Även fast jag helst håller mig borta ifrån sådana attraktioner som berg- och dalbanor på grund av min känslighet emot åksjuka så är jag ändå beredd att hävda att livet inte alltid är som kärlekstunnel på Gröna Lund. Genom livet går vi alla igenom höga toppar, mörka tunnlar, plötsliga svängar och djupa dalar. Om inte, så har man nog inte riktigt börjat leva ännu, enligt mig.
Nu kanske ni undrar vem jag är och hur jag kan påstå något sånt.
Nej, jag har inte en master i filosofi, men något jag har är livserfarenhet av just dessa toppar och dalar.
Här är del av min historia under hösten år 2012.
Örebro.
En stad jag aldrig varit, och som jag knappt ens visste var den låg. Kände inte en kotte och förstod inte varför de gnällde hela tiden?! Men beslutet att flytta dit kommer alltid vara ett av mina bästa val i livet och på köpet fick jag en stad som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kom till Örebro i slutet av Januari 2012, ifrån Mora där jag hade spenderat 1,5 år på hockeygymnasium. Lite som ett oskrivet blad, kom jag rätt in i en klubb i utveckling och en ishall som var som en byggarbetsplats. Det var skönt och motiverande för mig, det blev en nystart efter en väldigt tung tid i Mora.
Avslutade säsongen strålande och ishockey va kul igen - så som det ska vara. Efter säsongen blev det dock en operation på mitt skadade knä som jag hade dragits med under hela den säsongen. Detta innebar en hel vår och sommar på träningscykeln på gymmet istället för intervallöpning i Sveaparken. Det kändes stundtals som att jag tränade inför Tour de France, men när augusti väl kom var jag som en kossa på kosläpp. Euforisk…
En topp.
Den femte augusti 2012 gick min barndomsvän Michael bort. Han blev bara nitton år.
En fem års lång kamp mot en ovanlig cancerrelaterad sjukdom, vilken enbart har sju tidigare kända fall - i världen, kom igen liksom…
Vi hade glidit isär under de senaste åren tyvärr, jag var ett år yngre så det var olika klasser, olika kompisgäng och olika intressen. Han fotboll och jag ishockey. Kommer ihåg sista gången jag träffade Michael. Det var på en ishockeymatch på Hovet. Han var säkert glad att se något annat än sjukhusväggar antar jag. Ångrar än idag att jag inte tog bättre hand om den vänskapen.
En dal.
Dagen efter beskedet om Michaels bortgång valde jag ändå att träna, men med tankarna någon helt annanstans. Tog tag i vår tränare Martin Filander efter träningen och berättade vad som hade hänt och att jag skulle behöva åka hem för begravningen. I samma möte sa han att jag skulle träna med A-laget nästa morgon.
Jag blev helt paff.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka eller känna. Jag var otroligt glad för att få chansen att träna med A-alaget, men samtidigt nedstämd och ledsen för min väns bortgång.
Följande morgon satt jag i A-lagets omklädningsrum och det var nog ingen som missade att jag var nervös. Minns första uppvärmingsövningen: en simpel "åka-passa-skjut". Vid första mottagningen hade jag ungefär 1000 volt i klubban. Första passen lade jag två meter framför spelaren som skulle ha passen och sen höll jag på att ramla när det var min tur att åka. Väl framme vid mål så höll jag på skjuta huvudet av Tim Sandberg.
Bra Calle.
Men den nervositeten släppte och jag fick fortsätta träna med A-laget, så det var förmiddagensträning med dem och sen J20 på kvällen. Augusti och alla ishockeyspelare vet vad det innebär: hård försäsongsträning. Vet inte riktigt vad som drev mig eller hur jag orkade, men det tog aldrig slut i benen. Jag bara fortsatte att åka och orkade hur mycket som helst. Efter över ett år med ständiga motgångar i Mora, kom äntligen lite framgång och jag flöt fram. Jag minns de tårfyllda samtalen hem till mina oroliga föräldrar. Jag minns blodsmaken i munnen efter alla hårda träningspass. Alla jävla milen som cyklades den sommaren. Och efter allt slit belönades jag nu med ett A-lagskontrakt. Sex månader tidigare hade ni allt som oftast hittat mig längst ner på bänken i västra J18 Elits fortsättningsserie, inte jättesexigt. Men nu satt jag där med ett kontrakt, helt surrealistiskt och uttrycket "det går fort i hockey" var minst sagt passande.
En topp.
