11 år var jag när jag för första gången drog på mig den randiga tröjan och dömde min första hockeymatch.
Stått på skridskorna och spelat hockey, ja det hade jag gjort sedan jag var två år gammal, men det här var något som inte alls kändes kul, normalt eller coolt. Jag var alltså inte ens lite taggad på att börja döma men min pappa insisterade eftersom han hade sett en affisch i ishallen och tyckte det verkade vara en toppengrej. Alldeles för ung, med dispens, skrev han därför upp mig på en föreningsdomarkurs.
Den första matchen är mer av en blackout än ett kul minne.
Jag hade en alldeles för stor domartröja, en lånad hjälm med visir som ständigt gled ned, ett par svarta joggingbyxor och en lånad pipa så ni kan ju tänka er hur jag såg ut. Ja, min första match har till och med satt så starka spår i mig att jag än idag inför viktiga matcher kan drömma mardrömmar om att jag har fått på mig en alldeles för stor domartröja och att jag har glömt pipan i omklädningsrummet. För er som aldrig har dömt kan jag berätta att när man som domare gör fel och man har rampljuset på sig, ja då är det sista man vill att se ut som att man sålt smöret och tappat pengarna.
Men nu sitter jag här 16 år efter den där domarkursen och skriver ett blogginlägg för HockeyAllsvenskan, så vad hände?
För det första fick jag faktiskt en egen domartröja i julklapp tredje säsongen jag dömde. Bör jag här tillägga att det var ca ett år efter att jag hade sytt min egen domartröja på syslöjden? Ni undrar säkert vad som hände med den och det ska jag berätta; den blev faktiskt bra, ja alltså till och med så bra att jag bara skulle stryka den för att få den betygsatt varpå strykjärnet smälte ett stort hål i ryggen och den plötsligt var helt förstörd. Det blev ett VG i syslöjd den terminen för ”bra försök”. Mamma fixade även en skräddare som sydde ett par ”domarbyxor” så att jag slapp tejpa över mina initialer på de svarta joggingbyxorna som egentligen kom från innebandyn. Varför sy upp domarbyxor kan man undra? Ja det var i synnerhet för att det var det billigare alternativet, men jag tvivlar också att några byxor på marknaden någonsin hade passat Anna 13 år á 40kg.
Glömde jag förresten säga att mina två trillingbröder också gick den där domarkursen när vi var 11 år? En del av er kanske till och med känner igen Joel Hammar #95, linjedomare i HockeyAllsvenskan fram till säsongen 20/21.
Hur som haver var min uppväxt präglad av att alltid vara tre stycken som alltid gjorde exakt samma saker. Det var såklart roligt för oss, men inte billigt för mamma och pappa eftersom arvsprincipen inte alls fungerade, av naturliga skäl. Vi fick tidigt lära oss nyttan av hushållande, hårt jobb och en gnutta kreativitet (som att sy en domartröja på syslöjden).
Genom dömningen insåg jag dock ganska fort att jag kunde tjäna pengar, vilket blev rätt mycket fickpengar för en tonåring. Som 15-åring hade jag sparat ihop 15,000kr i cash som räckte till en egen moped och om jag säger att jag tjänade en femtiolapp och en sjugolapp på min första match förstår ni att det var en del matcher bakom moppen.
Men det var inte bara pengar som drev mig. Dömningen gick bra under mina tonår, jag tyckte det var kul och hade hittat min grej. Jag fick som 14-åring prova på Riksserien (dagens SDHL), åka på damdomarkurser, regionala camper och annat kul. Jag varvade dömning med att spela hockey fram till att jag var 18 år för då hade jag, genom många skadedrabbade år, hoppat mer på kryckor än vad jag hade spelat på grund av trasiga knän.
Under 2014 opererade jag båda (!) knäna och flyttade till USA för att glömma allt vad hockey heter och istället fokusera på att låta knäna läka. Det kändes som en stor förlust, men jag växte mycket av att göra något annat i livet. Mina bröder dömde på under mitt år utomlands och Joel tog sig upp i Hockeyettan.
Ett knappt år passerade men jag kände att jag inte var klar med hockeyn.
Som 17-åring hade jag precis uppfyllt drömmen om att döma en internationell turnering (Finnkampen) och jag hade även varit iväg på två internationella camper i Finland respektive USA. Tanden var blodad och saknaden efter att jaga något mål blev för stort så jag avslutade mitt år i USA tidigt för att tajma in höstens domarkurser och satte siktet på OS, VM och SM-finaler.
Det här blogginlägget skriver jag i juni 2022.
Jag blickar tillbaka på vad som fick mig att kämpa på genom alla år och jag gläds åt att jag nu har nått mina mål som jag satte 2015. Den gånga säsongen 21/22 hade jag VM, OS och SM och dessutom knep jag en finalplats i samtliga. Det är en domares hattrick eller triple crown om man så vill. Men nu väntar något (nästan ännu) större, en trainee-plats i HockeyAllsvenskan säsongen 22/23 som första kvinna någonsin.
Det är ett mål som jag aldrig någonsin hade trott att jag skulle uppnå.
