Det finns så mycket att säga om en karriär som tog slut för tidigt.

Det finns så mycket att säga om en bransch och sport som hockey.

Det finns så mycket att säga om en position som vissa påstår är den svåraste i lagidrott.

Det skulle behövas större utrymme för att prata om varför jag tog beslutet att sluta spela hockey innan jag ens fyllt 30. För att prata om mental ohälsa, inkilningar eller taktik. Mer utrymme för att prata om hur svårt och komplext det kan vara att ”bara rädda pucken”.

Det blir lätt gnälligt, bittert och ointressant. Dåtiden finns inte, bara i våra hjärnor. Framtiden existerar inte då den, ja, ännu inte skett. Allt vi har är nuet, lärde Eckhart Tolle mig i boken The Power Of Now.

Så till nuet. Idag har jag inte spelat en hockeymatch på över två år och håller på att starta ett eget bolag. Jag har jobbat för Expressen i över ett år som travanalytiker och jag har även hunnit med att vara målvaktstränare i moderklubben Almtuna under några månader.

Jag gissar att majoriteten av de som läser det här är mer intresserade av hockey än trav så jag tänker att jag ägnar stunden åt det förstnämnda, och i synnerhet tränaryrket eftersom det är aktuellt för egen del.

Jag har alltid intresserat mig för ledare. När jag spelade satt jag och lyssnade på matchgenomgångar, på analyser av motståndet och den taktiska planen. Förmodligen var det en större nackdel än fördel då jag blev förtvivlad när jag insåg att vår matchplan inte kommer fungera. Men taktik är vad det är och jag tycker ledarskapet är mer spännande.

Hur ska man vara för att vara en bra ledare?

Det som har förvånat mig mest under min karriär är de allra flesta ledares ovilja, oförmåga eller ointresse att fokusera på individen. Det bästa exemplet jag kan komma på är Per Mårts som jag hade i landslaget. Han pratade om ”jaget före laget” istället för det mer vanliga motsatta. Om varje enskild spelare spelar bra, då kommer även laget spela bra. Ganska logiskt.

I ett hockeylag finns det drygt 25 spelare under en säsong, kanske fler. 25 olika individer som trivs med, och behöver olika saker för att spela på maximal nivå. En spelare vill sköta sig själv, bara få några få direktiv och sen lira. Den andra behöver bli sedd, få höra att han är bra ibland. Få en förklaring på varför han blev bänkad i förra matchen. Den tredje behöver strykas medhårs för att två veckor senare behöva en utskällning för att skärpa till sig. Så här har det sett ut i alla hockeylag jag varit i – trots det är de allra flesta ledare menat att det ska vara lika för alla. Ställ dig i ledet. Gör som alla andra. Följ efter.

Jag hade Jonas Rönnqvist i Almtuna tidigt i min karriär. En mycket bra tränare enligt mig. Han sa: Jag kan inte tvinga tillbakadragna, tysta killar att ställa sig i omklädningsrummet och skälla på sin polare. Jag kan inte tvinga en verbal kille att inte skälla på domaren då och då. Ni måste få vara er själva, så länge ni gör allt för laget.

Det första jag ska göra när säsongen drar igång är att ha ett enskilt möte med alla målvakter i klubben. Jag ska fråga om deras mål och drömmar. Om hur dom vill ha beröm och kritik.

Hur vill du känna dig?

Hur vill du upplevas?

Hur vill du spela?

Någon kommer inte ha några svar, tycka det är larvigt. Men det är också ett svar i sig. En sådan spelare vill sköta sig själv – bara få några direktiv ibland.

Varje individ ansvarar för sin egen utveckling, precis som varje människa ansvarar för sitt eget liv. Ibland behöver vi alla bara lite hjälp, lite stöttning, lite positiv energi för att ta oss in på rätt väg igen.

Tack till Andy Swärd, Erik Granqvist och William Rahm för lärdomarna.