Jag tänkte skriva om ett projekt som jag är stolt och glad över att vi i Södertälje Sportklubb startat upp.

Projektet heter ”Inte i vår arena” och handlar om att vi som förening tar avstånd och aktivt kommer att arbeta preventivt mot det sorgliga och tyvärr samhällsaktuella ämnet mäns våld mot kvinnor.

Men innan jag berättar mer om vad projektet handlar om tänkte jag att vi skulle starta från början. Min väg in i hockeybranschen och hur hockeyn egentligen präglat hela mitt liv.

En sensommardag den 25 augusti 1992 såg jag dagens ljus för första gången när jag föddes uppe i Norrland, mer specifikt i Luleå. Hela anledningen till att jag med två föräldrar från Södertälje föddes uppe i Luleå var tack vare min - på den tiden - hockeyspelande pappa som samma år skrivit sitt första kontrakt med Luleå Hockey. Pappas jobb gör att jag kommer spendera mina sju första år i Luleå och så även en hel del tid i Delfinen, som ishallen på den tiden så fint hette. Bakom kulisserna fick jag lära mig hur allting funkade. Jag hade en hel del hockeyvänner och tillsammans hittade vi alltid på hyss när papporna tränade. Jag minns fortfarande hur allting luktade, lukten av gummimattor och ingrodd svett var inte helt otippat dominanta och även om det kanske låter lite märkligt så känner jag nog än idag att det är en ganska trygg doft? Låter det kanske lite märkligt? Doften och smaken av den pulversportdrycken man använde sig av i Luleå hockey under 90-talet gör mig än idag lätt nostalgisk och jag minns hur jag längtade efter att bli vuxen för att få äta dextrosol i de galna mängder som jag själv där och då önskade. För mig var druvsockret små magiska sockerliknande bitar som man om man bad tillräckligt snällt alltid fick smaka av en snäll fysioterapeut eller materialare så länge man inte berättade för pappa. Turligt nog så förändras smaklökarna med åren, för väl ändå. I Luleå fick jag uppleva fantastiska saker där många var på grund av hockeyn. Ett minne som nog för alltid kommer vara fast i mitt minne är SM-guldresan 96’ till Cypern där vi levde livet en hel vecka. Tillsammans med alla mina kompisar härjade vi loss på hotellet i Ayia Napa.

Våren 1999 tog mitt liv plötsligt en helt ny vändning när mina föräldrar beslutade sig att flytta hemåt igen. Hem för dem var Södertälje och för att vara ännu specifik så flyttade vi till Nykvarn. Ett beslut som jag där och då inte var jätteglad över då jag trivdes som fisken i vattnet uppe i norr och hade haft en fantastisk uppväxt i Luleå med många fina vänner. Flyttar gör vi i alla fall och även om jag kanske inte var helnöjd över beslutet blev det till slut bra ändå.

Hockeyn då?

Hade jag sett min sista hockeymatch och var det sluthängt i ishallar för min del?

Man skulle kanske kunnat tro det eftersom pappa bestämde sig för att lägga av med hockeyn och ta sig an ett ”vanligt” civilt jobb utanför hockeyn. Så blev däremot inte fallet, pappa som hade lagt skridskorna på hyllan kunde inte riktigt motstå frestelsen att åter snöra på sig dem är moderklubben kallade utan snörade i stället glatt på sig skridskorna igen. Han var tillbaka i SSK och jag fick ännu en gång följa med bakom kulisserna men den här gången i Scaniarinken. Otaliga är de timmarna som jag fördrivit i den arenan och vid första anblick kanske den inte ser mycket ut för världen men jag kan tala om för er att där och då fanns det oändligt med möjligheter att hitta på saker. Jag och min bror byggde hinderbanor, spelade bandy och hade man tillräckligt tråkigt kunde man i värsta fall starta evigehtsprojketet ”räkna stolar inne i arenarummet”. Det gällde att ta saken i egna händer och aktivera sig, för att sitta still och kolla på träningar eller matcher för den delen lockade inte speciellt mycket på den tiden.