Men mitt i denna glädje kom tidpunkten för Michaels begravning, den trettioförsta augusti. Och de skulle visa sig vara början på en lång dalgång. Fram tills dess hade jag inte varit på någon närståendes begravning. Så jag fick mig en rejäl tankeställare då jag såg all sorg.
Minns Michael som en glad fotbollskille, en vinnarskalle som alltid hade ett brett leende på läpparna. Tack för alla timmar vi spenderande på Söderviksskolans konstgräsplan. Tack för alla landbandymatcher på Girestavägen och alla lekar i skogen. Tack för du var en fantastiskt fin barndomsvän.
En dal.
Samma vecka som detta ägde rum, samma dag faktiskt, fick min mamma beskedet att hon hade drabbats av bröstcancer. Jag vet inte hur jag tog detta, inte ens hur jag fick reda på eller när, för jag kommer inte ihåg. Minnen från denna tid är lite suddig då mycket hände i mitt liv som ni kanske förstår. Jag förstod nog inte ens allvaret i det och inte heller vad bröstcancer faktiskt innebar. Jag var såklart orolig över min mamma och hur hon mådde, men vad jag minns så frågade jag aldrig hur det egentligen var med henne. Jag ville veta men ändå inte. Till exempel ville jag inte se henne utan mössa eller huvudbonad när behandlingarna hade börjat verka och håravfallet blev ett faktum. Kan tyckas som en konstig grej, men jag ville inte ha den bilden av min mamma. Jag blundade lite för vad som hände med henne. Jag ville inte se henne som en sjuk person. Det tror jag i och förs sig inte någon vill; se någon man älskar sjuk.
En dal.
Tiden gick och jag körde på med mitt, tränade och slet på. Stängde av allt annat runtom kring som var jobbigt. I början av oktober fick jag göra A-lagsdebut i HockeyAllsvenskan med Örebro. Fick följa med upp till Mora, ironiskt nog. Det kändes som en liten käftsmäll till alla dem som inte hade trott på mig där. Att glida runt på matchvärmningen med gamla klasskompisar, lagkamraterna och tränare på läktaren, för att sedan möta Anze Kopitars mörka blick stirrandes in en när han låg och stretcha längs rödlinjen då jag åkte förbi.
Efter det var jag inte lika kaxig.
Men innan du börjar tro att detta skulle bli en ny Youngblood-historia där jag tunnlar Kopitar, lurar upp keepern på läktarn och sprätter upp den matchvinnande pucken i nättaket, så kan jag berätta att jag inte fick en enda sekund i speltid den matchen, trots att vi bara var tolv uttagna forwards. Men det spelade absolut ingen roll. Jag var där. Det räckte gott.
En topp.
Minns att jag vaknade upp med ett missat samtal ifrån mamma, min syster hade blivit akutsjuk dagen innan och låg nu på Karolinska Universitetssjukhus i Solna. Fick inte förklarat för mig vad som hade hänt, utan att jag ska ta mig dit så snabbt jag kunde. Så jag satte mig på första bästa tåg mot Stockholm.
Dem kommande dagarna efter det samtalet är väldigt luddiga, mycket som hände. Kändes som att jag var en som pingisboll emellan Örebro och Stockholm.
Saken var så att min syster hade drabbats av en blodförgiftning som attackerade alla organ i hennes kropp. Jag, med någon form av sjukhusfobi, mådde piss varje sekund jag satt där på sjukhus, allt medan min syster pendlade mellan liv och död. Sitta där, helt maktlös över vad som hände några rum bort där hon låg, en hemsk känsla.
Det blev totalt tio dagar på sjukhuset innan Hanna lämnade oss.
Sjunde november 2012.
En dal.
Tiden därefter begravde jag mig själv i träning och ishockey, ännu en gång. Tror jag tränade redan två dagar efter hennes bortgång. Kanske lite konstigt gjort nu när jag tänker tillbaka på det, men jag antar att jag var i något chocktillstånd och ville inte tänka på det som hänt eller ta tag i den sorgen. Jag gjorde allt för att stänga tankarna och känslorna ute. Ishockeyn blev min räddning och fristad, ishallen blev lite som min egna lilla måne där jag ville stanna tills allting ordnat sig. A-lagets träning på förmiddagen, sen J20:s träning på kvällen, något fyspass och sen några timmars skolgång däremellan. För jag visste att det skulle bli en sömnlös natt med miljoner tankar ifall jag inte körde slut på mig själv under dagen. Några gånger när vi hade ledigt ifrån ishockeyn, kunde jag åka till gymmet vid 21-22 på kvällarna, bara för att träna mig trött så jag inte orkade tänka de tankarna som annars hade kommit. Självklart kom dem där sömnlösa nätterna där tankarna svävade iväg och känslorna kom som en tsunami, omöjliga att stoppa.
