Gästkrönika: "Finns 87 regler att hålla koll på"

16 oktober 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Svenska Ishockeyförbundets regelansvarige Björn Wettergren om regelantalet i ishockey, 188 sidor byråkratisk regeltext, fem minuter kvar av säsongens viktigaste match och önskan om en ökad regelkunskap.


Det återstår fem minuter av säsongens viktigaste match.

Du är lagkapten för laget som alla tippade skulle vara med och slåss i toppen av tabellen, men som har gått kräftgång under hela säsongen. Din tränare fick sparken strax efter jul och din stress har bara ökat i takt med att poängen uteblivit. Fansen har klagat, media har klagat, den nya tränaren har klagat. Som lagkapten har du hela tiden fått stå till svars om när det ska släppa, när ni ska vara relevanta. Du har hållit huvudet högt, men inom dig har du känt stress, press och otålighet. Sedan plötsligt började det lossna. Några flytmål, några straffvinster och några skrällförluster för tabellkonkurrenterna. Inför den sista matchen har ni chans att sätta alla förståsigpåare på plats. Vinst och ni går till kvalspel. Förlust och säsongen är slut. Vinst och ni har chans att se tillbaka på säsongen med glädje. Förlust och du får se resten av säsongen från TV-soffan. Du vill vara lagkaptenen som tar emot folkets jubel på torget om en månad, efter kvalet. Du vill inte vara lagkaptenen som fansen kommer minnas var han som bar C på tröjan det där året när klubben körde fast.

Fem minuter kvar.

Ni leder med ett mål.

Allt ska avgöras nu.

Finns det för många regler i ishockey? Den frågan får jag då och då och den frågan ställer jag även mig själv ibland. Det kan tyckas som en underlig fråga med tanke på att ishockey, till synes, fungerar precis som det är tänkt, och det som inte fungerar har sällan som skäl att det är spelreglerna som sätter hinder. Ändå tycker jag att frågan är intressant. Det finns 17 regler i fotboll. Alla kan de flesta av dessa. Det finns inte en seriös fotbollssupporter någonstans i världen som inte kan redogöra för hur en hörnspark går till, eller för vad som händer om någon plockar upp bollen med handen i eget straffområde.

17 regler har de att hålla reda på.

Ishockey har 87 regler, och då har vi strukit 139 stycken sedan i våras (då fanns det 226).

Som regelnörd och kalenderbitare kan jag ibland irriteras över det faktum att spelare, ledare och experter inte kan alla regler i detalj. Men kanske är det helt enkelt så att man måste vara lite dåraktig för att kunna alla dessa regler? Kanske måste man vara lite onormal? Kanske är det mig det är fel på?

Jag vet.

Jag är inte normal.

Jag lade händerna på min första regelbok för ishockey 1993. Jag var då 13 år och sannolikt en av Sveriges sämre 13-åriga vänsterbackar. Att jag skulle bli uttagen till TV-pucken två år senare var ungefär lika troligt som att jag skulle bli uttagen till NHL:s All-star game. Sannolikt var jag dock den 13-åring i Sverige som hade bäst regelkunskap. Det gjorde mig aldrig till hockeyproffs, men det gjorde mig med tiden till domare i såväl HockeyAllsvenskan som i SHL.

Vän av ordning kan ju då fråga sig: Är det lämpligt att vi i hockeysverige rekryterar dåliga spelare för att försöka göra om dessa till bra domare? Vore det inte smartare om vi rekryterade bra spelare? Jo, såklart, och det sker också - det har aldrig hänt att ett distrikt eller en liga sagt nej till en spelare som vill bli domare med argumentet ”du är för bra”. Tvärtom! Domaransvariga runt om i landet letar med ljus och lykta efter duktiga hockeyspelare som kan tänka sig att ta klivet in i zebradräkten. Men, och här kommer min regelfrustration in, i samma ögonblick du tar på dig den svartvita dräkten så förväntar sig omvärlden att du är expert på spelregler. Borde vi inte förvänta oss det av varandra långt tidigare? Kanske blir man inte automatiskt draftad av Montreal Canadiens bara för att man vet hur man kvittar ett lagstraff mot en dubbeltvåa high stick, men nog är det en smula underligt att professionella ishockeyspelare ibland inte tycks känna till att det är förbjudet att blockera mot sargen? Skulle vi möjligen kunna rekrytera fler duktiga spelare till att bli domare om gapet inte var lika stort mellan att spela och att döma?