Samtidigt som pappa åter spelade ishockey började han även vid sidan av jobba med sälj i SSK. Det betydde att vi nu fick vara med både kring träningarna och även ibland följa med ut på kundbesök när det verkligen krisade. Detta innebar också att när den aktiva karriären var över så övergick hans tjänst från spelare till att jobba på kansliet. Jag minns själv hur jag tidigt också ville jobba, gärna kring hockeymatcherna eftersom jag någonstans gillade den pulsen. Jag blev lovad att vid femton års ålder så skulle jag få jobb. Om det nu är någon lite yngre som läser detta, tjat lönar sig. Speciellt till en förälder, de orkar inte stå emot om man är tillräcklig ihärdig. Det kan jag säga eftersom jag talar utifrån egen erfarenhet, jag har fått både hund och jobb på det sättet det gäller bara att man har en tydlig plan och följer den. 14 år gammal får jag äntligen möjligheten att starta upp en barnpassningtjänst kring SSK:s hemmamatcher, ”Lekhörnan” kallade vi det för. Jag fick ansvar från start till mål och det var en otroligt nyttig och lärorik skola för mig. Det ena leder till det andra och jag som tycker om att utveckla saker har helt plötsligt även andra ansvarsområden, jag fick hjälpa till vid vissa evenemang och började även jobba som logevärdinna samtidigt som jag ansvarade för lekhörnan.

Åren går och jag fortsätter jobba extra i Scaniarinken tills den dagen jag bestämmer mig för att ta mitt pick och pack för att flytta till Örebro för att studera på universitet där. Jag flyttade till en främmande stad som jag fram till flyttdagen mer eller mindre bara hört talas om men aldrig tidigare riktigt besökt. Mina kontakter i den staden var därför något begränsade. Men en dag i augusti 2014 får jag ändå till ett möte på Örebro Hockey som på kort tid växt till en stark SHL-klubb. Det skulle bli startskottet för en fantastisk tid i den klubben och staden. Örebro kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Jag började i alla fall jobba deltid samtidigt som jag pluggade och fick se och lära hur man på ett nytt och modernt sätt jobbade med ishockey, det skiljde sig minst sagt en hel del från min uppväxt i SSK. En del som var speciell var hur kvinnorna i organisationen fick ta plats, något som idag är vanligare men fortfarande inte självklart. Jag jobbade främst med evenemanget och sociala medier vilket var otroligt lärorikt och jag hade ett helt gäng med fantastiska människor att lära mig av. Att få se hur man arbetat upp ett sätt som gjorde att man kväll efter kväll sålde ut Behrn Arena var häftigt och något som fler klubbar borde snegla mot. I Örebro hittade jag inte bara hem i jobb utan jag hittade även min sambo som jag lever med än i dag. En eftermiddag i Behrn Arena sa det ”klick” och resten är historia.

Det går fort när man har roligt och 2017 går flyttlasset ännu en gång och då bar det av till Karlskrona. Jag får ännu en gång jobb i en SHL-klubb som evenemangsansvarig. Det var en tuff utmaning att gå från en stor organisation i Örebro till en mindre i Karlskrona, men vi var ett tajt gäng som jobbade hårt och visst lyckades vi vara med och förändra och driva saker framåt. Däremot blir inte alltid saker som man har tänkt sig och våren 2018 åker Karlskrona ur SHL och livet kastas omkull. Allt blev ovisst och inte riktigt som vi tänkt oss och det ledde till att vi sommaren 2018 ännu en gång packande våra väskor, den gången mot huvudstaden där min sambo fått jobb i Djurgårdens IF. Jag söker mig bort från hockeyn med tron om att jag nog jobbat min sista hockeymatch, tji fick jag.

Sommaren 2019 får jag till ett möte på en för mig väldigt bekant plats, Scaniarinken i Södertälje. Storstadslivet hade vi testat men nu sökte vi i stället lugnet i Nykvarn. Jag träffade marknadschefen i SSK som delade mina visioner om hur vi skulle jobba framåt och det kändes otroligt inspirerade och utmanande. Efter några dagar hade jag helt plötsligt åter min signatur på ett anställningsavtal och var tillbaka i klubben där allting startade, där jag jobbar än idag.

