Vad hände?
Nyp mig i amen!
Semestertider och sitter i en campingstuga i Karlstad. Regnet smattrar på det svarta plåttaket. Efter några intensivt varma dagar med mycket bad har det nu blivit en lite kyligare dag. Allt har sin tid, ibland snöar det, eller kanske regnar. Ibland är det kallt och andra dagar gassande sol. Det är ju så vi är vana att ha det och vi får rätta oss i ledet och göra det bästa av vår tid.
För mig har det varit en sak som nött in sig i mitt huvud sedan april.
Hur kunde det hända?
Att vi vann serien över AIK var en fantastisk sak. Känslan av att få vara på plats och tysta hela Hovet var magisk. Fel förresten, vi tystade ju hela hockeysverige.
"Här kommer bönderna från Småland", skrek vi marcherades ut från Hovet med pokalen som segrarna i HockeyAllsvenskan fick.
Just där och då var det det största jag upplevt som lång och trogen supporter till IK Oskarshamn. Allt slit, alla motgångar, alla resor landet runt, all min semester som gått till hockeyn och alla tårar som runnit från mina kinder var nu helt bortblåsta. Jag svävade på moln och nu var det ju också tårar men lyckotårar.
Efter någon dag när det sjunkit in vad vi gjort så gick jag in till chefen och sa:
"Jag behöver semester från imorgon."
Hon svarade:
"Hur länge?"
Mitt svar blev givetvis:
"Det beror på hur länge Oskarshamn orkar streta på mot Timrå. För det var just så, IK Oskarshamn ska kvala till högsta ligan!"
Självklart beviljades semestern.
Då man bor där man bor så är det ju en bit både till Oskarshamn och Timrå. Hur ska jag göra? Beslutet blev att åka upp med suppotrarna till Timrå och hoppa av hemma i Märsta. Ta bilen ner till Oskarshamn, åka hem till Märsta igen, hoppa på bussen och åka upp till Timrå. Så höll det på. Jag bodde i buss och bil under tio dagar.
Att det skulle bli en sjunde och avgörande match kunde man bara drömma om, men näst sista matchen i Oskarshamn skvallrade om något annat. Det kanske kan gå ändå.
På sista resan till Timrå var det kuslig stämning i bussen. Vi hade beslutat att vad som än händer ska de hyllas, alla våra hjältar. Men vi hade också med oss senaste matchen så det var hög nervositet i bussen då vi kände att Oskarshamn var numret större än Timrå.
Det var dom som skulle spela för överlevnad, vi skulle bara leka lite.
Kuvösen var fylld till bristningsgränsen av Oskarshamnssuppotrar, och redan från start var det något stort på gång kändes det som. Det blev mer och mer avslappnat i kuvösen och stämningen var hög.
Paus… vad är kuvösen för något? Jo det är en liten glasbur i hörnet av arenan högt upp där man placerar bortasuppotrar, bara så ni vet. Enligt mig den sämsta plats av alla i en hockeyarena och då har jag varit i de flesta.
Förresten var jag i en arena idag till och med. Inte ens på semestern kan jag hålla mig ifrån våra svenska ishallar. Jag tog på mig min IK-tröja och spatserade stolt in i Löfbergs Arena i Karlstad. De tog inte många minuter innan jag mötte första värmlänning som dunkade mig i ryggen och önskade oss välkomna till SHL. Imorgon fortsätter min semester till Göteborg, och ja, IK-tröjan ska på när jag ska försöka ta mig in på Scandinavium och precis som idag prova bänkarna nere vid isen som hockeykillarna från Oskarshamn ska sitta på när SHL drar igång om lite mer än en månad.
Tillbaka till kuvösen i Timrå och pricken över i:et.
Oskarshamn gjorde det omöjliga.
Det var inte många i vårt avlånga land som hoppades eller önskade att bönderna från Småland skulle röra om i grytan. Men det gjorde vi! Det är så fruktansvärt skönt att tysta ett helt hockeyland och sagan är inte slut än. Det ända som är lite surt är att vi inte fick lämna kuvösen och fira med våra hjältar. Ja, jag är bitter på Timrå. Men vad säger man. Karma?
Väl hemma i Märsta efter sista resen till Timrå säger min sambo: Är du inte lycklig?
Nej, just då vet jag inte om jag var det för jag fattade inte vad jag just upplevt. Först nu är jag lycklig på riktigt.
Nu är vi där och jag tänker på det varje dag.
Jag jobbar i kyrkan så himlen är väl målet?
Nej, det är fel, SHL är målet och vi är där! Som liten när man började följa med på resor till Åseda, Nittorp, Olofström kunde man inte ens drömma om det här. Nu ska lilla Oskarshamn boxas med de stora grabbarna. Självklart är flygresan till seriepremiären i Skellefteå bokad! Sist jag var där var när vi låg i samma serie för typ 20 år sedan (inte SHL utan en av de lägre) och då låg jag längst bak i en minibuss med 40 graders feber i fosterställning. Drog mig in i hallen tittade på matchen kravlade mig ut till bussen igen och Hasse styrde oss hem som så många gånger förrut. En speciell sak till var att vi plockade upp några Björklöven-fans som hjälpte oss i klacken, det lär dom inte göra nu, 20 år senare den 14 september.
Till sist vill jag bara önska er en skön sommar men framförallt en härlig hockeysäsong. Jag hoppas att jag får komma tillbaka som krönikör här då jag har en hel bunt med anekdoter att dela med mig av. Kanske ni vill läsa om busschaffören som körde fel, läktaren som rasade eller om den mordhotade hejarklackstrummisen.
Vi höres hockeyvänner!
HÄR KOMMER BÖNDERNA FRÅN SMÅLAND!
Mattias Andersson Trogen IKO-supporter