Idag kan du vara stjärna på allsvensk, eller SHL-nivå utan att veta skillnaden mellan avvaktande utvisning och uppskjutet straff. Som domare skulle du inte klara dig förbi division 4 utan den kunskapen.

Problemet: En allsvensk spelare vill kanske inte börja sin domarkarriär i division 4.

Hur som helst, tillbaka till 13-åriga jag. Jag läste den där boken, från pärm till pärm. Samtidigt fortsatte jag såklart att spela ishockey, men ganska snart stod det uppenbart att någon yrkesman som ishockeyspelare skulle jag aldrig bli. Istället provade jag på att bli domare, reglerna kunde jag ju redan och det bättre än de domare vi hade (i alla fall enligt mig själv). Som domare hade jag större framgång. För om det inte är kristallklart i spelarutvecklingen när och varför man ska lära sig om detaljerade regler så kan jag avslöja för den som inte redan känner till det: Som domare är det din bibel.

Kan du inte reglerna så kan du lika gärna glömma hur man knyter skridskorna också.

Fast vänta här nu. Menar jag alltså alla 13-åringar ska äta sig igenom 188 sidor byråkratisk regeltext? Nej, såklart inte. Som sagt, jag är inte normal, men så pass normal är jag att jag förstår att jag är ganska ensam om att brinna för exakt alla detaljer i ishockeyns spelregler, men kanske skulle vi alla må gott av att plocka upp lite mer regler på vägen?

I amerikansk idrott är det inte ovanligt att professionella klubbar har regelrådgivare anställda. Varför? Därför att i en ständig jakt efter minsta lilla fördel och efter minsta extra gynnande marginal så kan man inte lämna över hela ansvaret för förutsättningarna till tre helt okända personer, till domare. Jag vet inte om det också har att göra med att man helt enkelt har en större respekt för myndigheter, hierarkier, ledare etc. i USA än i Sverige, men jag roas av det faktum att minst ett av TV-bolagen som sänder amerikansk fotboll, NFL, har med sig en regelexpert att koppla in vid videobedömningar. För mig som inte kan ett jota om amerikansk fotboll känner jag mig mer tagen på allvar som tittare när jag faktiskt får förklarat för mig varför ett domslut blir som det blir, och inte bara en massa tyckanden från höften från någon som menar att allt var bättre 1993.

Det återstår fem minuter av säsongens viktigaste match.

Motståndarlaget anfaller och din målvakt blockerar pucken. Centern i motståndarlaget kör fram till din målvakt och slashar honom på handsken. Din högerback står upp för målvakten och slår motståndaren hårt över baksidan på benen.

Domaren blåser ilsket i pipan.

Utvisning!

Slashing!

Du hinner inte ens protestera innan du ser hur din andra back får en snyting av centern. Din lagkamrat slår tillbaka. Linjedomarna kommer farande likt två rabieshundar och kastar sig in i tumultet. Du sliter lite i en motståndare, men snart hamnar allt fokus på gruffet som linjedomarna till slut lyckas styra av. Domaren ser barsk ut. Han pekar ut bägge två mot utvisningsbåset. Bägge backarna i ditt lag utvisas, en av deras spelare.

Fem minuter kvar.

Ni leder med ett mål.

Ni måste vinna.

Ni måste!

Du åker upp mot sekretariatet. Där står domartrion och resonerar. Snart får du beskedet. Ni får en tvåa för slashing och en för roughing. Det andra laget får bara en utvisning för roughing. Alltså numerärt underläge. Dina protester om att målvakten blev slagen vinner inget gehör. Domaren verkar inte se dig som en tillförlitlig källa i detta ärende.

Inte bra.

Fem minuter kvar...

En ledning som inte får tappas.

Då vill man inte spela i numerärt underläge på grund av något som domaren missade. Verkligen inte bra. Till slut brister det. Du pallar inte längre. Den här domaren har varit dålig varenda gång ni haft honom hela säsongen. Dessutom vill han aldrig kommunicera med dig. Med saliven sprutande skriker du din feedback till domarteamet och vips så sitter du själv bakom lås och bom i utvisningsbåset varifrån du ser hur ditt lag, nu i 3 mot 5, släpper in kvitteringsmålet, innan motståndarna till slut gör segermålet i 4 mot 5 och din säsong är över.

