Gästkrönika: "Handlar inte om antalet..."

18 december 2017 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Andreas Westerlind, chefredaktör för hockeymagasinet.com, om egna produkter, egna traditioner, ryggrad, flaggskepp och luftskepp.


“The wishbone will never replace the backbone”.

Jag inleder min krönika med ett citat som jag vill att ni håller fast vid och funderar lite kring.

Ett citat jag skulle vilja placera på väggen inne på varje sportchefs kontor.

Genom historien har vi alla vid allt för många tillfällen fått se lag ”storsatsa” i hopp om guldregn i SHL eller ett steg upp från HockeyEttan till HockeyAllsvenskan eller därifrån upp till finrummet SHL. Och när jag skriver storsatsa har det alltid syftats på att kasta pengar på dyra importer som fyller alla formationer och som ska uppfylla kortsiktiga mål. Allt på ett kort, allt på en säsong. Vi har sett Timrå göra det, vi har sett Modo göra det, vi har sett Leksand göra det och många, många fler.

Vad som är synonymt med alla?

Det gick helt åt pipan.

Istället för att bada i framgångar har samtliga klubbar fått vara med om tuffa degraderingar och konkurshot.

Det som samtidigt glädjer mig, men framför allt klubbens supportrar, är att alla har gjort hemläxan. Äntligen har klubbarna insett att det inte är storleken på lönebudgeten som skapar framgångar. Istället för att bygga framgång på kort sikt med hjälp av dyra legoknektar har man börjat tänka långsiktigt och samtidigt fått en förståelse för vad som EGENTLIGEN bygger en förening.

Egna produkter.

Egna traditioner.

Ryggraden.

Timrå är numera serieledare i HockeyAllsvenskan trots att man har seriens näst yngsta lag.

Bakom Timrå hittar vi Leksand som efter en degradering från SHL och en tuff start på säsongen klättrat hela vägen upp i toppen. Det efter att ha släppt fram totalt sex egna juniorer och med fyra förstårsseniorer i laget, också fostrade i klubbens juniorlag.

På en femteplats hittar vi Modo som i fjol släppte fram flest juniorer i hela HockeyAllsvenskan och samtidigt blev svensk mästare i både J18 Elit och J20 SuperElit. ”The heart of hockey” som under flera år varit en utnött slogan har med andra ord fått en innebörd igen.

Men vad vill jag egentligen säga med det här?

Att släppa upp hela J20-laget så blir allt guld och gröna skogar?

Absolut inte.

Det jag vill få fram är att den klubb som vågar se runt hörnet, den som vågar tänka långsiktigt genom att inte bara släppa fram unga talanger som utfyllnad utan på allvar ser deras kvalitéer. Det är laget som i slutändan får bäst resultat.

Att satsa på egna juniorer handlar i mina ögon aldrig om antalet. Det handlar heller inte om att av principskäl placera dem i en fjärdekedja med hårdjobbande ”brunkare”, ge dem minimal speltid och skrika ”ut och visa vad du går för” för att i meningen efter skrika ”dumpa pucken”. Det handlar snarare om att våga låta dem göra misstag, våga låta dem spela i avgörande roller och våga låta dem lära sig. Då kommer avkastningen vara tio gånger större än en dyr importspelare som kostar tio gånger mer.

Fråga bara Skellefteå som byggt hela sin filosofi runt det.

Timrå har också förstått det och har förutom ett konkursundvikande och topplacering senaste två åren fått fram stjärnnamn som Elias Pettersson, Jonathan Dahlén, Jacob Olofsson och Filip Hållander.

Modo har förstått det och i sin tur, förutom två guld på juniorsidan, fått fram bärande namn som Isak Wallin, Jesper Sellgren, Tim Wahlgren, Sebastian Walfridsson, Victor Berglund och Oskar Ståhl-Lyrenäs.

Med andra ord…

Det handlar inte om att våga satsa allt för att vinna.

Det handlar om att våga satsa rätt för att bli bäst på sikt.

Det handlar om att bygga flaggskepp, inte luftskepp.

Andreas Westerlind
Chefredaktör på hockeymagasinet.com