Men nu kanske ni tänker ”lång utläggning, vart vill hon komma?”.

Jo, jag ska berätta.

Jag har levt nästan hela mitt liv där ishockey varit en stor del. Det är ett på många sätt helt fantastiskt jobb med en gemenskap som gett mig vänner för livet. Men det finns delar där vi fortfarande har ett jobb att göra och det enda sättet vi kan göra det på är, tillsammans. Därav projektet ”Inte i vår arena” för att ge killar och tjejer samma förutsättningar.

Som vi alla känner till så är mäns våld mot kvinnor ett samhällsaktuellt ämne. Detta berör oss alla då vi är en del av kulturen i samhället. Så med anledning av det så har vi i Södertälje Sportklubb startat projektet ”Inte i vår arena” som syftar till att medvetandegöra frågan och utveckla våra handlingar och beteenden. I det här sammanhanget är kultur ett samlingsord för inställningar, attityder och beteenden.

Vi känner ett stort ansvar för de 500 barn och ungdomar som spenderar sin fritid i Scaniarinken och vilka värderingar de får med sig framåt i livet. Därför är det viktigt att vi alltid är medvetna om våra handlingar och förstår att både när vi agerar och när vi inte agerar så är vi förebilder. Inom ämnet finns det utrymme för utveckling. Hos oss är det viktigt att vi reflekterar tillsammans över det som sker, respekterar varandra även om vi tycker olika och agerar när vi behöver.

Jag har inte vågat säga ifrån när en jag blivit trängd upp mot väggen av en stor sponsor.

Jag har inte vågat säga ifrån när spelare kommit med opassande kommentarer.

Jag har inte vågat säga ifrån när en motståndartränare betett sig oanständig.

Jag har inte vågat säga ifrån när en agent kommit med fräcka förslag.

Jag började jobba endast 14 år gammal, jag vågade inte säga ifrån då.

Nu vågar vi tillsammans.

Det finns ett jobb att göra i alla klubbar, på olika sätt. Jag kan bara tala ur egen erfarenhet men jag tror att det är viktigt att man tar i frågorna som ”Inte i vår arena” syftar till på allvar. Det handlar om mer än mäns våld mot kvinnor. Det handlar om normer och strukturer. Vad får våra handlingar för konsekvenser när vi INTE handlar och agerar. Där tror jag alla kan gå till sig själva och hitta tillfällen där vi kunnat göra annorlunda. Men det som har varit har varit, nu gäller det att vi tillsammans lyfter blicken och ser till den otroliga kraften idrotten i allmänhet och elithockeyn i synnerhet faktiskt har. Kan vi få våra spelare tillika förebilder att lyfta frågan och belysa ämnet så tror jag faktiskt att vi kan få till en större förändring än bara inom hockeyvärlden, jag tror att ett sådant startskott kan få bollen i rullning på riktigt. Kan vi få klubbar och organisationer och genomlysa sina verksamheter förändra och förbättra? Jag vill tro det och då tror jag att vi kan uträtta stordåd. Jag är mer eller mindre uppvuxen i en ishall och jag hoppas att unga tjejer som vill göra samma resa som jag, som vill göra karriär i hockeyvärlden kan få göra på det på samma villkor som killarna. Jag vill tro att vi är på rätt väg och att vi tillsammans kan jobba för en mer jämställd idrottsvärld.

Med detta så hoppas jag att just DU som läst detta, som kanske sympatiserar med ett annat lag än det jag jobbar i, kan börja fundera kring hur vi kan hjälpas åt med detta.

Är du en av de som håller med om det jag skriver så kanske din uppgift blir att säga till när någonting skaver?

Om inte för din skull, gör det för att dagens unga tjejer ska få ha en lika självklar plats i ishallarna runt om i Sverige som killarna. Med detta vill jag även skicka en uppmaning till våra idrottskollegor och runtom i landet, ta ställning i frågan ni också! Det är dags att vi tillsammans använder våra stora plattformar och starka röster för att göra skillnad.