Jag tänkte att när jag fick möjligheten att skriva så skulle det handla om det ”perfekta” slutet.

Att få komma tillbaka sent i november i ett kritiskt läge, med ett ganska tydligt uppdrag. Att vara med och bidra och göra laget bättre så att Vita Hästen spelar i allsvenskan 19/20.

Eller så skulle jag ta tillfället att lyfta hetsen i ungdomshockeyn, som känns som en ganska återkommande diskussion nu. Både i hockey och fotboll men också andra idrotter. Där barnen knappt tillåts att vara barn längre, utan ska vara mer som små proffs. En komplex diskussion som jag lämnar för denna gången.

Det perfekta slutet alltså.

Det finns en massa sätt att sluta på och om detta var det perfekta, det vet jag inte. Men ett bra slut blev det vilket fall.

När jag gick under hösten och väntade på att det skulle dyka upp något bra jobb och det helt plötsligt var november så hade givetvis tankarna börjat komma att det kanske är slut. Att förbereda sig på egen hand med fys och några ispass varje vecka och sen bara lägga ner hade inte känts bra. Visst hade jag fått uppleva massa saker under dessa år, bra och dåliga och det kanske hade räckt där. Men jag tyckte ju att det fortfarande var roligt.

Då hade jag inte riktigt fått styra över det beslutet själv om det hade slutat där.

Därför var samtalet från Hästen i slutet av november välkommet, men för mig ändå förvånande. Tiden efter säsongen var knäpptyst från Hästens håll så därför hade jag fokuserat om och lagt det bakom mig. Känslan när samtalet kom var dock direkt att det här ska jag göra. Jag kände att jag skulle kunna bidra i det läget som laget befann sig i. Sist i serien och ett självförtroende som inte var på topp. Ett samtal till frun, sen var det bara att sätta sig i bilen igen och pendla dom 32 milen tur och retur från Huskvarna. Jag hade till och med saknat det!

Jag hade kört bra med fys under hela sommaren och hösten och var i bra form, men antal ispass låg jag efter om man jämförde med lagen. Jag kom in sent en annan gång också när jag gick till Leksand, men då var det i början av oktober och det hade inte gått så lång tid som jag fick köra på egen hand. Nu var det fyra månader som laget varit på is och nio månader sedan jag spelade min senaste match.

Självklart var jag nervös.

Gjorde en intervju med någon web-tv i Södertälje några timmar innan matchen där reporten började med att säga fel namn och dessutom fråga mig vilken position jag skulle spela på. Fick rätta honom vänligt men bestämt och tänkte samtidigt att så länge har jag väl ändå inte varit borta.

Men första matchen funkade bra, fick mycket istid och då var man inne i det igen. En skön känsla!

Tiden som följde var en kamp för oss. Vi lyckades aldrig ta oss över strecket, utan hamnade på kvalplats. En missräkning såklart. För mig som kom in så sent när läget redan var tufft så hade jag kunnat förbereda mig på att detta kanske kunde ske. Det var på något sett det uppdrag jag såg framför mig när jag skrev på igen. Att vara med och bidra med min del så att Vita Hästen spelar i allsvenskan 19/20.

Om det så blir kval eller inte.

De som säger att det ska bli roliga matcher när man kommer uppifrån och ska försvara sin plats, de har jag aldrig trott på. Dessa matcher är ett helvete, dock finns det stora utmaningar i dem. Att kunna hantera pressen, skärma av frågor om hur det ska gå med klubben vid en nedflyttning, är några spelare klara för andra klubbar och så vidare. Hur man tänker och hanterar detta är väldigt individuellt men oavsett så måste man hitta en känsla där man kan prestera sitt bästa så att klubben är kvar i ligan. Men matcherna är inte roliga.

Vi lyckades prestera. Vann näst sista matchen och fick med oss dom andra resultaten och det allsvenska kontraktet säkrat!

En otrolig känsla av lättnad mer än glädje. Jag spelade inte matchen på grund av skada utan fick stå i båset och hjälpa till. En hemsk känsla av maktlöshet när man inte kan bidra på isen i en så viktig match, jag som inte ens kan se en match i serielunken med mitt lag från sidan.

Matchen innan fick jag utgå efter ett (!) byte med en avsliten sena. I Tranås, mot TAIF, min moderklubb.

Jag satt i omklädningsrummet, samma omklädningsrum jag suttit i en massa gånger sen jag var 4-5 år. Jag sa då till min lillebror som kommit ner till omklädningsrummet att detta kan ha varit sista matchen, mot just TAIF, i Tranås. Det var en känsla!

Ambitionen var att fortsätta spela ytterligare någon säsong men med tiden så växte det fram att gå vidare med annat. Tiden var inne för det.

Någonstans kanske det var menat.

Tack!

Daniel Josefsson
Vita Hästen-back som nu avslutat sin aktiva karriär