Nu snusar inte jag, det är i alla fall vad jag försöker att intala mig, men om vi ska vara ärliga så gör jag nog det.
Jag har bara inte berättat det för mig själv än.
Jag är som många andra, medelålders män med massor av problem som jag aldrig pratar om och som konstant letar efter den där verklighetsflykten vi alla älskar. Min flykt och mitt sätt att bli en del i något större än mig själv är och har sen nästan alltid varit idrott. Jag har hållit på med det i alla former och så länge som jag kan minnas. Faktum är att jag nästan inte minns ett liv utan idrott, utan passion, förbrödring, gemensamma mål och konstant strävan. Just därför har jag fastnat här.
För mig började allt 1994. Min väg in i idrotten var min morfar och en sommardag satt vi tillsammans i en soffhörna i en idag utdaterad färg, i ett hus på hjul på en gemensam parkeringsplats med andra sådana vagnar med tält utanför.
Om något rörde sig för snabbt eller om grannen i husvagnen intill hostade så försvann bilden från vår tv som var lika stor som en större smartphone. Där satt vi och umgicks som morfar och sonson gjorde och gör. Vi pratade inte mycket, men vi förstod varandra. Vi drack läsk från en sådan där gul glasflaska som knappt finns längre.
Det var ett lag i gult och blått som skulle lägga straffar på en gräsmatta lång bort och ett lag i rött och gult misslyckades att göra mål på den sista straffen på den där dansande ”Ravelli” som ju ”nu var kung alltså”. Morfar hoppade och tjöt, skrek och jag tror att han grät. Sedan omfamnade han mig, han kramade mig som jag aldrig hade känt förut. Jag var fast. Där började mitt idrottsintresse.
Imorgon är jag fast igen. Modo och Björklöven ska mötas i en hockeymatch och två städer står stilla under tre gånger 20 minuter. Två städer som oavkortat och gränslöst drömmer om att en dag vara i den kostym som de växte ur för flera år sedan. 1987 var Umeå på toppen, för fansen från björkarnas stad kommer de alltid att vara där.
2007 var året för Örnsköldsvik, eller 1979 om ni så vill, då allt kring Modo handlade om ”The heart of hockey”. Två lag som vet hur det känns att få hjärtat utslitet ur bröstkorgen och kastat till krokodilerna. Harald Lückner skrev i en krönika tidigare i höst att HockeyAllsvenskans är drömmarnas liga, han har så rätt man kan ha.
På fredag är det derby igen, Karlskrona mot Tingsryd. Det är liknande, men samtidigt helt olika förutsättningar. En ungefärlig timme mellan orterna och där båda föreningarna kämpat mot varandra där den andra föreningen har gjort anspråk för att vara regionens lag, men med en helt annan historia.
Tingsryd är lika tätbefolkat som ett kalhygge, men med en hockeypassion som är äkta. Det finns få matcher som betyder mer än att vinna mot laget som tog deras plats i hierarkin, de som gick om men som alltid ska ligga bakom. Det är ett maktspel, vilken föreningen som står på topp just den dagen, vilka som får driva med vem i fikarummet dagen efter. För när allt kommer omkring är det vad idrott handlar om, att få sträcka på sig när man tar den sista klunken i kaffekoppen dagen efter sitt lags seger.
Vi har spelat över 30 omgångar i HockeyAllsvenskan och drömmarnas tid är här för drömmarnas liga. Vi går mot en häftig vår med kvalspel i båda riktningar och med få matcher kvar så höjs intensiteten och poängen att spela om blir färre och färre. Drömmarnas tid är här, men med drömmar kommer ångest, press och förväntan. För mig är det då idrott är som allra bäst, när det känns.
HockeyAllsvenskan går mot sin bästa och värsta tid.
Jag tittar gärna på amerikansk idrott, där är paketeringen fulländad. Allt skiner i glansiga salonger och med VIP-tjänster och sätesvärmare på sittplats. Det har sin charm, men det är ändå alltid idrotten som lockar, den rena tävlingen. För mig behöver det inte vara halvtidsshow eller en massa annat som lockar mig till arenorna eller tv-soffan. För mig räcker det med tävling, två lag som duellerar, det räcker så.
HockeyAllsvenskan för mig är ren passion. Det är som idrott ska vara, det är tävling och genuint. Någon sa att HockeyAllsvenskan är hårdrock medan många andra ligor är popmusik.
För mig är HockeyAllsvenskan rent, nära och passionerat. Det är drömmarnas liga, men utan den polerade ytan, det är äkta. Just därför är jag så omåttlig glad att få jobba med den här ligan, att komma närmare än vad man kan göra i andra sporter.
HockeyAllsvenskan är en lössnus i en idrottsvärld av annars tandblekande, själrensande och välpaketerade portionssnusar och jag älskar det.
Lars Lindberg Kommentator C More