En dal.
Våren kom, och vi tog steget upp i SuperElit med Örebro J20. Efter ett rätt märkligt kval emot Huddinge, där vi var uträknade ett flertal gånger, så lyckades vi ändå vinna två matcher på bortaplan i Björkängshallen. En helt fantastisk känsla och ett minne jag alltid kommer att bära med mig. Veckorna efter stod det även klart att A-laget var klara högsta serien i Sverige, SHL.
Är otroligt glad att jag fick fick vara med på den resan som gjordes i Örebro hockey under den vintern och på nära håll se hur hockeyn växte i staden.
Jag tog även studenten senare den våren/sommaren, otroligt nog. Med tanke på hur mycket jag missade under de gångna skolåret så kändes de skönt att jag klarade det. Hade lärare, mentorer och klasskompisar som ständigt var där och hjälpte till med det jag missade.
En topp.
Hade helt fantastiska människor omkring mig under den här tiden. Bara för att nämna en av alla saker, som än idag får mig att bli lite känslosam bara av att tänka på det, var när kom det femton gamla vänner ifrån min hemstad Upplands Väsby. De åkte alltså två timmar enbart för att heja på mig under en juniormatch.
I ett tomt Behrn arena stod de uppställda på ståplats med plakat, tifo och sjöng för mig.
Fick ta emot så otroligt mycket kärlek och omtanke ifrån så många människor under den här tiden, och det finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet till de som fanns där för mig när det var som tuffast. Önskar jag bara kunde kasta tillbaka all kärlek på er, för det är ni värda.
Utan att göra detta till ett tacktal så vill jag ändå passa på att rikta ett tack till några.
Familjen Andersson (Simon, Bo och Lotta) för alla middagar som ni bjöd på, kanske inte var så mycket för er, men betydde otroligt mycket för mig.
Martin Filander, för ditt förtroende som var nästintill helt avgörande för min framtid som ishockeyspelare, men också för vägledningen på isen och förståelsen utanför.
Mikael Bolin, för att du hjälpte och stötta mig igenom skolgången, hade inte gått utan den hjälpen och stöttningen.
Familjen Berglund, vart ska jag ens börja? Jag älskar er!
Jag ska erkänna att det har runnit några tårar under de senaste dagarna då jag skrivit denna krönika, helt smärtfritt har det inte varit. Några samtal hem har det blivit och min mamma sa en sak som förklarar det bra: "tiden läker inte alla sår, man lär sig leva med dem". Då denna krönika publiceras har min syster tittat ner på oss ifrån himlen i nästan exakt sex år och det gör såklart fortfarande lika ont att hon inte är med oss idag. Men under de sex åren har jag fått lära mig att leva med den sorgen och försökt göra det bästa av situationen.
Jag har valt att se allt det positiva som jag har i livet istället. Har en två fantastiska föräldrar som jag älskar över allt på jorden. En mamma som knockade skiten ur cancern och är världens mest omtänksamma person. Och en pappa som gör mig stolt som tuppen varje gång jag pratar om honom. Har vänner och familjevänner som är mer som en stor familj för mig, blodsband eller inte.
Jag försöker alltid vara den glada, snälla och omtänksamma killen, vilket inte alltid är lätt. Men hoppas innerligt att alla som jag har träffat mig någongång kan känneteckna mig med ifall en av dem egenskaperna. Att hela tiden sträva emot att alltid ha ett leende på läpparna, möta alla med ett leende gör både min och min omgivnings vardag till en gladare plats.
Tack för att ni tog er tid att läsa en liten bit om vad jag har fått gå igenom och hoppas samtidigt att det gav er en tankeställare. Att ni i fortsättningen visar mer kärlek och sprider mer glädje till era nära och kära, men också till den eller dem som du tror kan behöva lite omtanke eller något så enkelt som ett leende.
Avslutar denna krönika med ett citat ur Avicii’s låt Trouble, eftersom jag kan känna igen mig själv väldigt mycket i texten.
"Oh I've seen trouble more than any man should bare But I've seen enough joy, I've had more than my share I'm still not done, I'm only halfway there I'm a million miles ahead of where I'm from But I still have another million miles to go"
Calle Åsell Spelare i Pantern
