Gästkrönika: "Ingen frågade hur jag mådde"

14 mars 2019 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. HockeyAllsvenskan uppmärksammar kampanjen "Stör Döden" och den här veckan skriver förre hockeyspelaren Jonathan Hedström om vikten av att hjälpa varandra, hur dåligt han själv mått, omgivningens betydelse och ett tabubelagt ämne som börjar luckras upp.


Jag har precis hjälpt en kille som är 17 år gammal. Han har gått ner 30 kg på tre månader, har kommit in på sjukhus och får sondmatning just nu. Hade han inte kommit in på sjukhuset så hade han dött.

Det som hänt honom är hemskt, men det känns skönt att kunna hjälpa honom.

Vi behöver hjälpa varandra.

Att HockeyAllsvenskan uppmärksammar ”Stör Döden” som handlar om att vara uppmärksam på sin omgivning och att våga fråga hur någon mår är bra. Det är viktigt.

Jag har själv mått väldigt dåligt, men det var ingen som frågade hur jag mådde.

Jag och Johan ”Bagarn” Andersson har pratat mycket om det där. Han satt bredvid mig i bussen när jag spelade i Timrå och han har berättat att han såg att jag inte mådde bra, men skäms idag för att han inte frågade hur jag mådde. Inom hockeyn är det mycket ”sluta gnäll och kör”.

Jag mådde dåligt redan som 17-åring. En ledare sa att jag var tjock. Jag började kolla mammas mat, såg till att det inte var något fett i stekpannan och var noga med allt jag stoppade i mig.

Det kom jag ändå över relativt snabbt.

Trodde jag i alla fall.

Allt rasade samman när jag spelade i NHL med Anaheim. Året innan var det lockout och jag var hemma i Timrå och mådde bättre än någonsin. När jag kom tillbaka till Anaheim så vägde jag för mycket och fick göra straffåkningar på isen inför laget. Kanske inte det mest pedagogiska att utsätta någon för.

Efter det gick det helt åt helvete.

Jag gick ner från 88 till 74 kilo på tre månader, fick svårt att prestera och kom aldrig tillbaka som hockeyspelare efter det där.

Allt startade egentligen med det där jag fick höra som 17-åring. Att jag var tjock. Det är så små, små saker som kan få det att börja gå fel.

Det är inte lätt att själv förstå att man mår dåligt.

Därför är omgivningen så viktig.

Ibland är det svårt att se utifrån också. Föräldrar blir blinda för sina barn, tränare ser bara ishockeyspelaren och andra spelare är fokuserade på sig själva, men det är ändå lättare för någon att se utifrån än vad det är att se själv vad som händer. Därför är det så viktigt att föräldrar, tränare, ledare, spelare och andra uppmärksammar vad som händer med människan bakom ishockeyspelaren. Det är viktigt att våga bry sig.

Det är viktigt att fråga hur någon mår även om personen inte är mottaglig för det. Mår man inte bra så skyller man ofta ifrån sig. Man ljuger och manipulerar. Tycker andra är idioter. Fast man är den största idioten själv.

Det dröjde 20 år innan jag tog professionell hjälp.

Jag minns det så väl.

En dag sa jag till min mamma att nu orkar jag inte mer. Jag var slut. Jag ringde och kom in på psyket. Jag fick dålig hjälp där. När man väl tagit kraft och sökt hjälp och sedan inte får den rätta hjälpen är det lätt att orken tryter. Man är svag mentalt. Min mamma hjälpte mig. Hon pushade mig. Jag fick den hjälp jag behövde.

Omgivningen är fantastiskt viktig.

Idag åker jag runt och berättar min historia. Jag trodde inte det skulle bli så här mycket. Det är många som mår dåligt. För mig känns det bra att ha fått landa och prata om det jag varit med om. Att prata med folk om att våga räcka ut en hand och fråga hur någon mår.

Fler och fler vågar prata om det här. Patrik Berglund och Robin Lehner till exempel. Eller Victor Öhman när han var i Oskarshamn.

Ämnet är fortfarande lite tabubelagt, men det luckras upp.

Fortfarande finns mycket jobb att göra men vi har kommit en bit på vägen.

Hur mår du?

Jonathan Hedström
Före detta ishockeyspelare som numera föreläser om pysisk ohälsa