Sedan det blev offentligt har jag blivit överöst av beröm både i media, mina egna sociala kanaler och jag har faktiskt till och med blivit stoppad på gatan. Jag gillar egentligen inte att stå i centrum och jag blir lätt obekväm när jag blir uppmärksammad. Och nu tänker ni ”och så blev du domare”. Ja, det är en befogad tanke men när jag är i min roll som domare, ja då är jag domaren Anna – bestämd, beslutsam och står gärna i centrum. Att kliva in i min egen bubbla, ta ut mig helt både mentalt och fysiskt för att leverera mitt allra yttersta, och ständigt ha med mig vetskapen att jag inte får godkänt av spelare, ledare och publik om jag inte är felfri, det är tjusningen för mig.
En helt felfri match har jag dock aldrig haft, men det är också det som driver mig att ständigt bli bättre.
Jag kan berätta om en situation som jag gärna hade gjort om ifall jag hade möjligheten: matchen är Kanada-USA det är OS-final i Beijing och tiden är ca åtta minuter in i första perioden. Det var en jämn och tajt match som handlade mycket om spelvändingar, vassa kontringar och starka känslor lagen emellan. Vi i domarteamet fick jobba hårt för att ha täckning på hela isen och det handlade hela tiden om prioriteringar.
Kolla här eller där?
Tjuva för att hinna fram eller vara kylig?
Vid tidpunkten för händelsen har jag redan åkt rätt mycket skridskor eftersom spelet har gått fort och som vanligt spelar lagen tajt på blålinjen. Kanske har jag lite för hög puls i stunden då fokuset precis gått från att bevaka en situation i ena änden till att skrinna upp till nästa blålinje och ta beslut på ett två mot två läge. Jag lyckats i alla fall hinna till ”home office” innan spelet når blålinjen vilket betyder att jag står på den position som ger mig bäst möjlighet att se nästan vilken situation som helst. Spelet förs fram av den kanadensiska puckföraren på vänsterflanken och just som hon ska passera blålinjen gör hon en sidledsförflyttning samtidigt som hennes lagkamrat i mitten åker full fart framåt. Mer än så behövs inte för att jag ska bli ställd. Det som händer när puckföraren går i sidled är att hon bromsar in farten en aning vilket gör att jag skyms av den amerikanska backen samt kanadensiska lagkamraten och jag tvingas ta ett beslut på det jag såg just innan jag blir skymd, så jag gör en wash-out. Det blir mål i den här situationen och jag åker direkt till min huvuddomare och säger ”that was a tight call, be aware of Coaches Challenge” med en klump i magen eftersom jag hade på känn att jag tog fel beslut. Ingen skriker från USA’s bås, så jag måste sålt in den bra. Efter en stund påkallar USA’s coach vår uppmärksamhet och ber om en Coaches Challenge, precis som förväntat. Jag och min linjedomarkollega tar oss in i sekretariatet där matchkonsulenterna väntar i headsetet och jag en klump i halsen.
Vi får se situationen bild för bild och det krävs inte många sekunder för att ta beslutet att det är offside.
För några sekunder rasa världen samman för mig, jag vill sjunka genom jorden för jag har tagit fel beslut i en OS-final och jag känner mig sämst i världen.
Det är en kamp mot mitt eget psyke att ta mig tillbaka in i matchen igen. Mitt domarteam gör såklart det dem kan för att stötta och underlätta första minuterna, men matchen måste fortgå och vi får inte visa oss påverkade. Eftersom man aldrig får en chans att bara vara en stund för sig själv i dessa situationer som domare så tvingades jag istället smeta på någon yttre fasad för att se samlad ut även om självkänslan var i botten. Efter situationen fokuserade jag på att ta rätt beslut i varje situation och i huvudet höll jag räkningen ett, två, tre, fyra rätt beslut tills jag glömde bort räkningen. Jag skulle vilja säga att jag tog mig tillbaka till rätt mindset dels för att matchen var så pass tuff att den krävde mitt fulla fokus men kanske främst för att jag var livrädd att göra minsta lilla fel igen – för det får bara inte hända.
I efterhand kan jag pusta ut för resten av matchen gick bra och jag kunde visa världen att det ”bara” var en svår situation. Jag hade förvisso gärna nailat den situationen men till syvende och sist är det en sport som döms av människor.
På tal om att det är en människa bakom den randiga tröjan vill jag även berätta om hur resan fram till HockeyAllsvenskan har format mig som person.
Det har framför allt givit mig en ledarskapsutbildning som saknar motstycke. Jag menar, vilken 12-13 åring tvingas hantera 44 arga veteraner á 55 år gamla på en begränsad inkapslad yta? Jag gjorde det i Hallstahammars Ishall tillsammans med mina bröder (3xHammar var ett vinnande koncept när vi var yngre).
Något som kanske förklarar varför jag inte var så pepp på att börja döma är att jag var otroligt blyg som barn, vågade inte sova hemifrån och gillade inte att vara i stora folksamlingar.
Dömningen lärde mig att jag visst kan, att jag visst vågar och att det finns värre saker i världen än att behöva hälsa på någon främling (för jag hade ju hälsat på de arga 55-åriga veteranerna i Hallstahammar).
Det jag kanske framför allt tar med mig till yrkeslivet är nätverket hockeyn har gett mig och lärdomen om vad som krävs av mig själv för att nå mina mål.
Så kom ihåg; hur krokig din väg från syslöjdströjan till HockeyAllsvenskan än må vara – så kan du alltid döma fel i en OS-final på vägen och ändå ta dig dit!
