Om några veckor är det äntligen dags igen.
Nedsläpp i SHL och i HockeyAllsvenskan.
Som vi har väntat.
Alla med olika förhoppningar och förväntningar på laget som de har djupt rotat där inne i hockeyhjärtat. Föreningen som får det där hjärtat att bulta i en rasande harmonisk takt vid framgång – men som allt som oftast dunkar med en nästan ohälsosam fart som får dig att efter en omgång i mörka november, efter ännu en uddamålsförlust, att sitta och googla på numret till närmaste vårdcentral i Västerås, Umeå, Oskarshamn eller Leksand. Det är inte första gången - och definitivt inte den sista heller. Kärleken till ishockeyn är en livslång relation, som vi trots allt mår rätt bra av.
Hovet, Stockholm, i september 2009.
Premiär för HockeyAllsvenskan på Viasat. Stormöte mellan AIK och Malmö. Två lag som var tippade att ha möjlighet att nå Elitserien. Jag hade fått äran att vara programledare och hade några dagar tidigare varit på Hovet för att repetera (det gick inget vidare) och nu var det skarpt läge. Min kunskap om lagen räckte ungefär till Dick Tärnström i hemmalaget och Carl Söderberg hos MIF. Det räckte. För när jag sjönk ner i soffan hemma i Vallentuna så var det med ett brett leende efter en galen kväll. HockeyAllsvenskan hade välkomnat oss med öppna båsdörrar. Passionen som svepte över mig och det övriga gänget på Viasat Hockey blev en kärlekshistoria över sex säsonger. Alla mil, alla oändliga timmars förberedelse, alla möten, alla förkylningar och all väntan på nedsläpp – ja, det är fortfarande det roligaste jag upplevt inom mitt yrke som sportjournalist.
Enkelheten!
Ja, det är svaret som jag oftast kommer när folk kommer fram och vill prata om de roliga åren som var mellan HockeyAllsvenskan och Viasat. Tidigare stängda dörrar blev nu tillgängliga och vi fick verkligen klubbarna och dess spelare att glömma tv-kamerorna och själva leva ut drömmen om att vara elitidrottsmän. Vi ville ge alla där hemma i tv-sofforna en upplevelse att de nästan var med i matchen – utan att på något vis störa den. Det fanns en tydlig definition att sporten alltid gick i första hand. Detta koncept köptes av alla, från lotteriförsäljare till lagens största stjärnor. Inte ens under lockouten och spelare som Anze Kopitar, Bobby Ryan, Patric Hörnqvist och Patrik Berglund förgyllde serien var det några som helst problem att låta en vinglig reporter göra intervjuer på is – eller låta en kamera vara med på taktikgenomgången.
Allt för lagets supportrar gällde och vi ser idag att det givit ringar på isen även till SHL. Hockey är en sensationellt öppen sport att bevaka – och låt det fortsätta vara så.
Min relation till HockeyAllsvenskan fick en ordentlig knäpp på näsan när det nya upplägget om 14-lag i SHL presenterades, med ett kvalupplägg som krävde mer än mina tre slappa gymnasieår i Växjö för att förstå. Framförallt häpnades jag och många andra över hur dramatiska och ruggigt sevärda Kvalserien bara skulle begravas. Bort. Väck. Att SHL-lagen i stort sett ”bara” behöver vinna fyra matcher på en hel säsong för att få fortsatt existens i penningstinna högsta-divisionen. Allt medan det krävs blod, svett och (lånade) pengar för aspiranterna från den näst högsta ligan för att skrälla sig till en plats i eliten. Det kändes och känns fortfarande illa.
Det var en dålig deal för HockeyAllsvenskan – en liga som allt mer började framstå som ett gammalt bibliotek. Spelare lånas in och ut till höger och vänster och du får en lista lika lång som vasaloppets startfält varje gång du klickar in på eliteprospects.com. Nu börjar det visst knorras en del bland föreningarna i HockeyAllsvenskan över serieupplägget – Kvalserien är i ropet igen. Vilket tyvärr lär vara lika stängt som en Henrik Lundqvist i storform.
Varför förespråkar jag då Kvalserien så mycket?
Tio matcher är ju en för kort serie för att det ska bli rättvist, hävdar de på andra sidan. Visst är det så. Men det finns inte någon serie som är rättvis. Allt handlar om spelschema, skador och avstängningar. I det nyligen avslutade fotbolls-VM var ju grupperna bestående av endast fyra lag. Allt där handlar om hur lagen väljer att resonera och vilken motivation som kvarstår om du är utslagen, alternativt redan vidare. Vad jag aldrig kommer att köpa är att det är orättvist att ett lag som har uppflyttningsmöjlighet möter ett avsågat lag i slutet av serien. Herregud, det finns ju ett skäl till att motståndarna inte har något mer än äran att spela för; de har förlorat mot topplagets konkurrenter och då är det väl inte så uppseendeväckande att även deras kommande motståndare ska få möjligheten till tre poäng till sin samling. Rätt logiskt.
Att det var brutalt för lagen/laget som blev degraderade från SHL förstår jag. Tjänster blev uppsagda och spelarnas kontrakt upplöstes. Hemskt, såklart. Men i min värld är det ett ingångsvärde varje anställd måste ha med sig i beräkningarna om man vill jobba inom elitidrotten. Resultat är en del av spelet.
Det sista om Kvalserien. Att ha igång sex lag som alla stod tio matcher från SHL gav en nerv som kittlade hela hockeysverige. Jag vågar nästan säga att Kvalserien övertog intresset från det pågående SM-slutspelet. Vi fick oftast en serie som touchade både norr och söder, vilket genererade ett massvist medietryck. Där är vi inte idag med det nya upplägget. All respekt för Mora och Leksand, men det får inte Anna-Lena i Skövde att springa benen av sig för att hinna hem till match fyra. Det nya kvalet begränsar intresset och försvinner i sportbruset.
Nåja. SHL ska verkligen inte målas upp som den enda boven i varenda fråga som skickas in som en dump från mittzonen. Tycker det varit för mycket gnäll mot en liga som förvandlat sina tre bokstäver (SHL) till guld. Ett nytt makalöst avtal med C More gör att både spelare och annan personal i fjorton klubbar får möjligheten att året om verkligen bedriva elitidrott på hög nivå. Något som sköter bra för det mesta. HockeyAllsvenskan ropar ofta om orättvisa uppåt – samtidigt som de blir attackerade från det motsatta hållet av Div1-klubbarna. Jag får intrycket att klubblagshockeyn här hemma hamnat i en ond spiral. Detta samtidigt som landslaget, resultatmässigt, aldrig mått bättre och vi producerar spelare till NHL i samma takt som det sålts solkräm runt om i landet. Sverige är en maktfaktor inom hockey – och jag älskar det. Det måste även gå att finna en framgångsväg för den inhemska hockeyn. Nu. En väg där det finns ett någorlunda rättvist system mellan ligorna, där klubbarna som svarvat på talangerna som sedan förädlas verkligen får en betydande summa för spelarna de hjälpt till att fostra till elitspelare. Ersättningen från NHL bör även den ökas på rejält för att ge klubbarna välbehövliga inkomster.
Det är dock upp till varje liga att skapa ett intresse runt sin produkt – så som SHL gjorde för att få det lukrativa kontrakt de nu sitter på.
Det är här HockeyAllsvenskan spelar i powerplay.
En sanslöst häftig säsong ligger runt hörnet. Lag som Södertälje, Västerås, Leksand, Modo, Björklöven – för att nämna några – gör det fullt möjligt att verkligen endast ligga något skär bakom SHL. För när vi räknar in över 90 svenska stjärnor i NHL, så är det inte för namnen på ryggen den svenska publiken passerar vändkorsen till arenorna för att skåda – utan det är för klubbmärket på bröstet. Man får aldrig glömma det. I fjol hade SHL 5669 åskådare i snitt, HockeyAllsvenskan nådde upp till 2705. Det borde inte skilja så mycket (visst, Pantern med sina 601 åskådare drar ner det rejält) mellan startfälten i de båda ligorna.
HockeyAllsvenskan har ett guldläge, men det gäller att ta tillvara på det nu – inte bara stirra avundsjukt uppåt och tycka livet är orättvist över alla miljoner som tickar in i SHL. Dags att sälja sin egen produkt betydligt bättre och effektivare i framtiden.
På tal om stjärnor. I en liga som HockeyAllsvenskan är det bra mycket lättare att profilera spelare och måla upp dem som ”stjärnor”. Minns hur vi byggde artister/profiler som Conny Strömberg, Martin Thelander och Evan McGrath till lirare som syntes lika mycket i rutan som på isen - och dom bjöd verkligen på sig själva. Bra mycket lättare att sticka ut ur mängden i en något mindre profilerad serie som HockeyAllsvenskan än mer affärsstrukturerade, SHL.
Jag tror att många lag verkligen kraftsamlar för att göra en Timrå och ta det där steget upp som då förändrar hela klubbens DNA. Ett helt realistiskt mål för ett par lag från HockeyAllsvenskan. Med det nya systemet har vi sett att det är möjligt nu under tre säsonger. Jag är dock rädd för att det snart är stopp. När ”rätt” lag kniper en SHL-biljett och verkligen kan rusta upp för att bli kvar i eliten under en lång period, kommer det bli fruktansvärt komplicerat att slå tillbaka för de kvarvarande lagen. Med ”rätt” lag syftar jag på Modo, Leksand (som då är förberett på SHL den gången) eller AIK. Lag med muskler att pumpa in sponsorer och publik för att fylla skattkistan en SHL-biljett innebär.
Leksand och Karlskrona var inte SHL-redo för att bemästra distansen fullt ut och vips var det tillbaka i HockeyAllsvenskan. Frågan är om Timrå är det nu? Mora?
Vi kallade HockeyAllsvenskan 2014/2015, då med två friplatser till SHL, för ”säsongernas säsong”. 2018/2019 har alla förutsättningar för att bli något alldeles extra den med. Jag ser oerhört mycket fram mot att följa serien som ligger mig varmast om det där bultande hockeyhjärtat.
HockeyAllsvenskan, den där lillebrorsan som alltid lever lite i skuggan av sin storebror - och älskar det…
Släpp pucken.
Mycket nöje!
Niklas Jihde Viasat Hockey
