Gästkrönika: "Roligt, vackert, intressant"

27 november 2017 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver twitter-fenomenet RoadLaker om en kväll på jobbet, giffande, responsen och nya bekantskaper.


För några år sedan startade jag ett Twitterkonto. Mest för att kunna diskutera hockey med likasinnade. Jag valde användarnamnet @RoadLaker som en liten hyllning till Växjö, där jag bor och verkar. Det råkar också vara hockeylaget jag har trollbundits av och supportar så gott jag kan. Men den här krönikan handlar inte om något hockeylag, den handlar om mig.

På Twitter lägger jag upp små korta klipp från matcher i SHL och HockeyAllsvenskan. Den som kan sin digital historia vet att GIF-formatet är från 80-talet, precis som jag. Egentligen är giffar sanslöst dåligt för att visa bilder. Men det struntar hockeytwitter i. Trots högupplösta videoklipp direkt från C More är det många som vill återuppleva matchernas höjdpunkter i ett för ändamålet undermåligt format. Ett format som tvingar den som tar fram klippet att tänka till. En vanlig gif från en hockeymatch brukar max kunna vara 10 sekunder lång och kan inte innehålla något ljud. Bara det viktigaste kan komma med. Det är något annat än de trötta highlightsen på ett par minuter. Begränsningen i formatet är en nyckel till giffarnas existens på hockeytwitter.

Mina giffar brukar hamna i någon av följande kategorier: intressant, vackert eller roligt. Intressant kan vara detaljgranskning av en målsituation eller tackling. Vackert kan vara en magisk dragning eller ett skott i krysset. Roligt kan vara en spelare som vurpar eller någon situation som jag sätter min egen twist på.

En vanlig kväll med hockey på TV är det hektiskt att vara RoadLaker. När pucken är släppt börjar inkorgen och listan med notifikationer på Twitter snabbt växa. Sanny Lindström lärde mig snabbt att stänga av notifikationer på telefonen - en vanlig kväll plingar telefonen annars till någonstans mellan 500 och 1000 gånger. Någon vill se om det var offside vid Leksands ledningsmål. En annan vill ha ett klipp på Andy Mieles tackling så han kan visa sina kompisar hur ful den var, en annan vill ha klipp på samma tackling för han tyckte det var en solklar diving. Det kommer minst ett meddelande för varje mål som görs, varje utvisning som de skygglappsbeprydda domarna tar och varje spelare som tacklas över en sarg till hemmafansens enögda jubelrop.

Några är hotfulla. Många är irriterade. Någon skriver hatiska meddelanden för att jag inte alltid är så neutral som jag borde. Men de flesta är sympatiska, glada, uppmuntrande och tycker det är kul att kunna följa hockeyn på det här sättet också. Jag skriver också, för det är ett komplement till att följa hockey på TV eller på plats. Ingen hockeyälskare nöjer sig med enbart giffar, men det ökar hockeyintresset att kunna se händelser i efterhand och diskutera situationer mellan matcher.

Sen är det spelarna. Varje kväll hör 5-6 spelare av sig om situationer som de varit inblandade i. “Träffade jag verkligen huvudet?” och “Kan du kolla hur jag räddade friläget, jag har faktiskt ingen aning själv?” medan någon annan vill att jag giffar en klockren tackling eller vackert skott som de fått till. Att vara med på en GIF är lite status. Något att visa polarna i bussen.

Risken är förstås att man hamnar på någon av mina textade giffar, vilket kan vara lite mindre smickrande. C More-profilerna har fått sin beskärda del av fejkade undertexter till sina intervjuer, vilket somliga uppskattar mer än andra. Ju mer man sticker ut i TV, desto större är risken att man hamnar på en textad gif. Här är några exempel:

Att vara giffare är fantastiskt. Jag har kommit i kontakt med människor som jag tidigare bara sett på TV och insett att de också bara är människor. Jag har kommit i kontakt med fans som bytt åsikt om en situation efter att ha sett någon av mina repriser. Jag har diskuterat med fans som är så enögda att de skulle klarat sig med monokel istället för glasögon. Jag har pratat med målvakter som till slut lärt sig en motståndares straffvarianter genom att kika på ett tiotal giffar på den spelaren.

Mitt i denna gif-verkstad dyker familjen upp. Vi fick nyligen tillökning och jag är numera stolt pappa till två små stjärnor som fullständigt struntar i om det är hockeykväll och pappa twittrar med Lasse Granqvist, Lena Sundqvist eller Elias Pettersson. De vill ha kvällssagan läst. Eller rita teckningar. Eller äta pepparkakor. Eller sparka boll. Med pappa. Då är inte Twitter högsta prioritet, och så måste det få vara - även om det just nu innebär att jag knappt hinner se mitt favoritlags alla matcher på TV, och knappt några alls på plats i arenan. Men det kommer tid för det också.

Tur det finns giffar att se i efterhand.

RoadLaker
Twitter-fenomen