Gästkrönika: "Hur såg upplägget ut förr?"

16 juli 2018 11:00

Varje vecka publiceras en gästkrönika. Den här gången skriver Tobias Stark, Sveriges enda doktor i ishockeyns historia, om hur försäsongsträning bedrevs förr, om träning i lågskor eller strumplästen, slitsamt hundgöra, Sovjet och rekreationstema i sociala medier.


Den senaste tiden har sociala medier fyllts av sommarbilder, där ishockeyspelare dokumenterat sina slitsamma förberedelser på gym och i löparspår inför den stundande säsongen.

Men hur såg träningsupplägget under försäsongen ut förr för spelarna?

För det första kan konstateras att barmarksträning i olika former alltid har utgjort en central del av ishockeyn.

Till att börja med handlar det dock kanske mer om att ta tillvara på alla tänkbara träningsmöjligheter än någon egentlig plan rörande allsidiga komplements- och uppbyggnadsövningar. Så länge som verksamheten var förpassad till naturisar och konstfrysta utomhusrinkar kunde nämligen det nyckfulla vintervädret hastigt omintetgöra all isträning, ja även matcher, förstås. Då tvingades spelarna i stället att försöka finslipa formen på landbacken genom teknik- och uthållighetsövningar i lågskor eller bara strumplästen. Kondition och styrka fick de annars ofta med sig av bara farten, genom att de i regel var idrottsliga mångsysslare som varvade fotboll och friidrott under sommarhalvåret med bandy och ishockey etc under vinterhalvåret.

Den första svenska klubb som drog igång en uttalad satsning på barmarksträning inför den stundande vintersäsongen för sina ishockeyspelare var AIK. Tidsmässigt rör vi oss då kring mitten av 1930-talet. Vid tidpunkten var AIK landets kanske mäktigaste idrottsorganisation över huvud taget tack vare att fotbollslagets stora publiksiffror hade gjort klubben förmögen. I och med detta kunde också AIK kosta på sig en rejäl ishockeysatsning, där klubben såg till att hyra in sig i någon välutrustad gymnastiksal i Stockholmsområdet för att låta sina spelare drillas från topp till tå under kunnig ledning. AIK:s styrelse var även generös nog att låta Svenska Ishockeyförbundet bjuda in ett antal tilltänkta landslagskandidater från andra föreningar till dessa träningstillfällen. På så sätt fick försäsongsträningen sakta men säkert fäste inom svensk ishockey i stort.

Länge var ändå spelarnas möjligheter till – och intresse för – regelrätt försäsongsträning starkt begränsade. Sommarhalvårets övriga idrottsaktiviteter (fotbollsspel, friidrottande m.m.) tog upp mycket av de aktivas fritid, låt vara att de hjälpte till att bygga upp konditionen, smidigheten och styrkan inför deras kommande duster på isen. Dessutom kringskars allt av spelarnas amatörstatus, eftersom deras ordinarie jobb som hantverkare, fabriksarbetare och tjänstemän av olika slag m.m. helt enkelt inte tillät något annat.

Till saken hör att NHL-proffsen fram till åtminstone början av 1970-talet inte heller ägnade särskilt mycket tid åt försäsongsträning. Huvuddelen av alla NHL-spelare kom då från påvra förhållanden i små samhällen hemmahörande runt om i den kanadensiska glesbygden. Under sommarledigheten lämnade åtskilliga av dem sina jetset-liv i metropoler såsom New York, Chicago och Toronto för att bege sig till deras gamla hemtrakter och hjälpa till på familjens farm, jobba i fabrik och dylikt. I och med detta många gånger slitsamma hundgöra hade de helt enkelt inte tid eller möjlighet till att hålla på och nöta med regelmässig försäsongsträning vid sidan av alla andra plikter. I stället fick det ansträngande jobbet i sig i mångt och mycket kompensera behovet av konditions- och styrketräning.

Av de NHL-spelare som inte ägnade sommarhalvåret åt att slit ont som lantarbetare på släktgården eller liknanden fanns det också ett betydande antal som helt enkelt festade sig igenom semestern med klackarna i taket. När NHL-lagen återsamlades inför säsongen var det därför regel snarade än undantag att många av spelarna kom rejält överviktiga och mer eller mindre marinerad i alkohol. Därför inleddes ofta klubbarnas camper med mycket långa och tuffa skriskopass, där de helt enkelt fick åka sig i form.

I Sovjetunionen var situationen samtidigt en helt annan. Där var de bästa spelarna statsanställda proffs, som genom olika anställningsformer inom armén och ordningsmakten gavs förutsättningar att kringgå de gällande amatörbestämmelserna, för att kunna träna på heltid året om. Elva av årets tolv månader bodde spelarna inackorderade tillsammans på en militärbas, där de endast undantagsvis fick bryta gruppgemenskapen och träningsförberedelserna genom att ha kontakt med nära och kära. Under sommarhalvåret ägnade sig så ett lag som CSKA Moskva åt minst tre månaders sammanhängande barmarksträning, fördelat på i snitt tre pass per dag, från arla morgon till sena kvällen med endast kortare pausar för att äta, vila och att byta om till nästa aktivitet.

Det är mot denna bakgrund som man ska se två av ishockeyhistoriens mest omtalade händelser: ”Summit Series” 1972 och ”Miracle on ice” 1980. Att Kanadas proffs startade så svagt i Summit Series som de gjorde hade inte bara att göra med att de underskattade sina motståndare; det tog helt enkelt också ett tag för dem att få upp flåset så att de kunde mäta sig med de vältränade östeuropéerna. Omvänt kan Sovjets oväntade nederlag mot USA:s unga collegelag under OS i Lake Placid ses som ett uttryck för ett diktatoriskt system i mental upplösning. Även om amerikanerna visade upp en frejdig och smart ishockey är det tydligt att Sovjets krampaktiga spel när det verkligen gällde vittnar om en påtaglig oförmåga att ”samla sig” och ”ställa om” inom laget. Coachen Viktor Tichonovs gormande i båset gjorde ingalunda situationen bättre – tvärtom: spelare som hunsas dag in och dag ur år efter år kommer för eller senare till en punkt när piskan inte längre biter, all rädsla och allt adrenalin som den är tänkt att jaga fram har helt enkelt tagit slut.

Vad kan man då dra för slutsats av allt detta? Det beror givetvis på vilket syfte man har. En sak torde dock stå klar: träning är ytterst viktigt för att lyckas, men så är också tiden då spelarna får ladda om batterierna under avslappnade former med nära och kära.

Därför är det gott tecken när spelare även publicerar inlägg med rekreationstema i sociala medier.

Tobias Stark
Universitetslektor i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet