”När en karriär och passion möts”

12 juli 2021 09:00

Linnea Leijonklo skriver om sin resa, grejen med hockey, publiken som är allt, mötesplatser, varumärkesarbete och jobbet som tf kommersiell chef i HockeyAllsvenskan.


Året var 1995 och jag gick på min första hockeymatch, sex år gammal.

Sedan dess har jag varit frälst. Utan att själv ha spelat och utan att ha varit den som grottat ner mig i powerplay-uppställningar och spelsystem. Men det är det som är grejen med hockey. Att man kan vara frälst av olika anledningar. Man följer laget i staden. Man älskar detaljerna i spelet. Man har barn som spelar. Ni förstår...

Men vad var det som gjorde att jag blev frälst då?

Som gjorde att jag följde med pappa till Björknäshallen i Boden match efter match?

Bodens IK var visserligen i sin ”primetime” vid det här laget när man kvalade till dåvarande Elitserien, men det var trots allt något annat som lockade. Det var såklart ingenting jag reflekterade över då men som gått upp för mig senare. Anledningen var att alla var där. För att den stämningen inte fanns någon annanstans.

För att det var en social mötesplats.

Sedan älskar jag intensiteten hockeyn har, att det händer någonting hela tiden. Kampen mellan två lag och dess supportrar. Men gemenskapen och känslan av att vara där det händer är oslagbar. Och den känslan har följt med mig på min hockeyresa dit jag är idag.

Men vi fortsätter resan från Boden och Björknäshallen när jag som 20-åring lämnade min trygghet i Norrbotten för en flytt till New York (det var en omställning ja), och golf-college. En tid som gav mig upplevelser och minnen för livet, men framförallt en ögonöppnare för den bransch jag jobbar i idag - idrottsbranschen. Det är såklart en helt annan sak i USA, men det var tydligt att idrottsupplevelsen är i fokus. Den sociala mötesplatsen.

Efter en utbildning i Sport Management och ett 20-tal NHL-matcher på kontot var jag övertygad om att jag ville jobba med sport, och allra helst hockey.

Men kunde man verkligen det i Sverige?

Det var i alla fall den vanligaste frågan jag fick.

Sen plötsligt var jag där, i publikhavet bland 5500 sprudlande människor, när Behrn Arena i Örebro kokade. Mitt första sportjobb var ett faktum och jag skulle få möjligheten att jobba med matcharrangemanget i Örebro Hockey och en dröm hade gått i uppfyllelse. För vilken resa jag fick hoppa på.

Med stora drömmar, mycket engagemang och förstås hårt slit kommer man dit man vill, något som organisationen i Örebro Hockey med Emilie Wiklander och Pontus Gustafsson i spetsen visade. Man lyckades skapa Behrn Arena till en fantastisk mittpunkt i Örebro. En social mötesplats. Det var dit man gick på förfest med polarna på lördagar. Det var dit familjerna gick för att uppleva både godisregn, skattjakter och autografskrivningar med spelarna. Det var dit arbetskollegorna gick på vardagskvällarna.

Behrn Arena var verkligen en plats för alla och något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat var möjligheten att få jobba med alla ideella krafter runt matcherna. För hade inte de varit där hade det inte blivit någon match. Det krävs inte bara en ismaskinist, en speaker och någon i kiosken för att man ska leverera ett matcharrangemang. Det krävs bra många fler. Och även här är anledningen olika till varför man vill vara en del av hockeyn, det som är så fint. För många är det såklart möjligheten att följa laget i hjärtat på nära håll. För andra är det möjligheten att bygga en karriär och sätta någonting på sitt cv (precis så jag gjorde) men för de flesta är det gemenskapen och återigen, den sociala mötesplatsen.

Är det något motto jag tog med mig vidare på min hockeyresa är det att ”ingenting säljer som slutsålt” och någonstans binder det ihop allt. För utan dessa publikfester är det inte bara stämningen på läktarna som blir sämre, utan publikfesterna får vi stora utmaningar i att bedriva verksamheten. Någonting som den här rådande pandemin har bevisat. För visst har det blivit tydligt. Att tomma läktare inte är någon kioskvältare.

Tycker vi har pratat nog om pandemin men jag vill bara säga några ord. Först och främst, att jag är oerhört glad att vi (ligan och klubbarna) överlevt den ekonomiskt. Sen hoppas jag vi kan ta med oss några ljusglimtar från den. För är det något den har krävt av oss så är det att bli mer kreativa än någonsin. Alternativet var att ge upp.

Dags att backa tillbaka bandet lite igen, för att komma till vad jag jobbar med på ligan idag. För det kanske ni undrar och det ska jag såklart berätta.

För fyra år sen bytte jag klubb mot liga när jag fick chansen att komma till HockeyAllsvenskan. Den stora skillnaden är såklart att man jobbar med fjorton lag istället för ett. Men den variationen gillar jag, även om det såklart också har sina utmaningar. En annan utmaning är intäktsfrågan, där vårt jobb på ligan ska bidra till klubbarnas välmående och ligans popularitet. Därför består mina dagar mycket av allt från frågor kring hur vi utvecklar arenaupplevelsen, hur vi hanterar den digitala utvecklingen till att skapa affärsnytta för våra samarbetspartners. I min värld är det svårslaget att arbeta fram samarbeten där alla får ut maximalt från dem. Att man syr ihop ett upplägg som ska leda till ett gemensamt mål, som både företaget, vi (ligan och klubbarna) och alla besökare har nytta av.

Som ni hör brinner jag för mitt jobb och det är verkligen en ynnest att få jobba med sin passion.

Jag ser ljust på HockeyAllsvenskans framtid och jag ser fram emot att få fortsätta utveckla det kommersiella arbetet på ligan tillsammans med våra klubbar och gänget på HockeyAllsvenskan. Vårt mål är att skapa bästa möjliga förutsättningar för alla som är en del av ligan. Allt från spelare till partners, domare och såklart alla supportrar.

Apropå framtid så har vi många planer på hur HockeyAllsvenskan ska utvecklas framöver och det kommer vi såklart berätta mer om.

Nu blir det några veckors semester, sen fortsätter hockeyresan framåt och jag hoppas ni vill vara en del av den på ett eller annat sätt.

ills vidare hoppas jag att ”Sommarbloggen” förgyller dagarna i hängmattan medan vi räknar ner.

75 dagar kvar, sen släpper vi pucken, och min största önskan är att få se många publikfester runt om i det HockeyAllsvenska landet!