Som lök på laxen kan du sedan se kvalet på TV, det kvalet du borde varit med i. Den avgörande matchen döms av domaren som förstörde din säsong.

Världen är orättvis.

I ett parallellt universum, eller ska vi kalla det för ett alternativt scenario, står du framför TV-kamerorna med hjältestatus. Du får beröm från alla experter för hur skickligt du agerat ledare under hela säsongen. En säsong där tränaren fått sparken, där fansen varit i uppror, där media dömt ut er. Där du hela vägen har hållit huvudet kallt, agerat med pondus och föredömligt visat alla lagkamrater att inget är kört förrän den sista matchen är spelad. Tack vare dig gav ni aldrig upp och nu står ni här som segrare i kvalet. Du är fansens hjälte och du tänker tillbaka på den där sista matchen i grundserien när ni hamnade i numerärt underläge i slutminuterna. Du minns hur din målvakt fick en törn när motståndarna slog efter en lös puck. Ett slag som var riktat mot pucken intill målvaktens benskydd, men som gjorde din högerback så arg att han drog på sig en onödig slashingutvisning. Du minns hur din vänsterback samtidigt åkte ut för roughing och du minns hur du påminde domaren om att du som lagkapten har rätt att välja vem av spelarna som ska kvittas. Du minns att du valde att sätta upp högerbacken på klockan, eftersom han är en av lagets bästa spelare i det defensiva. Du minns hur han kom in efter två minuter och hur han bidrog till att ni redde ut stormen och blev klara för kvalet. Det kval ni nu just vunnit. Du minns hur motståndarnas lagkapten såg ut som en fågelholk när du begärde, och fick, få genomföra kvittningen enligt dina önskemål.

Hockey är en mer komplicerad idrott än fotboll. Jag påstår inte att man måste vara en bättre idrottsman för att ha framgång i ishockey. Om detta vet jag för lite för att uttala mig. Däremot vet jag att ishockeyns regelverk är klart mer komplicerat. Det kan helt enkelt uppstå mycket fler olika typer av situationer i en ishockeymatch. Kanske har det att göra med att det tillåts mer fysiskt spel, kanske har det att göra med att det finns flera olika sätt att bestraffa den som bryter mot reglerna. Kanske har det bara att göra med att ishockey har varit mer progressivt i att hela tiden anpassa sitt regelverk efter verkligheten än vad fotbollen har varit.

Jag vet inte.

Det jag vet är att ishockey har 87 regler och att fotbollen har 17.

Det jag vet är att alla dessa 87 regler är viktiga även om en del är rena teknikaliteter som bara måste finnas. Regel 1 t.ex. handlar om att ishockey ska spelas på en yta av is. Denna yta ska kallas för banan. Detta är grundläggande och går inte att komma ifrån, men det kräver inte någon detaljkunskap från gemene man. Finns det ingen is så blir det ingen match. Mer behöver man egentligen inte veta. Sedan blir det mer och mer komplicerat. Vad skiljer en clipping från en tripping? Hur vet man om det ska dömas boarding eller charging? När är det elbowing och när är det Checking to the head? Vad händer om en huvuddomare blir skadad och hur skiljer det sig kontra om en linjedomare blir det. Tänk om pucken går sönder samtidigt som det blir mål. Vad gäller då, och ska pucken förvaras varmt eller kallt? Allt detta är reglerat och har ett givet svar. Detta ska domarna kunna, det är självklart, men jag tror att även tränarna och spelarna skulle tjäna på att ibland vara lite mer pålästa, att vara lite mer som jag.

Jag dömde en gång en match i HockeyAllsvenskan där hemmalaget var klart tillbakapressat. De slog icingpuck efter icingpuck. I samband med ett nedsläpp efter en icing så blev det byte av center och då bytte plötsligt hela hemmalaget spelare. Detta är inte tillåtet. Efter icing får man inte byta spelare förrän spelet har återstartat. Ett centerbyte räknas som samma nedsläppsprocess och förändrar ingenting beträffande spelarbyten. Syftet med den regeln är att felande lag ska drabbas och tvingas återstarta med trötta spelare. Vi fick alltså tvinga tillbaka alla spelare igen. Tränaren, som var seriens då mest rutinerade tränare, började vifta med armarna och levde om. Han hoppade och studsade och såg allt annat än förstående ut. Det blev en kortare ”tuppning” mellan oss domare och tränaren om att få in rätt spelare snabbt så att vi kunde återstarta spelet. Kort därefter blev det paus och inför nästa period åkte jag fram till tränaren för att prata med honom.

