Gästkrönika: "Två tränare - två bilder"

10 september 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Hockeypuls-journalisten Andreas Hanson om kärleken till HockeyAllsvenskan, AIK-bevakningen, skillnaden på huvudtränare och huvudtränare, öppenhet och insyn.


En ny säsong är här – och vilken säsong vi har framför oss.

Jag är lyckligt lottad över att få gå in i min elfte säsong som hockeyjournalist och att ha förmånen att få betalt för att jobba med den här fantastiska och underhållande serien som heter HockeyAllsvenskan.

Som vanligt är det otroligt svårtippat på förhand. Visst kan man se några klara favoriter, men som alla vet så slutar HockeyAllsvenskan aldrig som man tror. Några lag misslyckas, några överraskar, något floppar. Den här serien lever ett liv över naturlagarna och det är omöjligt att förutse vad som ska hända – men det är ju just det som gör att jag och kollegorna på Hockeypuls, liksom så många andra, älskar den.

På Hockeypuls följer vi som vanligt hela serien, och vi har lite extra fokus på lagen på de orter där vi har lokaltidningar. Den här säsongen innebär det Modo, Leksand och SSK, samt Västerås som äntligen är tillbaka i serien igen. Dessutom har vi lagt till AIK, som tidigare inte har haft en mediabevakning som ett lag med seriens näst högsta publiksnitt förtjänar. Det är verkligen kul att vi kan fylla den luckan och ge AIK-fansen full inblick i allt som sker kring laget på ett sätt som de inte fått förut.

Det var jag som fick uppdraget att följa AIK, och det är också väldigt kul efter att ha haft fullt fokus på SSK i med- och motgångar i nästan tio år.

Och det ger också en hel del perspektiv. Det går att jämföra fansens passion, deras lidelse och längtan efter framgång, och få en djupare inblick i de olika klubbarnas förutsättningar och utmaningar.

Jag har också fått ännu ett bevis på vilken skillnad det kan vara på huvudtränare och huvudtränare. Det är inget nytt – under åren i Södertälje har jag som sportreporter haft daglig kontakt med starka profiler som Leif Strömberg, Stefan Nyman, Peter Popovic, Andreas Johansson, Johan Strömwall, Janne Karlsson och Mats Waltin. Alla med helt olika personligheter – och helt olika syn på media och journalisters roll.

Det avspeglar sig kanske mest i hur öppna de är, vilken information de är beredda att dela med sig av till media – och i förlängningen till sina egna supportrar, de som indirekt betalar deras löner och som enligt mig är hela syftet med att över huvud taget ha en hockeyklubb på elitnivå.

Det finns många historier och exempel att dra upp, men enklast är kanske att jämföra SSK:s nuvarande tränare Ulf Lundberg mot hans kollega i AIK, Tomas Mitell. Det är två klubbar i samma serie, de ligger bara tre mil ifrån varandra – men med helt olika världsbilder när det kommer till hur mycket information om laget är värd.

Ulf Lundberg delar helst inte med sig av någonting. Kommenterar inte formationer, skador, eventuella petningar och definitivt inte vem som ska vakta målet i nästa match eller eventuella nyförvärv. Helst kommenterar han ingenting.

Tomas Mitell är raka motsatsen. Öppen med sina åsikter om spelare i laget, om andra lag i ligan, om formationer och om skador, berättar gärna saker om spelarna, sånt som är roligt för supportrarna att få veta och som gör att de känner sig delaktiga i lagets vardag.

Jag är kanske jävig i sammanhanget, men för mig är det oförklarligt att inte alla tränare vill vara öppna och bjuda på information till sina supportrar. Och det är lite märkligt att två huvudtränare på samma nivå kan ha helt olika syn på hur viktigt det är att inte låta motståndarna veta vem som är skadad eller vad man tycker om en spelares insats.

Om tränare i exempelvis amerikanska proffsligor som NHL och NFL kan vara öppna mot sina fans och låta dem få insyn och delaktighet i deras favoritlag, då borde alla tränare i HockeyAllsvenskan och SHL göra samma sak.

Värdet i att ge något tillbaka till supportrarna borde vara större än vad informationen är värd för konkurrenterna.

Andreas Hanson
Journalist Hockeypuls