Så länge jag kan minnas har hockeyn varit mitt kall här i livet. Uppvuxen på gatan ovanför Foppa i Domsjö fanns det inget annat än att springa och hämta klubban och snöra på sig skridskorna efter skolan. Livets schema var fullspäckat av hockey och har i stort sett varit det sen dess.

Med gott om förebilder i Ö-vik hade jag och de flesta andra hockeyspelande ungdomar stora drömmar för karriären. I många olika serier har jag haft förmånen att få åka land och rike runt till olika lador och arenor för att göra det jag älskar i hopp om att det aldrig ska ta slut.

Då jag inte blev tillräckligt bra för de stora ligorna passade jag på att skaffa mig en universitetsutbildning samtidigt som jag spelade för LN91 i Nordmaling utanför Umeå. Ett gäng år senare träffade jag min livskamrat i Norrköping när jag spelade för Vita Hästen. Hon lade ner sin elitkarriär i basket för att jag skulle kunna fortsätta spela samtidigt som familjen utökades.

Flyttlasset gick till Västervik där jag fick äran att vara lagkapten i sex år och vara med om en fantastisk resa från division 2 till Allsvenskan. Att sen få bli firad på ett fullsatt torg i Västervik och dessutom få möjligheten att följa föreningens resa med en tredjeplats som nykomlingar i landets näst högsta serie är höjdpunkter jag alltid kommer att bära med mig med stor stolthet.

Jag är ytterst tacksam över vad hockeyn gett mig och jag har haft tur som klarat mig utan större skador (peppar, peppar) under alla år. Jag älskar allt med hockeyn. Jag älskar att vara i omklädningsrummet och surra med grabbarna, jag älskar att interagera med publiken, jag älskar att konversera med motståndare, domare och även med både troll och ägg på Twitter (tro det eller ej). Kort och gott älskar jag att prata hockey, titta på hockey och inte minst att spela hockey. Ja, hockey betyder verkligen allt.

Det är egentligen först nyligen som jag insåg att den kanske inte alls betyder allt. Precis när säsongen drog igång fick vi reda på att vi väntar tvillingar. Jättehäftigt så klart, men min fru blev svårt sjuk och sängliggande i tre månader till följd av detta. Vi fick även besked om att det eventuellt var något fel på den ena tvillingen. Samtidigt som jag arbetade på halvtid, tog hand om frun och våra två döttrar, handlade, lagade mat, hämtade och lämnade med mera, försökte jag spela hockey. Utan att överdriva så kan man väl lugnt konstatera att jag inte spelat min bästa hockey denna höst, och fragment av tanken att ta av mig skridskorna började knacka på dörren.

Det är familjen som betyder allt och inget annat. Men även i de svåraste stunder visar det sig ändå att hockeyn är otroligt viktig. Idrotten har en beundransvärd förmåga att sluta upp kring den som behöver stöd, och jag är oerhört glad och tacksam över att tillhöra hockeyfamiljen.

Nu börjar livet se ljusare ut igen. Min fru mår bättre, ytterligare prover visade att det inte var något fel på det ena fostret och min skitbil är lagad efter att ha pajat mitt i allt kaos. Förhoppningsvis leder detta till bättre prestationer från Englunds klubba framöver, och kanske fler allsvenska mål efter att äntligen ha spräckt nollan i den kolumnen. Jag ska i alla fall börja med att hålla mig så långt borta från Disciplinnämnden som möjligt.

Sa jag förresten att jag älskar hockey?

Joakim Englund
Veteran i Västervik