– Men du, inte är väl detta en nyhet för dig? Nog vet du väl att man inte får byta spelare bara för att en tekning ska göras om? Varför flippade du över det där? Frågade jag.

– Ja. Klart jag vet. Men du såg ju hur trötta vi var. Grabbarna behövde trettio sekunders mer vila och då måste jag ju spela ut lite.

Han visste precis vad han spelade med. Han visste att han inte fick byta. Han visste att vi skulle tvinga tillbaka spelarna, men att det självklart är omöjligt att göra snabbt om han dessutom spelar lite teater. Smart coaching tycker jag. Denna regel är elementär och, vill jag tro, känd av alla på elitnivå, men kan ändå utgöra ett exempel för när man med kunskap kan använda regelkunskapen till sin fördel som tränare.

Jag vill ha fler sådana tränare. Inte för att han påminner mig om min eget regelnörderi utan för att jag tror att sporten utvecklas bäst när den utmanas, det gäller även spelreglerna. Jag ska avslöja att vi i domarutskottets arbete har sneglat mot fotbollen. Jag tror aldrig vi kommer ned till 17 regler, men vi har kommit ned från 226 till 87. Vi vill att spelreglerna ska vara lättillgängliga och begripliga. Vi vill att man snabbt ska kunna sätta sig in i vad som gäller. Att regelantalet är bantat handlar inte om att vi tagit bort moment. Snarare betyder det att vi bakat om reglerna så att de hänger ihop på ett, enligt oss, mer strukturerat sätt. Tidigare fanns det en separat regel för målvakter som slogs. Nu står det med under samma slagsmålsregel som för utespelare. Tidigare fanns det en separat regel för ”spitting” (att spotta på någon), nu sorterar det under unsportsmanlike conduct, tillsammans med alla andra former av grovt olämpliga beteenden. Tidigare fick man tio minuters utvisning för vissa typer av klagomål och två minuter för andra typer. Nu är det standardiserat. Två minuter, tio om du fortsätter och sedan tack och hej – matchstraff – för den som inte har klagat klart.

I fotboll vet alla att det blir straffspark om man tar bollen med händerna i straffområdet. I hockey kan det bli mindre straffet, straffslag eller tilldömt mål om man tar pucken med händerna. Det kan också bli ingenting.

Vi behöver mer än 17 regler, men vi behöver också ett regelverk som alla kan sätta sig in i. Ju fler deltagare som kan reglerna, ju större press sätts på domarna att döma rätt och ju större press sätts på oss domarledare att följa upp domarnas bedömningar. I slutändan är den bästa domaren den som på bäst sätt tillämpar rätt regel vid rätt tillfälle. Känsla är ett begrepp som ofta används i hockey, oftast av personer som inte kan spelreglerna. De som kan reglerna pratar hellre om tillämpning. Alla vet t.ex. att man inte får slå med sin klubba på en motståndare, men visste du att det till och med i regelboken framgår att det bara är utvisning för slashing om slaget är uppenbart för alla, fördelsskapande eller skaderiskerande? Kanske är det så att till och med regelboken har känsla, bara man läser den på rätt sätt.

Det är mer än fem minuter kvar på säsongen.

Du hinner läsa på.

Gör det!

För om fler gör det, om regelkunskapen ökar generellt, om förståelsen för regelverket ökar, om spelreglerna utmanas av alla nivåer inom svensk ishockey. Då kommer glappet mellan spelare och domare, mellan verklighet och föreskrifter förhoppningsvis att minska. Ju mindre det glappet är, ju större förankring spelreglerna har i allas medvetande, ju lättare är det för nästa Ulf Rådbjer, nästa Mikael Lindqvist, nästa Katarina Timglas att kliva in i det omklädningsrum som på vissa arenor skyltas med blindskrift (ja, det är lite roligt ändå).

Vill vi få fler bra domare så måste vi respektera de domare vi redan har och för att göra det måste vi respektera de regler som styr deras beslut.

Alla måste inte bli som jag.

Du kan skippa regel 1.

Det är ok.

Björn Wettergren
Före detta linjedomare i HockeyAllsvenskan och SHL, numera regelansvarig i Svenska Ishockeyförundets domarutskott, samt Player Safety Supervisor i SHL:s situationsrum, till vardags arbetar han med domarfrågor på Stockholms Ishockeyförbund