När jag som nyexaminerad 25-åring klev in i ett omklädningsrum i Elitserien (ja det hette ju så då) för att presentera mig så tänkte jag att, okej - nu jobbar jag med ishockey.

Femton år senare, förhoppningsvis lite klokare och mer ödmjuk, så vet jag att en betydligt bättre beskrivning är att jag jobbar med människor.

Kärnan – att det går att prestera bra samtidigt som man mår bra – är dock densamma. Det ena behöver inte utesluta det andra – inte ens i elitidrotten. Det som slarvigt brukar beskrivas som ”mjuka värden”, men som egentligen är allt annat än mjukt bara man jobbar med det systematiskt, är det bästa jag vet. Att hantera tankar, känslor och välmående kopplat till en miljö där spelare, ledare och domare förväntas prestera sitt yttersta, är fantastiskt.

Jag växte upp på flera olika ställen, men bland annat många år på 90-talet i en liten stad norr om Manhattan. Staden, Rye, var väl mest känd för två saker: bra skolidrott, och att New York Rangers tränade där. Men Rangers behöver inte vara med i just den här krönikan.

Min tränare hade en förmåga att få oss alla att känna oss som stjärnor. Friidrotten var stor på skolan, och vi var duktiga. Vi sprang för skolan, staden, och för oss själva och drömmen om att en collegescout skulle upptäcka oss. Han lät oss alla stå i centrum. När de äldsta grabbarna vann 4x100m loppet så var det i hans ögon lika häftigt som när jag kom femma men hoppade någon centimeter högre än mitt senaste personbästa. Alla prestationer räknades och firades. Alla. Och om det verkligen gick åt skogen, för det gör ju det ibland, så var fokus på att glädjas åt våra lagkamraters framgångar. När backintervallerna stod på schemat så sprang Coach Yedowitz med oss. Och efter några vändor, när musklerna skrek och metallsmaken infann sig, så log han, spände ögonen i mig och sa ”Act like you can!”.

Ja, det han egentligen sa var ju att ”jag ser dig, jag hör dig, jag fattar att du är trött – det är helt okej – men bete dig som om du kommer att lyckas”. Kanske är det där kärnan i mycket av det jag gör idag. Självförtroende är liksom inget magiskt som infinner sig, helt ologiskt att sitta och vänta på det – men vi kan hämta hem det aktivt genom att utföra bra beteenden.

Att ”spela med hjärta” är inget beteende. Inte heller att ”våga vinna” eller att ”visa mod”. Beteenden gör det enkelt för domaren, spelaren eller tränaren att veta vad de ska göra. På matcher sitter jag med headset i öronen och har fullt fokus på domarna och på att lyssna på vad som sägs. Varje ord noteras, varje skratt, suck, samtal med tränare och spelare, varje förändring i tillstånd. Jag räknar beteenden. Försöker göra det luddiga mer konkret och enkelt att ta på.

Dagen efter så går domaren och jag igenom matchen från början till slut. Hur funkade instruktionerna och de positiva förstärkningarna? Vad ville han förmedla med sitt kroppsspråk med 03.20 kvar av andra? Hur gick dialogen med nummer 11? Fanns det några undvikanden? Följer han de beteendemål han satt för sig själv? Vilka framgångsfaktorer tar vi med oss, och vad behöver förändras till nästa match, och varför? Genomgången är också en chans att prata om vad som händer i livet i stort – allt som är gott och bra, och de delar som är mindre roliga att prata om.

Under mina år som verksam i svensk elithockey har jag sett en förändring vad gäller spelare, ledare och domare - från förväntad perfektion till en större acceptans att vi alla är människor.

Att ingen står helt utan oro, rädslor, nervositet eller anspänning. Att det vi har gemensamt är våra så kallade brister och misstag, snarare än att de får oss att sticka ut. Utmaningen är att prestera ändå. Att vara så grundad i vilka beteenden vi vill uppvisa, och duktiga på att vara närvarande i stunden, att vi inte behöver jaga ett perfekt tillstånd för prestation. Pratar du med en domare, tränare eller spelare så är ofta de perfekta matcherna relativt enkla att räkna över en säsong ändå.

Jag vill fortsätta normalisera negativa tankar och känslor, fokusera på prestationer och inte resultat (det ena verkar ändå konstigt nog leda till det andra) och jobba för ett öppet klimat där olikheter välkomnas snarare än kvävs.

Fortsätta förklara vikten av att vara schysst mot sig själv för att självkritik kostar alldeles för mycket.

Att beteenden tar oss framåt, inte klyschor.

Att det är en prestation att utvecklas i sin idrott, men där det också räknas att vi gör resan som de människor vi vill vara.

Den ishockeyn vill jag vara en del av att forma, och det är en ynnest att få göra det i HockeyAllsvenskan.