Jag minns den dagen nyheten kom om att hockey-VM var sålt till TV3.
Det är ett av mina största barndomstrauman.
Det säger förvisso samtidigt att min barndom förmodligen var relativt okey, men icke desto mindre var det ett slag i ansiktet när det gick upp för mig att jag inte skulle kunna titta på Tre Kronor i direktsänd TV. För mina egna barn är denna historia helt omöjligt att greppa, vi har fler tv-kanaler än jag har en aning om, inte för att det är någon som tittar, inte på just den skärmen. Däremot finns det i vårt hem appar, paddor och mer teknik än i situationsrummet (jag återkommer till situationsrummet). Att SVT blev av med hockey-VM borde ju inte vara en katastrof egentligen, och det hade det kanske heller inte riskerat att vara om det bara inte vore för mina föräldrars vurm för Vänsterpartiet och därmed deras skepsis för allt som hette parabolantenn och kommersiell television. Jag vill minnas att det hela löste sig ändå, SVT fick sända i efterhand och eftersom det ändå inte fanns Internet och pushnotiser så hade vi ingen aning om resultatet i förväg. Jag minns inte hur det gick på VM, men rättighetsdebatten står som ett av mina äldsta hockeyminnen och det påminner mig ibland om hur mycket den här sporten berör.
Som domarchef i HockeyAllsvenskan blir jag dagligen påmind om att vi berör.
Vi berör publik, spelare, tränare och supportrar hemma i soffan med varje domslut, samtidigt som vårt mål är att inte göra det. Vårt mål är inte att kapa matchen och att synas. Vårt mål är att låta de bästa spelarna göra det. Helst genom att alla domslut är precis det som alla förväntar sig; lättbegripliga och uppenbara. Ibland lyckas vi med det, ibland misslyckas vi. En hel del feedback jag får är kreativ, bra och lärorik. Ibland får man dock kommentarer tagna i någon form av utgångspunkt att vi avsiktligt skulle vara dåliga, att vi skulle heja på något lag eller inte vilja lära oss av våra misstag. Ingenting kan vara längre från sanningen.
Hockeyn är komplicerad, intensiv och känslostyrd.
Den är underbar och fantastisk, men inte alltid lätt att bedöma.
SHL har cirka 35 domare. Vi har 32. Det finns 6000 domare i Sverige. Det innebär att 99% av alla domare inte dömer i SHL eller HockeyAllsvenskan. Men den procent som är kvar har inte alltid rätt. De behöver hjälp och det kan inte en ensam domarchef lösa hur mycket han än vill. Till den här säsongen har vi en domarledning med fyra personer där en av dem arbetar enbart med huvuddomarna, en arbetar med domarcoacherna samt med scouting i lägre serier, och en arbetar med kommunikation och mental träning. Vidare har vi en domarcoachgrupp på sex personer, ett situationsrum som biträder domarna med videoanalyser vid större händelser, en referensgrupp som bistår med sin expertis för när en händelse ska anmälas för vidare utredning och såklart videomåldomare som hjälper domarna med video vid målskott.
Situationsrummet är nytt för i år i HockeyAllsvenskan, men väl inkört i SHL under snart tio års tid. Vi kommer att dela lokal, utrustning och personal med SHL och det borgar för att vi får en flygande start och kommer att höja nivån på vår verksamhet från dag ett. Jag tror att vid sidan av fyradomarsystemet är detta det bästa som hänt HockeyAllsvenskan avseende främjande av spelskicklighet och spelarnas säkerhet, någonsin.
Kan det bli för mycket videodömning?
Ja, kanske om den inte används på rätt sätt, men alla som dömt ishockey vet hur små marginaler vi arbetar med – hur snabbt ett till synes bekvämt domslut kan visa sig vara helt matchavgörande och felaktigt. Och vi lever inte längre i en tid där TV3 tar hockey-VM och låter Skurt intervjua stjärnorna. TV utvecklas och sporten utvecklas. Bildkvalitén är idag knivskarp och att döma är svårare än någonsin. Ingen kommer undan längre och det är inte rättvist att utvärdera domarna med hjälp av repriser i 4K, om domarna själva inte får ta den hjälpen på en matchavgörande situation.
Det har inte alltid varit så.
Jag har dömt mål i en kvalmatch utan att se om pucken var över linjen. Jag är inte 90 år och det här var inte extremt länge sedan, även om det känns så ibland, men att göra så är helt otänkbart idag. Hemmalaget ledde med uddamålet och det var några minuter kvar av den tredje perioden i match ett i bäst av tre. Bortalaget var hårt pressade och slog i väg en puck i desperation längs sargen upp mot mittlinjen. Jag var linjeman och ansvarig för icing i den situationen. Pucken kom farande som en projektil och mot den bågade en bortaspelare, som poff – togs till backen av en hemmaspelare. I den situationen slår vi av icingen eftersom du är skyldig att spela puck och inte på kropp.
Det som sedan hände hade aldrig hänt mig innan, och inte heller efteråt.
Pucken susar vidare genom mittzonen, vidare förbi mig där jag står kvar med blicken på de två spelarna som nu tumlar till isen tillsammans. Pucken är ingenting att titta på eftersom den är helt ensam i ytterzonen och närmsta anfallsspelare är på mittlinjen. Då hörs ett vrål. Det är klacken för bortalaget som jublar som om de gjort mål. Men det är ju omöjligt? När jag vänder mig om står målvakten med pucken på bladet i sitt målområde. Bortaklacken dansar och jublar. Det är kvitterat. Eller? Jag åker ned så fort jag kan för att kanske i alla fall lura någon att jag är i närheten. Jag möter målvaktens blick och han ser ut som om han har sett ett spöke. Fortfarande har ingen blåst av spelet, men nu kommer huvuddomaren (vi var bara tre) farande och frågar vad som hänt. Mål säger jag. Är du säker? Japp! Så mål blev det. Videodomare fanns inte. Takkamera fanns inte. TV-sändningen visade dock (vilket vi såklart inte hade en aning om) att pucken studsat konstigt i sargen, rakt in mot mål, där målvakten råkat schabbla in pucken över linjen – och sedan ut igen. Alla i arenan hade sett det, förutom de tre domarna. Det blev overtime och i korridoren inför övertiden mötte jag en spelare i en annan klubb som var där och tittade på matchen. Han berömde oss för att ha sett målet, men förstod inte hur eftersom vi var så långt bort från situationen. Jag har aldrig känt mig så lättad efter ett domslut.
Får man göra så?
Såklart inte!
Men vem hade förlåtit oss om vi missat det målet? Man missar inte ett mål. Inte i ett slutspel. Inte när det är kvittering i slutet av period tre. Jag chansade, väl medveten om att om jag hade fel så är karriären förmodligen över. En fegare version av mig själv hade sagt sanningen, men då hade i stället huvuddomaren fått chansa. För någon hjälp fanns inte att ta och i slutändan förväntar sig alla att domarna dömer rätt. Mål missar man helt enkelt inte och uppstår situationen så får man lösa den i efterhand med de förutsättningar som finns, som SVT – och på den tiden gick det lika bra.
