag är den andra lik, fullt ös och ett gäng med underbara kollegor.

Inte nog med det, jag har aldrig upplevt ett slutspel från ”insidan” men om jag ska försöka beskriva det så är det som att hoppa in i en torktumlare och komma ut efter åtta veckor och 70 grader senare. Vilken apparat det är, så många människor som är inblandade för att allt skall fungera. Mycket som gemene man inte tänker på. Bara saker som att all reklam på isen ligger på rätt plats, att korven kokas i Hägglunds Arena, att alla materialare slipar skridskorna rätt till att David i TV.bussen skapar bra TV för de som inte har fått tag i biljetter samt att C Mores mikrofon skall fungera både ut i TV och i arenan samtidigt.

Slutspelet är en karusell för sig, men även resan som både vi och lagen gör under grundserien är värd att prata om. Jag som är från Småland och inte varit högre upp i Sverige än Härnösand har nu fått chansen att besöka alla våra fjorton klubbar från norr till söder. Inte bara våra klubbar utan också dess städer och upplevelser som jag hört så mycket om på ligakontoret. En av dessa omtalade platser är Börjes i Tingsryd. Något jag inte visste fanns innan jag började jobba på HockeyAllsvenskan. Kan vara dålig allmänbildning men nu har till och med jag fått en tur på Börjes i Tingsryd. Något annat värt att nämna är Moras fantastiska mållåt. Den har etsat sig fast i mitt huvud genom tv-rutan, men att fått uppleva den live var utöver förväntan. Låt mig också slå ett slag för Björklövens ståplatsläktare och dess enorma mediakub. Det finns såklart mycket kvar att nämna hos alla fjorton lagen i HockeyAllsvenskan, alla klubbar har något som gör dem unikt.

För vissa är detta vardag.

För mig var det första gången.

I dag är jag glad att det blev som det blev. Hade jag inte tackat nej till mitt uppdrag på UNHCR hade jag troligtvis aldrig hamnat i sportvärlden och fått chansen att jobba med HockeyAllsvenskan.

Svårt att jämföra FN och HockeyAllsvenskan men tro mig, jag trivs som fisken i vattnet.

Att få jobba med sport är otroligt roligt för dem som har det intresset. Det är en ynnest att fått träffa och lära känna alla fantastiska människor där ute, i alla våra klubbar, alla som jobbar runt omkring sporten och alla som jag missat att prata om.

Tillsammans gör vi alla ett fantastiskt jobb.

Som vår kära VD alltid säger ”vi ska ha roligt tillsammans för då kommer vi långt”.

Jag både tror och vet att HockeyAllsvenskan är något som Sverige både kommer se och höra mer om under kommande säsonger.

Njut av sommaren nu för ”poff” säger det så står vi där redo att släppa pucken den 23 september.